surah 1 Al-Fatihah (Ingressen)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN (1) Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, (2) den Nåderike, den Barmhärtige, (3) som allsmäktig råder över Domens dag! (4) Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp. (5) Led oss på den raka vägen - (6) den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse! (7)



surah 2 Al-Baqarah (Kon)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam meem. (1) DENNA Skrift - här råder inget tvivel - är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen, (2) dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning (3) och dem som tror på det som har uppenbarats för dig och på det som har uppenbarats före din tid och som har förvissningen att det eviga livet [väntar]. (4) Det är de som följer Guds vägledning - dem skall det gå väl i händer. (5)


MEN FÖR dem som framhärdar i att förneka sanningen är det likgiltigt om du varnar dem eller inte - de vill inte tro. (6) Gud har förseglat deras hjärtan och deras öron och täckt över deras ögon; ett strängt straff väntar dem. (7) Det finns människor som säger: "Vi tror på Gud och på den Yttersta dagen", medan de [i själva verket] inte tror. (8) De försöker bedra Gud och de troende, men de bedrar inga andra än sig själva - och inser det inte. (9) Deras hjärtan är sjuka av tvivel och Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner. (10) Och när de manas att inte störa ordningen och sprida sedefördärv på jorden, svarar de: "Vi vill bara förbättra och ställa till rätta." (11) Nej, det är de som stör ordningen och sprider sedefördärv men det inser de inte. (12) Och när de uppmanas att tro som andra människor tror, svarar de: "Skall vi tro som dessa enfaldiga stackare?" Nej, det är de som är enfaldiga stackare, men det vet de inte. (13) Och när de möter dem som har antagit tron, säger de: "Vi är [också] troende"; men när de är ensamma med sina onda ingivelser, säger de: "Visst följer vi er - vi ville bara skämta med dem." (14) Gud skall straffa dem för deras skämt; men Han låter dem hållas en tid i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo. (15) De har bytt bort [Guds] vägledning mot villfarelse och de har inte vunnit på sin byteshandel och är [nu] helt utan vägledning. (16)


De kan liknas vid en [man] som tänder en eld, och då elden lyser upp [alla] som står omkring, tar Gud ifrån dem deras ljus och lämnar dem i mörker så att de ingenting kan se - (17) döva, stumma och blinda finner de ingen väg tillbaka. (18) Eller vid [dem som råkar ut för] ett våldsamt oväder med regnmoln som förmörkar himlen, åska och blixtar. De sätter fingrarna i öronen för [att inte höra] åskans mullrande, i rädsla för döden - men Gud har uppsikt över dem som förnekar [Honom]. - (19) De är nära att bländas av blixtarna, men när de lyser upp [mörkret] tar de några steg och stannar upp då mörkret [åter] sluter sig omkring dem. Om Gud ville kunde Han helt beröva dem hörsel och syn; Gud har allt i Sin makt. (20) MÄNNISKOR! Tillbe er Herre, som har skapat er och dem som levde före er - kanske skall er gudsfruktan [fördjupas] - (21) Han som har skapat jorden som en viloplats för er och rest himlen som ett valv och låtit vatten strömma från skyn och därmed frambringat frukter för er försörjning. Sätt därför inte medgudar vid Guds sida, då ni vet [att Gud är utan like]. (22) Och om ni tvivlar på något av det som Vi steg för steg har uppenbarat för Vår tjänare, kom då fram med en sura som kan jämföras med detta och kalla på era vittnen - andra än Gud - om ni talar sanning. (23) Om ni inte gör detta - och ni kommer inte att göra det - frukta då Elden, vars bränsle är människor och stenar och som hålls i beredskap att ta emot dem som förnekar sanningen. (24)


[Muhammad!] Ge dem som tror och lever rättskaffens det glada budskapet att lustgårdar, vattnade av bäckar, väntar dem; var gång de förses med frukt därifrån skall de säga: "Detta är vad vi försågs med i forna dagar" - de kommer nämligen att få sådant som påminner om det [förgångna]. Och [deras] hustrur skall vara med dem i dessa [lustgårdar], renade från [all jordisk] orenlighet, och där skall de förbli till evig tid. (25) Gud tvekar inte att framställa en liknelse om en mygga eller något ännu oansenligare. De troende vet att dessa [liknelser] är sanningen, [uppenbarad] av deras Herre, men de som inte vill tro säger: "Vad kan Gud ha velat säga med denna liknelse?" Därmed leder Han många vilse och ger även vägledning åt många; men Han leder ingen vilse utom dem som förhärdats i synd, (26) som bryter förbundet med Gud, stadfäst [i människans natur], och som åtskiljer vad Gud befallt skall vara sammanfogat och som stör ordningen och sprider sedefördärv på jorden. Dessa är förlorarna. (27) Hur kan ni förneka Gud? Då ni var döda gav Han er livets gåva; efter detta skall Han låta er dö, och därefter skall Han låta er uppstå till nytt liv, och till Honom skall ni föras åter. (28) Det är Han som för er har skapat allt vad jorden bär och som, vänd mot himlavalvet, formade det till sju himlar. Han har kunskap om allt. (29)


OCH SE, din Herre sade till änglarna: "Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden." [Änglarna] sade: "Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och [till och med] utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?" [Gud] svarade: "Jag vet vad ni inte vet." (30) Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn; sedan visade Han dem för änglarna och sade: "Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt." (31) De svarade: "Stor är Du i Din härlighet! Vi äger ingen annan kunskap än den som Du har gett oss; Du är den Allvetande, den Allvise." (32) [Då] sade Han: "Adam! Nämn deras namn för dem." Och när [Adam] hade nämnt namnen för dem, sade [Gud]: "Jag sade er ju att Jag känner allt som är dolt i himlarna och på jorden och att Jag vet vad ni kan säga öppet och vad ni håller hemligt." (33) Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblees som vägrade, full av högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen. (34) Och Vi sade: "Adam! Tag, du och din hustru, er boning i denna lustgård och ät som ni har lust till av dess [frukter]; men närma er inte detta träd; då kan ni hemfalla åt synd!" (35) Men Djävulen kom dem att överträda detta [förbud] och orsakade så deras fall. Och Vi sade: "Bort, alla, härifrån! Fiender skall ni vara inbördes! Under en tid skall ni ha er boning och ert uppehälle på jorden." (36) [Sedan] nåddes Adam av ord från sin Herre och Han tog emot [Adams] ånger - Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige. (37)


Ja, Vi sade: "Bort, alla, härifrån! Men vägledning skall helt visst komma er till del, och de som följer Min vägledning skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (38) Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn har Elden till arvedel, och där skall de förbli till evig tid." (39) ISRAELITER! Minns Mina välgärningar mot er och uppfyll ert löfte till mig, så skall Jag uppfylla Mitt löfte till er. Och stå i bävan inför Mig! (40) Tro på vad Jag [nu] har uppenbarat med bekräftelse av de [uppenbarelser] som ni [tidigare] fick ta emot och gå inte i spetsen för dem som förnekar sanningen. Sälj inte Mina budskap för en ynklig slant. Och frukta Mig! (41) Klä inte ut det sanna med lögn och göm inte undan sanningen mot bättre vetande. (42) Förrätta bönen och ge åt de behövande och böj era huvuden med de andra som böjer sina huvuden [i bön]. (43) Uppmanar ni andra till fromhet medan ni själva glömmer era [plikter], och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd (44) Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Det är förvisso en svår [väg] utom för de ödmjuka, (45) de som vet att de är kallade att möta sin Herre, att de skall återvända till Honom. (46) Israeliter! Minns Mina välgärningar mot er och hur Jag visade er sådan nåd som Jag inte har visat något annat folk. (47) Och frukta den Dag då ingen kan gottgöra vad en annan har brutit, då alla förböner kommer att avvisas och ingen lösen skall tas emot och ingen hjälp skall ges. (48)


Och [minns] att Vi befriade er från Faraos män, som tillfogade er svåra lidanden, dödade era söner och [enbart] skonade era kvinnor - detta var en tung prövning som er Herre lade på er - (49) och [minns] hur Vi klöv havet framför er och räddade er och dränkte faraonerna inför era ögon, (50) och hur Vi kallade Moses till Oss [på Sinai berg] under fyrtio nätter och hur ni i hans frånvaro tog er för att dyrka [den gyllene] kalven och så begick en svår synd. (51) Men ändå efterskänkte Vi därefter er skuld, så att ni [borde ha] känt tacksamhet. (52) Och [minns] att Vi uppenbarade Skriften för Moses och en måttstock varmed rätt kan mätas och skiljas från orätt så att ni fick vägledning, (53) och att Moses sade till sitt folk: "Ni har sannerligen, mitt folk, tillfogat er själva en svår orätt då ni tog er för att dyrka [den gyllene] kalven. Vänd därför åter till er Skapare och visa ett förkrossat sinnelag; det är vad er Skapare finner vara bäst för er." Och Han tog emot er ånger - Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige. (54) Och [minns] att ni sade: "Moses! Vi tror dig inte förrän vi med våra egna ögon får se Gud"; och så drabbades ni där ni stod av [straffets] blixtar. (55) Men Vi återgav er livet, sedan ni varit [som] döda, så att ni [borde ha] känt tacksamhet. (56) Och Vi lät molnen skänka er skugga och gav er manna och vaktlar [till föda och uppmanade er:] "Ät av de goda ting som Vi har skänkt er för ert uppehälle." Och de vållade Oss ingen skada [med sina synder] - de skadade enbart sig själva. (57)


Och [minns] Våra ord: ”Gå in i detta land och ät som ni har lust till av dess [frukter], men fall ned på era ansikten vid inträdet och be: 'Befria oss från bördan av vår synd!' [Då] skall Vi förlåta er era synder och därtill rikligt belöna dem som gör det goda och det rätta.” (58) Men de som framhärdade i synd satte andra ord i stället för det som de uppmanats att säga, och Vi lät ett straff från ovan drabba [dessa] syndare på grund av deras trots och olydnad. (59) Och [minns] att Moses bad om vatten för sitt folk och Vi sade: "Slå med din stav på klippan!" - och då vällde tolv källor fram ur den, så att var och en visste var han skulle dricka. [Och Moses sade:] "Ät och drick av det som Gud har gett er för ert uppehälle, men sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden." (60) Och [minns] att ni sade: "Moses, vi kan inte fördra att alltid få en och samma föda. Be därför din Herre att Han av det som jorden alstrar ger oss sådant som kryddväxter, gurka, vitlök, linser och lök", [varpå Moses svarade:] "Vill ni byta det bättre mot det sämre? Vänd då tillbaka till [slaveriet i] Egypten! Där kan ni få det ni begär." De drabbades av skam och elände men de hade förtjänat Guds vrede, eftersom de inte upphörde att förneka sanningen i Guds budskap och dödade profeterna mot all rätt; ja, de trotsade ständigt [Gud] och kränkte [Hans] bud. (61)


DE SOM tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna - ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv - skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (62) OCH [MINNS] hur Vi slöt Vårt förbund med er med Sinai berg som vittne [och sade]: "Håll med all kraft fast vid det som Vi [nu] har uppenbarat för er och lägg dess ord på hjärtat - så att er gudsfruktan [fördjupas]!" (63) Men ni vände om [från denna väg]! Och om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över er skulle ni helt säkert ha stått som förlorare; (64) ni vet att det bland er fanns sådana som kränkte sabbatshelgden och att Vi uttalade [denna dom] över dem: "Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!" (65) Vi gjorde detta för att ge ett varnande exempel för samtid och eftervärld och en allvarlig erinran till de gudfruktiga. (66) OCH [MINNS] att Moses sade till sitt folk: "Gud befaller er att offra en ko" [och] de svarade: "Driver du med oss?" [Moses] sade: "Gud bevare mig för att göra något så dåraktigt!" (67) De sade: "Be din Herre i vårt namn att göra klart för oss vad slags ko det är fråga om." [Moses] svarade: "[Herren] säger att det varken skall vara ett gammalt djur eller en ung kviga utan något däremellan. Gör nu som ni blivit befallda." (68) De sade: "Be din Herre i vårt namn att göra klart för oss vilken färg den skall ha." [Moses] svarade: "[Gud] säger att kon skall vara gul, av en kraftig gul färg som gläder ögat." (69)


De sade: "Be din Herre i vårt namn att göra klart för oss hur den skall se ut; för oss är nämligen den ena kon den andra lik; om Gud vill, skall vi då göra rätt." (70) [Moses] svarade: "[Herren] säger att det skall vara en ko som inte har använts som dragdjur, för plöjning eller bevattning, felfri och utan teckning." [Då] sade de: "Nu har du gett oss [hela] sanningen!" Och så offrade de kon [till sist], något som de hade varit nära att lämna ogjort. (71) [Minns, israeliter, att] ni efter att en människa hade dödats anklagade varandra för dådet - men Gud uppenbarar det som ni vill dölja. - (72) Då sade Vi: "Slå [kroppen] med ett stycke av denna [ko]!" Så ger Gud de döda liv och visar er Sina tecken - kanske skall ni använda ert förstånd. (73) Efter [allt] detta förhärdades era hjärtan och blev som stenar - hårdare än stenar. Det finns klippor som låter källådror springa fram och klippor som, när de rämnar, lösgör vatten. Och det finns klippor som störtar i djupet i bävan inför Gud. Gud förbiser ingenting av vad ni gör. (74) HOPPAS NI att de skall tro på er, fastän [ni vet att] flera av dem, efter att ha lyssnat till Guds ord och förstått det, med vett och vilja förvanskade det? (75) När de möter dem som har antagit tron, säger de: "Vi är [också] troende." Men när de är ensamma säger några [av dem till de andra]: "Talar ni om för dem vad Gud har uppenbarat för er, så att de kan utnyttja det som argument [mot er], när ni tvistar med dem inför er Herre? Hur använder ni ert förstånd?" (76)


Vet de inte att Gud känner deras hemligheter lika väl som det som de öppet tillkännager (77) Bland dem finns också sådana som inte kan läsa och som utan kunskap om Skriften [tolkar den] efter sitt eget huvud och sina lösa antaganden. (78) Olyckliga de som med sina händer skriver ned [vad de säger vara ur] Skriften och påstår att det är från Gud för att därmed uppnå en ynklig vinst! [Det skall gå dem] illa på grund av det som deras händer har skrivit och på grund av vad de [därmed] har vunnit! (79) De säger: "Eldens straff skall inte drabba oss mer än ett begränsat antal dagar." Säg: "Har Gud lovat er det - för Gud sviker inte Sina löften - eller påstår ni om Gud något som ni inte kan veta?" (80) Nej! De som har begått onda handlingar och är helt omslutna av sin synd, har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid. (81) Men de som tror och lever rättskaffens har paradiset till arvedel och där skall de förbli till evig tid. (82) MINNS, ISRAELITER, att Vi slöt Vårt förbund med er [enligt vilket ni lovade] att inte dyrka någon utom Gud, att visa godhet mot era föräldrar och anhöriga och mot de faderlösa och de nödställda, att ha ett vänligt ord för alla människor och att förrätta bönen och ge åt de behövande. Men ni vände er ifrån [det som ni åtagit er], alla utom ett fåtal, eftersom ni är ett motsträvigt släkte. (83)


Och i det förbund Vi slöt med er lovade ni att inte spilla en broders blod och att inte jaga bort honom från hans hem; sedan bekräftade ni [förpliktelserna enligt] förbundet och har vittnat om detta. (84) Ändå är det ni som dödar varandra och jagar bort några av era egna från deras hem och ni hjälper varandra i dessa syndiga och fientliga företag. Och om ni tar några av dem [som ni förföljer] till fånga, tar ni lösen för dem, fastän det var förbjudet för er att jaga bort dem. Tror ni på vissa delar av Skriften och förnekar andra? Vilken lön förtjänar de bland er som begår sådana handlingar om inte skam och vanära i denna värld? Och på Uppståndelsens dag skall de utlämnas till de strängaste straff. - Gud förbiser ingenting av vad ni gör. (85) De som byter bort den eviga glädjen mot det [goda] i detta liv, för dem skall straffen inte lindras och ingen hjälp skall nå dem. (86) VI GAV Moses Skriften och lät [andra] sändebud följa honom. Och Jesus, Marias son, skänkte Vi klara bevis och stärkte honom med helig ande. Men är det inte så att varje gång ett sändebud kom till er med [budskap] som inte behagade er, var ni för stolta [för att lyssna till honom]? Några kallade ni lögnare och andra slår ni ihjäl! (87) De säger: "Våra hjärtan är tillslutna!" Nej, det är Gud som har utestängt dem från Sin nåd på grund av deras förnekelse; de tror bara på få ting. (88)


När de får ta emot en [ny] uppenbarelse från Gud som bekräftar de [sanningar] som [redan] är i deras hand - förr brukade de be om seger över dem som förnekade tron - när de [nu] får höra det som är dem välbekant, avvisar de detta. Men Guds fördömelse skall drabba dessa förnekare. (89) De har sålt sina själar i en usel byteshandel när de förnekar vad Gud har uppenbarat, rasande över att Gud har visat den Han vill av Sina tjänare Sin nåd. Så har [Guds] vrede drabbat dem gång på gång; straff och vanära väntar [alla] förnekare. (90) När någon säger till dem: "Tro på vad Gud har uppenbarat", svarar de: "Vi tror på det som har uppenbarats för oss" och de avvisar allt därutöver. Och ändå är detta sanningen som bekräftar det som [redan] är i deras hand. Säg: "Varför dödade ni då i gångna tider Guds profeter, om ni [som ni säger] var troende?" (91) Moses kom till er med klara vittnesbörd och i hans frånvaro tog ni er för att dyrka [den gyllene] kalven och begick så en [svår] synd. (92) Och [minns] hur Vi slöt Vårt förbund med er med Sinai berg som vittne [och sade]: "Håll med all kraft fast vid det som Vi har uppenbarat för er och lyd [dess föreskrifter]!" [Då] sade de: "Vi hör men vi lyder inte." Till följd av deras brist på tro hade [tanken på den gyllene] kalven helt bemäktigat sig deras hjärtan. Säg: "Om ni kallar er troende, är det sannerligen avskyvärt, det som er tro bjuder er att göra!" (93)


Säg: "Om de eviga boningarna hos Gud är er förbehållna och alla [andra] är utestängda därifrån, borde ni önska er döden - om [era ord] är uppriktiga." (94) Men de kommer aldrig att önska sig [döden] på grund av det som deras händer har sänt före dem [till Domen] - Gud känner de orättfärdiga. (95) Säkert finner du att de hänger fast vid livet mer envist än någon annan, ja, mer än de som sätter medhjälpare vid Guds sida. Var och en av dem skulle vilja leva i tusen år, men hur långt hans liv än blir, undgår han inte straffet - Gud ser vad de gör. (96) SÄG [Muhammad]: "Den som är fiende till Gabriel - som på Guds befallning låter [uppenbarelsen] sjunka in i ditt hjärta med bekräftelse på det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] och ger de troende vägledning och ett budskap av hopp - (97) den som är Guds fiende och fiende till Hans änglar och Hans sändebud och till Gabriel och Mikael [skall veta att] Gud är fiende till dem som förnekar sanningen." (98) Vi har nu gett dig klara budskap, vars sanning ingen utom de trotsiga syndarna förnekar. (99) Är det inte så att varje gång de ingick ett förbund, förkastades det av några av dem? Nej, de flesta av dem har alls ingen tro. (100) När nu ett sändebud från Gud har kommit till dem med bekräftelse av det som [redan] är i deras hand, förkastar några av dem Guds skrift - den uppenbarelse som de förr fick del av - som om de inte visste [dess innehåll]. - (101)


Däremot lyssnar de till vad onda väsen berättar om Salomos välde. Det var dock inte Salomo som hädade Gud utan dessa demoner, vilka undervisade människorna i trolldom och i det som hade uppenbarats för de två änglarna i Babylon, Harut och Marut. Men dessa två undervisade ingen utan att först säga: "Vi är bara en prövning och en frestelse; förneka därför inte [Guds välgärningar]!" Demonerna lärde sig av dem hur man sår missämja mellan en man och hans hustru, men de kan inte utan Guds vilja skada någon med detta; och vad de lärde sig skadade dem själva utan att vara dem till någon nytta. Och ändå hade de fått veta att den som förvärvar denna [kunskap] inte blir delaktig av den eviga glädjen. I sanning en ödesdiger byteshandel, i vilken de sålde sina själar! Om de bara hade vetat...! (102) Om de hade haft tro och fruktat Gud, skulle Gud helt säkert ha gett dem en bättre lön. Om de bara hade vetat...! (103) TROENDE! Säg inte [till Profeten]: "Hör på oss!" Säg hellre: "Ha tålamod med oss" - och lyssna [till hans ord]; ett plågsamt straff väntar dem som förnekar sanningen. (104) Varken de som förnekar sanningen bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser eller de som dyrkar avgudar ser med blida ögon att er Herre skänker er något av Sitt goda. Men Gud utmärker den Han vill med Sin nåd; Guds nåd är en outsinlig källa. (105)


Varje vers [uppenbarelse] som Vi upphäver eller överlämnar åt glömskan ersätter Vi med en bättre eller en lika god. Vet du inte att Gud har allt i Sin makt (106) Vet du inte att Gud äger herraväldet över himlarna och jorden? Ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud. (107) Eller vill ni rikta en sådan begäran till ert Sändebud som den som en gång riktades till Moses? Den som byter bort tro mot förnekelse har helt övergett den raka vägen. (108) Många efterföljare av äldre tiders uppenbarelser önskar, [innerst drivna] av avund, att de kunde förmå er att förneka den tro som ni har antagit, och detta sedan sanningen klargjorts för dem. Men förlåt dem och ha tålamod med dem, till dess att Gud tillkännager Sin vilja! Gud har allt i Sin makt. (109) Förrätta bönen och ge åt de nödställda! Det goda ni sänder framför er [till Domen] skall ni återfinna hos Gud; Gud ser vad ni gör. (110) OCH DE säger: "Ingen skall stiga in i paradiset som inte är jude" - eller "kristen". Det är vad de önskar och hoppas. Säg: "Lägg fram era bevis, om det ni säger är sant." (111) Nej, så förhåller det sig inte! De som med hela sitt väsen underkastar sig Guds vilja och som gör det goda och det rätta skall få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (112)


Och judarna säger: "De kristna står på osäker grund", och de kristna säger: "Judarna står på osäker grund." Men alla läser de Skriften. Det som de säger är vad alla som saknar kunskap har sagt. Men på Uppståndelsens dag skall Gud döma mellan dem i [allt] det som de var oense om. (113) Vem är mer orättfärdig än den som förbjuder åkallan av Guds namn i Hans hus och vars mål det är att jämna dem med marken? De har inte rätt att stiga in där, om de inte fruktar [Honom]. De skall utstå skam och vanära i denna värld och hårda straff i det kommande livet. (114) Öst och väst tillhör Gud och vart ni än vänder er [finner ni] Guds anlete. Gud når överallt och Han vet allt. (115) Och de säger: "Gud har avlat en son." Stor är Han i Sin härlighet! Nej, allt i himlarna och på jorden tillhör Honom och allt böjer sig för Hans vilja. (116) Himlarna och jorden är Hans verk och när Han beslutar att något skall vara säger Han endast till det: "Var!" - och det är. (117) OCH DE som saknar kunskap säger: "Varför talar inte Gud till oss eller ger oss ett tecken?" Så sade deras föregångare; deras ord och deras hjärtan liknar varandra. Men Vi har gjort budskapen klara och tydliga för dem som [vill] övertygas. (118) Vi har förvisso sänt dig [Muhammad] med sanningen, som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, och du skall inte hållas ansvarig för dem som har helvetet till arvedel. (119)


Men du kommer inte att vinna vare sig judarnas eller de kristnas välvilja, om du inte följer deras väg. Säg: "Guds vägledning är den enda sanna vägledningen." Sannerligen, om du skulle foga dig efter deras önskningar sedan du fått all den kunskap som kommit dig till del, skulle ingen kunna skydda dig mot Gud och ingen skulle komma till din hjälp. (120) [Några av] dem som Vi har skänkt Skriften läser den som den bör läsas; de har den [sanna] tron. Och de som förnekar den, de är förlorarna. (121) ISRAELITER! Minns Mina välgärningar mot er och hur Jag visade er sådan välvilja som Jag inte har visat något annat folk. (122) Och tänk på den Dag då ingen kan gottgöra vad en annan har brutit och ingen lösen kommer att tas emot och då alla förböner skall avvisas och ingen hjälp skall ges. (123) Och [minns att] Abraham sattes på prov av sin Herre och [att han] fullgjorde alla Hans befallningar. [Gud] sade: "Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna." Abraham frågade: "Och mina efterkommande?" [Gud] svarade: "Mitt löfte omfattar inte syndarna." (124) OCH [MINNS att] Vi gjorde Helgedomen till en samlingsplats för människorna och en fristad [för förföljda]. Välj därför platsen där Abraham [en gång] stod för er bön. Och Vi gav Abraham och Ismael uppdraget att rena Helgedomen för dem som skall vandra runt den, och för dem som där skall dra sig tillbaka i stillhet, och för dem som skall böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten [i tillbedjan]. (125) Och då Abraham bad: "Herre, gör detta till ett tryggt land och ge dess folk - de bland dem som tror på Gud och den Yttersta dagen - de frukter de behöver för sitt uppehälle", sade [Gud]: "Och den som förnekar tron, honom skall Jag skänka välstånd under någon tid; sedan skall Jag överlämna honom åt Eldens straff - ett i sanning fasansfullt slut!" (126)


Och när Abraham och Ismael lade grunden till Helgedomen [bad de:] "Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt. (127) Herre! Gör att vi underkastar oss Din vilja och gör våra efterkommande till ett samfund av [människor] som underkastar sig Din vilja. Lär oss att förrätta vår andakt och tag emot vår ånger; Du är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige! (128) Herre! Låt ett sändebud uppstå bland dem, [en man] ur deras mitt - som framför till dem Dina budskap och undervisar dem i Skriften och i [profeternas] visdom och som renar dem [från avgudadyrkans synd]. Du är den Allsmäktige, den Allvise." (129) Vem utom den tanklöse, den lättsinnige, vänder ryggen åt Abrahams tro? [Abraham] som Vi har utvalt och upphöjt i denna värld och som i det kommande livet helt visst har sin plats bland de rättfärdiga. (130) När hans Herre sade till honom: "Underkasta dig Guds vilja!" svarade han: "Jag underkastar mig Guds, världarnas Herres vilja." (131) Och han gav sina söner, liksom [senare] Jakob, denna maning: "Söner! Gud [själv] har valt er tro; underkasta er därför Guds vilja innan döden överraskar er." (132) Ja, ni är själva vittnen till att Jakob, när han kände döden nalkas, sade till sina söner: "Vem skall ni dyrka när jag är borta?" Och de svarade: "Vi skall dyrka din och dina fäders, Abrahams, Ismaels och Isaks Gud, den Ende Guden, och vi underkastar oss Hans vilja." (133) Deras tid är förbi. De skall lönas efter vad de har gjort och ni skall lönas efter vad ni har gjort. Ni skall inte ställas till svars för deras handlingar. (134)


OCH DE säger: "Bli jude" eller "Bli kristen, för att få rätt vägledning!" Säg: "Nej, [vi följer] Abrahams rena, ursprungliga tro, han som inte hörde till dem som dyrkar avgudar." (135) Säg: "Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja." (136) Och om de tror på det som är föremål för er tro, då har de i sanning funnit rätt väg; men om de vänder om [och går en annan väg], då är de söndrare och sektbildare och Gud skall skydda dig mot dem. Han är Den som hör allt, vet allt. (137) Gud [själv] har färgat [vår tro] och vem ger färg bättre än Gud? Det är Honom vi tillber [och ingen annan]. (138) Säg [till judarna och de kristna]: "Vill ni tvista med oss om Gud, Han som är vår Herre likaväl som er Herre? Våra handlingar är våra och era handlingar är era. Vi tillber Honom med uppriktig tro. (139) Påstår ni att Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande var judar eller kristna?" Säg: "Är det ni eller Gud som vet bäst? Vem är mer orättfärdig än den som undertrycker det vittnesbörd som han fått från Gud? Gud förbiser ingenting av vad ni gör." (140) Deras tid är förbi. De skall lönas efter vad de har gjort och ni skall lönas efter vad ni har gjort. Ni skall inte ställas till svars för deras handlingar. (141)


TANKLÖSA människor skall säga: "Vad har förmått dem att ändra den böneriktning som de har följt till nu?" Säg: "Öst liksom väst tillhör Gud. Han leder den Han vill till den raka vägen." (142) Och Vi har gjort er till ett mittens samfund, för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er. Den böneriktning som du [Muhammad] förut iakttog gav Vi dig enbart för att skilja dem som följer Sändebudet från dem som vänder honom ryggen. Detta har varit en svår [prövning] utom för dem som [i allt] vägleds av Gud. Det är rätt och rimligt att Gud inte låter er tro bli utan belöning; Gud är barmhärtig och ömmar för människorna. (143) Ofta har Vi sett dig [Muhammad] vända ansiktet mot himlen [i väntan på ledning], och Vi skall låta dig vända dig i en böneriktning som skall göra dig nöjd. Vänd alltså nu ditt ansikte mot den heliga Moskén; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten mot denna [Moské]. De som [förr] fick ta emot uppenbarelsen vet säkert att detta är ett sant [påbud] från deras Herre. Och Gud förbiser ingenting av vad de gör. (144) Men även om du gav dem som [i äldre tid] fick ta emot uppenbarelsen alla bevis, skulle de inte följa din böneriktning; du skall inte heller följa deras böneriktning. Några av dem iakttar en böneriktning, andra en annan. Ja, om du skulle foga dig efter deras önskningar, sedan du fått ta emot den kunskap som [nu] har kommit dig till del, skulle du sannerligen höra till de orättfärdiga. (145)


De till vilka Vi [tidigare] skänkte uppenbarelsen vet detta lika noga som de känner sina barn, men det finns några bland dem som mot bättre vetande döljer sanningen. (146) Sanningen [är vad du har tagit emot] från din Herre; låt inga tvivel uppstå [om detta]! (147) Var och en har en riktpunkt som han vänder sig mot [i bönen]. Tävla därför med varandra om att göra gott. Var ni än befinner er skall Gud samla er [på Domens dag]; Gud har allt i Sin makt. (148) Var du än har börjat din färd, vänd därför ditt ansikte mot den heliga Moskén - detta är din Herres sanna ord. Gud förbiser ingenting av vad ni gör. (149) Ja, var du än har börjat din färd, vänd ditt ansikte mot den heliga Moskén. Var ni än befinner er, vänd er mot denna [Moské], så att inga människor får anledning att tvista med er - utom de som har onda avsikter. Oroa er inte [för vad de har i sinnet]; nej, frukta Mig! Då skall Jag ge er Min fulla välsignelse så att ni skall kunna följa den raka vägen. (150) Och så har Vi [gett er Vår välsignelse] när Vi sände till er ett sändebud ur er egna led, för att framföra Våra budskap till er och rena er [från avgudadyrkan och all annan synd] och undervisa er i Skriften och [profeternas] visdom och lära er vad ni inte visste. (151) Och bevara Mig i minnet, så skall Jag minnas er; var Mig tacksam och förneka Mig inte! (152) TROENDE! Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Gud är sannerligen med de tålmodiga, de som håller ut. (153)


Och säg inte om dem som stupar [i strid] för Guds sak: "De är döda." Nej, de lever, fastän ni inte är medvetna om detta. (154) Vi skall helt visst låta er utstå prövningar genom fruktan, hungersnöd, förlust av egendom och liv och frukten [av ert arbete]. Förkunna för de tålmodiga och uthålliga ett glatt budskap - (155) för dem som när de drabbas av olycka och motgång säger: "Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända" - (156) [förkunna för dem] att deras Herre skall välsigna dem och innesluta dem i Sin nåd; det är de som är rätt vägledda. (157) As-Safa och Al-Marwah hör till Guds symboler. Den som beger sig till Helgedomen för den större eller den mindre vallfärden och då vill vandra fram och tillbaka mellan dem gör därför ingenting klandervärt. Och den som av fri vilja gör en god handling utöver vad plikten bjuder [skall finna att] Gud, som har kunskap om allt, erkänner [Sina tjänares] förtjänster. (158) DE SOM döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och [alla] som kan döma skall förbanna och fördöma dem, (159) dem undantagandes som visar ånger och gör bot och bättring och klarlägger [sanningen]; deras ånger vill Jag ta emot - ja, Jag är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige. (160) Men de som envist förnekar sanningen och dör som förnekare, över dem faller Guds och änglarnas och alla människors fördömelse. (161) Under denna [fördömelse] skall de förbli; deras straff skall inte lindras och de skall inte beviljas uppskov. (162) ER GUD är den Ende; det finns ingen annan gud än Han, den Nåderike, den Barmhärtige. (163)


I skapelsen av himlarna och jorden, i växlingen mellan natt och dag, i skeppen som plöjer haven [lastade] med det som är till nytta för människorna, i regnet som Gud sänder ned och därmed ger nytt liv åt den jord som varit död och låter djur av alla de slag befolka den och i vindarnas och molnens rörelser, drivna mellan himmel och jord i bestämda banor - [i allt detta] ligger förvisso budskap till dem som använder sitt förstånd. (164) Ändå finns det människor som sätter upp medgudar vid Guds sida och ägnar dem en sådan kärlek som [bör] ägnas Gud. Men de troendes kärlek till Gud är starkare. Om bara dessa syndare kunde se - som de skall se när de står [inför] straffet - att all makt tillhör Gud och att Gud straffar med stränghet! (165) De som hade efterföljare skall då ta avstånd från efterföljarna och [dessa] kommer att se straffet [framför sig] och banden mellan dem har slitits; (166) och efterföljarna skall säga: "Om vi ändå kunde finna en väg tillbaka! Då skulle vi ta avstånd från dem liksom de nu tagit avstånd från oss." Så skall Gud låta dem se sina handlingar [i deras rätta ljus] och de skall känna [ånger och] grämelse. Men de kan inte rädda sig undan Elden. (167) MÄNNISKOR! Ät av det som jorden ger och som är tillåtet och hälsosamt, och följ inte i Djävulens spår; han är sannerligen er svurne fiende. (168) Han uppmuntrar er [att begå] onda och skamlösa handlingar och [uppmanar er] att påstå om Gud sådant som ni inte kan veta något om. (169)


Men när de uppmanas att följa de [regler] som Gud har uppenbarat, svarar de: "Vi följer dem som våra förfäder följde." - Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade vägledning (170) De som vägrar att lyssna till sanningen kan liknas vid [får] som hör [herdarnas] rop utan att förstå vad de betyder. Eftersom de inte använder sitt förstånd [förblir de] döva, stumma och blinda. (171) Troende! Ät av de goda ting som Vi skänker er för ert uppehälle och tacka Gud, om det är Honom ni [vill] dyrka. (172) Vad Han har förbjudit er är kött av självdöda djur, blod och svinkött och sådant som offrats åt en annan än Gud. Men den som [av hunger] tvingas [att äta sådant] - inte den som av trots överträder [förbuden] eller som går längre [än hungern driver honom] - begår ingen synd. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (173) DE SOM döljer något av Guds uppenbarelser och säljer det för en ynklig slant fyller bara sin buk med eld. Gud skall inte tala till dem på Uppståndelsens dag och inte rena dem [från synd]. Ett plågsamt straff väntar dem. (174) Dessa är de som har bytt bort vägledning mot villfarelse och förlåtelse mot straff. Vilken iver visar de inte att pröva på Eldens plåga! (175) [De skall straffas] därför att det är Gud som i Skriften uppenbarar sanningen, och de som sätter sin mening emot Skriften har drivit sitt motstånd [mot Gud och Profeten] för långt. (176)


Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger [av] det han äger - vilket pris han än sätter på detta - till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som med tålamod bär lidande och motgång och som håller stånd i farans stund. De har visat att deras tro är sann; de fruktar Gud. (177) TROENDE! I fall av blodsutgjutelse skall [regeln om] rättvis vedergällning gälla för er: den frie mannen [skall stå till svars] för [dråp på] en fri man, slaven för [dråp på] en slav, kvinnan för [dråp på] en kvinna. Och om en broder till honom vill efterskänka en del [av gärningsmannens skuld], skall en uppgörelse ingås i vederbörliga former och frågan om erläggande av skadestånd lösas i godo. Denna [regel] är en nåd från er Herre för att lätta era bördor. Den som hädanefter bryter lagen har därför ett plågsamt straff att vänta. (178) I [stadgandet om] rättvis vedergällning har ni fått [ett skydd för ert] liv; [lägg märke till detta] ni som har förstånd! - Kanske fruktar ni [och tackar] Gud. (179) NÄR NÅGON bland er känner döden nalkas och han efterlämnar förmögenhet, skall han upprätta testamente till förmån för föräldrar och anhöriga enligt god sed; detta är en plikt för alla som fruktar Gud. (180) Om [testamentet] ändras efter att ha blivit uppläst, faller skulden för detta uteslutande på dem som gjort ändringen. Gud hör allt, vet allt. (181)


Men om någon, som tror att testamentsgivaren av misstag eller avsiktligt avvikit från vad som är rätt och rimligt, då får till stånd en förlikning mellan arvtagarna, begår han ingen orätt. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (182) TROENDE! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er - kanske skall ni frukta Gud. (183) [Fastan skall vara] ett begränsat antal dagar. Men den av er som är sjuk eller på resa [skall fasta senare] under motsvarande antal dagar och de som har möjlighet skall som offer ge en nödställd att äta. Och den som självmant gör gott utöver vad plikten bjuder, [skall finna att] detta kommer honom själv till godo. Och fastan är för ert väl - om ni visste [hur mycket gott den tillför er]! (184) För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen i vilken vägledningen klargörs och en måttstock ges med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt. Den av er som ser månens nytändning skall fasta månaden ut. Men den som är sjuk eller [stadd] på resa [skall fasta därefter] under motsvarande antal dagar. Gud vill göra det lätt - inte tungt - för er. Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har väglett er - kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet. (185) NÄR MINA tjänare frågar dig om Mig då Jag är nära; Jag besvarar den bedjandes bön, när han ber till Mig. Och uppmana dem att svara när Jag kallar och att tro på Mig - kanske skall de ledas på rätt väg. (186)


NATTETID under fastan är det tillåtet för er att komma nära era hustrur. De är en klädnad för er och ni är en klädnad för dem. Gud vet att ni här misstog er och Han vänder Sig till er i Sin barmhärtighet och befriar er från denna börda. Det är rätt om ni ligger hos dem och söker det som Gud har anvisat åt er; och ni får äta och dricka till dess den vita strimman av gryningsljuset kan urskiljas mot nattens mörker. Återuppta då fastan och håll den tills natten faller på. Men undvik beröring med dem då ni drar er tillbaka till moskén för meditation. (187) INKRÄKTA inte utan fog på varandras egendom och erbjud inte domarna förmåner för att med orätt, i fullt medvetande [om vad ni gör], tillskansa er något av andras egendom. (188) DE FRÅGAR dig om innebörden av månens nytändning. Säg: "Den visar människorna tidpunkten då [vissa skyldigheter skall fullgöras] och [tiden för] vallfärden." Det är inte fromhet att stiga in i ett hus genom [en dörr på] dess baksida; nej, fromhet visar den som fruktar Gud. Stig därför in i husen genom [den främre] dörren och frukta Gud - kanske skall det gå er väl i händer. (189) KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare. (190)


Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden. Kämpa inte mot dem i den heliga Moskéns närhet, om de inte själva tar upp striden där; men kämpar de mot er [där], så döda dem. Det är förnekarnas lön. (191) Men om de lägger ned vapnen [skall de se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (192) Och kämpa mot dem till dess allt förtryck upphör och all dyrkan kan ägnas Gud. Om de då slutar [strida] skall alla fientligheter upphöra utom [mot] de orättfärdiga [som vill kämpa vidare]. (193) Kämpa [likaså] under den helgade månaden om ni blir angripna - vid brott mot gudsfreden skall [lagen om] rättvis vedergällning tillämpas. Om därför någon angriper er, har ni rätt att angripa honom så som han har angripit er; men frukta Gud och var förvissade om att Gud är med de gudfruktiga. (194) Ge ert bidrag [till kampen] för Guds sak och låt inte era egna händer medverka till er undergång. Och gör gott - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta. (195) OCH FULLGÖR vallfärden, såväl den större som den mindre, till Guds ära; men om omständigheterna hindrar er [att fullfölja den], ge då vad ni har möjlighet att ge som offergåva. Och raka inte huvudet förrän offret har skett; men för den av er som är sjuk eller har en huvudskada, får offret bestå i fasta, allmosor eller [annan] religiös handling. Den som inte är i fara [och är frisk] och som vill ta tillfället i akt att efter den mindre vallfärden fullgöra den större, skall ge vad han förmår som offergåva; och den som inte ser sig i stånd [till detta] skall fasta tre dagar under vallfärden och sju efter hemkomsten, inalles tio fulla [dagar]. Allt detta gäller dem som inte är bosatta i den heliga Moskéns närhet. Och frukta Gud! Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff. (196)


Vallfärden [skall fullgöras under] de kända månaderna. Den som då beger sig i väg skall så länge vallfärden varar avhålla sig från intim samvaro med kvinnor, grovt tal samt trätor och tvister. Gud vet det goda ni gör. För med er det som ni kan ha behov av, men den bästa vägkosten är gudsfruktan. Och frukta Gud, ni som har förstånd! (197) Om ni [under vallfärden] önskar med er Herres nåd uppnå någon fördel, kan ni inte klandras för detta. Och när ni skyndar fram från Arafat i den stora strömmen [av pilgrimer], åkalla Gud [då ni gör halt] på den helgade platsen och minns hur Han gav er vägledning, då ni hade gått vilse. (198) Gå därefter vidare med människoströmmen och be om Guds förlåtelse för era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (199) Och när ni har fullgjort de [föreskrivna] riterna, minns då Gud liksom ni minns era fäder, ja, minns Honom med djupare, innerligare känsla. Det finns människor som ber: "Herre! Ge oss det goda i detta liv!" och de skall inte ha någon del i det eviga livets goda. (200) Och det finns de som ber: "Herre! Ge oss det goda i detta liv och det eviga livets goda och förskona oss från Eldens plåga!" (201) De skall få sin del [av det eviga livets goda] efter vad de har förtjänat med sina handlingar. Gud är snar att kalla till räkenskap. (202)


Och prisa Gud under de [tre] fastställda dagarna; men den som beger sig iväg efter två dagar begår ingen synd och om någon stannar längre begår han [heller] ingen synd, om han fruktar [Gud i allt]. - Ja, frukta Gud [ni alla] och var förvissade om att ni skall samlas åter till Honom. (203) DET finns den typ av människa vars tal om jordiska ting du gärna [lyssnar till]; han tar Gud till vittne på sitt hjärtas [goda uppsåt], men han är den hätskaste motståndare i tvister. (204) När han lämnar [dig] ägnar han sig åt att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv och att skövla gröda på rot och frukterna av [människornas] mödor. - Och Gud är inte vän av oordning och sedernas fördärv. - (205) Och när någon uppmanar honom att frukta Gud, driver hans högmod honom ut i ytterligare synd. Helvetet är gott nog för honom - detta eländiga vilorum! (206) Det finns också den människa som är beredd att offra sig själv för att vinna Guds välbehag. - Gud ömmar för Sina tjänare. (207) Troende! Ge er hän åt Gud i hel och full underkastelse [under Hans vilja] och följ inte i Djävulens fotspår - han är er svurne fiende. (208) Men om ni skulle förlora fotfästet sedan ni fått se de klara vittnesbörden, skall ni veta att Gud är allsmäktig, vis. (209) Vill de kanske vänta till dess Gud visar Sig för dem med änglarna under molnens tronhimmel? Men [när detta sker] har Guds plan fullbordats och allt har gått tillbaka till Gud. (210)


Fråga Israels barn hur många klara budskap Vi har gett dem! Om någon förvränger de budskap som Gud i Sin nåd har skänkt honom, [skall han få erfara att] Gud straffar med stränghet. (211) Förnekarna av sanningen, som gör narr av de troende, har fått se det jordiska livets lockelser i ett förskönande ljus. Men de gudfruktiga skall ha rang högt över dem på Uppståndelsens dag. Gud ger Sitt goda i överflöd till den Han vill. (212) MÄNNISKORNA utgjorde en gång ett enda samfund, [men då splittring uppstod] sände Gud profeterna som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, och med dem [sände Han] uppenbarelsen med sanningen för att avgöra de frågor som människorna blivit oense om. [Uppenbarelsens] mottagare blev oense om dess innehåll först sedan de hade nåtts av de klara vittnesbörden - av inbördes ovilja och avund. Men Gud vägledde de troende i det som de med Hans tillåtelse hade kommit till skiljaktiga meningar om - Gud leder den Han vill till en rak väg. (213) Tror ni att ni skall få stiga in i paradiset utan att först ha gått igenom detsamma som de som levde före er? Olycka och motgång drabbade dem och skakade dem i grunden, så att sändebudet och de som följde honom i tron utropade: "När skall hjälpen [komma] från Gud?" Men Guds hjälp är [alltid] nära! (214) DE FRÅGAR dig vad de bör ge åt andra. Säg: "Det goda ni vill ge skall ni ge till era föräldrar och närmaste anhöriga och till de faderlösa och de behövande och till vandringsmannen. Gud har kännedom om det goda ni gör." (215)


DET ÄR en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er - Gud vet, men ni vet inte. (216) De frågar dig om [det är tillåtet] att strida under den helgade månaden. Säg: "Att strida under denna månad är en svår [synd]. Men inför Gud är det en ännu svårare [synd] att spärra vägen till Gud [för andra] och att förneka Honom och [att vägra människorna tillträde till] den heliga Moskén och att jaga bort de troende därifrån. Förtryck är ett värre ont än döden." (217) De som har blivit troende och har övergett ondskans rike och som strävar och kämpar för Guds sak [har skäl att] hoppas på Guds barmhärtighet - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (218) DE FRÅGAR dig om rusdrycker och spel om pengar. Säg: "Det ligger svår synd i bådadera men [också] något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge." Och de frågar dig vad de bör ge åt andra. Säg: "Det som överstiger vars och ens behov." Så klargör Gud [Sina] budskap för er för att ni skall tänka över [dem] (219)


vad gäller både detta liv och det eviga livet. Och de frågar dig hur [de bör handla gentemot] de faderlösa. Säg: "Att göra det som är till deras nytta är det bästa." Och om ni förvaltar deras egendom tillsammans med er egen, [minns då att] de är era bröder; Gud skiljer mellan den som försämrar och den som förbättrar och om Gud så ville, kunde Han lägga på er tunga bördor. Gud är allsmäktig, vis. (220) TAG inte till hustrur kvinnor som dyrkar avgudar förrän de blivit troende - en troende [Guds] tjänarinna är helt visst bättre än en som dyrkar avgudar, hur tilldragande ni än finner henne. Och gift inte bort era döttrar med män som dyrkar avgudar förrän de blivit troende - en troende [Guds] tjänare är helt visst bättre än en avgudadyrkare, hur förträfflig ni än finner honom. Sådana [människor] inbjuder till Elden, men Gud inbjuder till paradiset och att genom Hans nåd söka syndernas förlåtelse. Och Han klargör Sina budskap för människorna för att stämma dem till eftertanke. (221) OCH DE frågar dig om [kvinnans] månadsblödning. Säg: "Detta är ett ömtåligt och smärtsamt tillstånd. Håll er därför borta från kvinnorna under deras period och kom inte nära dem förrän de är rena; men när de har renat sig ta dem då till er, så som Gud har befallt er." Gud älskar dem som vänder tillbaka till Honom i ånger [om de har syndat] och Han älskar dem som vill rena sig. (222) Era hustrur är för er [som] en åker; beträd därför er åker, när och som ni önskar - men sörj [först] för era själar. Frukta Gud och var förvissade om att ni skall möta Honom. Och förkunna för de troende hoppets budskap. (223) GÖR INTE Gud till måltavla för era eder så att ni [i Hans namn] hindrar er själva från att göra gott och frukta Gud och att medla i tvister mellan människor. Gud hör allt, vet allt. (224)


Gud bestraffar er inte för obetänksamma eder, men Han ställer er till svars för ert innersta [uppsåt]. Gud är mild och överseende. (225) Den som [vill skiljas från sin hustru och] går en ed att han inte skall komma nära henne, skall iaktta fyra månaders väntetid. Om han [bryter eden och] går tillbaka [till hustrun], är Gud förlåtande, barmhärtig. (226) Men vidhåller han beslutet att skiljas [bör han tänka på att] Gud hör allt, vet allt. (227) I fall av skilsmässa skall kvinnan iaktta en väntetid omfattande tre månadsblödningar [innan hon får ingå nytt äktenskap] och det är inte tillåtet för henne - om hon tror på Gud och den Yttersta dagen - att dölja vad Gud har skapat i hennes sköte. Mannen har full rätt att låta [skilsmässan återgå och] hustrun återvända, om han önskar förlikning. Hustrun har, som sig bör, rättigheter [mot mannen] motsvarande [dem han har] mot henne; hans [rätt] ligger dock ett steg framför hennes. Gud är allsmäktig, vis. (228) Skilsmässa [får återkallas] två gånger; därefter skall makarna återuppta samlivet i hedersamma former eller äktenskapet upplösas i godo. Det är inte tillåtet för er att återta något av det ni har gett er hustru om inte båda parterna fruktar att inte kunna iaktta de av Gud [fastställda] gränserna. Om ni alltså fruktar att inte kunna iaktta de gränser som Gud [fastställt], kan inget klander riktas mot någon av makarna, om hustrun för att göra sig fri avstår något [till mannen]. Överträd inte de gränser som Gud [har fastställt] - de som överträder de av Gud [fastställda] gränserna är syndare. (229) Om mannen [oåterkalleligen] skiljer sig från sin hustru, är det sedan inte tillåtet för honom att ta henne tillbaka, om hon inte först ingått äktenskap med en annan man. Skiljer sig denne därefter från henne, kan klander inte riktas mot någon av parterna [i det första äktenskapet] om de återgår till varandra, såvida de tror att de kan iaktta de av Gud [fastställda] gränserna. Dessa är Guds gränser som Han klargör för de insiktsfulla. (230)


Då ni har skilt er från er hustru och hennes vänteperiod närmar sig slutet, skall ni antingen ta henne tillbaka eller också ge henne fri, allt enligt god sed. Men ni får inte hålla henne kvar mot hennes vilja för att skada henne. Den som handlar så begår orätt mot sig själv. Tro inte att Guds budskap är något ni kan skämta om! Minns Guds godhet mot er och vad Han har uppenbarat för er av Skriften och visdomen i Hans varningar. Frukta därför Gud! Ni skall veta att Gud har kunskap om allt! (231) Om någon har skilt sig från sin hustru och hennes väntetid har löpt ut, får ingen hindra henne att återgå till sin man, om de kommit överens om detta enligt skick och sed. Detta är en varning till dem av er som tror på Gud och den Yttersta dagen. På detta sätt visar ni ett rent och hederligt sinnelag. Gud vet, men ni vet inte [vad som är bäst för er]. (232) Modern skall ge sina barn di under två hela år, om [föräldrarna] önskar en full amningsperiod. Och barnets fader är skyldig att svara för moderns uppehälle och kläder enligt skick och sed. På ingen skall läggas en tyngre börda än han kan bära. Barnet skall inte bli en förevändning för att skada vare sig modern eller barnets fader. Samma [skyldigheter vilar] på [faderns] arvinge. Föräldrarna skall inte klandras om de i samråd beslutar att skilja barnet från modern. Och om ni beslutar lämna era barn till en fostermor skall ni inte klandras för detta, förutsatt att ni sörjer som sig bör för barnets säkerhet och välfärd. Och frukta Gud och tänk på att Gud ser vad ni gör. (233)


När någon av er dör och efterlämnar hustrur, skall de iaktta en väntetid av fyra månader och tio dagar [innan de får ingå nytt äktenskap]. När denna period löpt ut, [råder de sig själva och] ingen skall klandras för vad de företar sig inom ramen för vad som är god sed. Gud är väl underrättad om vad ni gör. (234) Ni kan inte klandras om ni låter [sådana] kvinnor förstå att ni vill ingå äktenskap med dem eller om ni i tysthet hyser [sådana avsikter] - Gud vet vad ni vill säga dem - men ingå inga tysta överenskommelser med dem och säg inte till dem annat än vad som är passande och hedersamt. Men fatta inte beslut om äktenskapskontraktet före utgången av den föreskrivna [väntetiden]. Var förvissade om att Gud känner era innersta tankar och var på er vakt! Men ni bör veta, att Gud är mild och överseende. (235) Ni gör ingenting klandervärt om ni skiljer er från en kvinna, om ni ännu inte har rört henne och inte heller bundit er för brudgåvan. Men ge henne skälig ersättning - den förmögne vad han förmår och den som lever i små omständigheter vad han förmår. Detta är en plikt för dem som vill göra det goda och det rätta. (236) Och om ni skiljer er från en kvinna som ni inte har rört men brudgåvan redan har fastställts, ge henne då hälften av det fastställda beloppet, om hon inte avstår [från sin rätt] eller den som har äktenskapskontraktet i sin hand avstår [från att kräva sin rätt]. Att avstå [från att kräva sin rätt] ligger gudsfruktan nära. Och glöm inte att ni bör vara frikostiga mot varandra. Gud ser vad ni gör. (237)


FÖRRÄTTA regelbundet [de dagliga] bönerna och [särskilt] den bön som har en central plats och res er i from ödmjukhet inför Gud. (238) Om ni hotas av fara kan bönen förrättas under marsch eller ritt, och när ni åter är i säkerhet, åkalla då Gud så som Han lärde er när ni var okunniga. (239) OM NÅGON av er vid sin död efterlämnar hustrur skall de i testamentariskt förordnande tillförsäkras försörjning [ur kvarlåtenskapen] under ett år med rätt för dem att under denna tid bo kvar [i hemmet]. Om de [ändå] lämnar det skall ingen klandras för vad de företar sig inom ramen för vad som är god sed. Gud är allsmäktig, vis. (240) Även frånskilda kvinnor har rätt till skäligt underhåll. Detta är en plikt för de gudfruktiga. (241) Så klargör Gud Sina budskap för er; kanske skall ni använda ert förstånd. (242) HAR DU inte hört om dem som i tusental flydde från sina hem för att undkomma ett dödligt hot? Gud lät döden skörda dem, men därefter återkallade Han dem till livet. Ja, Guds nåd flödar sannerligen över människorna, men de flesta människor är otacksamma. (243) Kämpa därför för Guds sak; ni skall veta att Gud hör allt, vet allt. (244) Vem ger Gud ett lån av goda gärningar, som Han återbetalar med mångdubbla värdet? Gud tar och Gud ger och till Honom skall ni föras åter. (245)


DU HAR nog hört om de äldste i Israel efter Moses tid, som sade till en av sina profeter: "Låt oss få en konung, så skall vi kämpa för Guds sak." Profeten sade: "Kanske skulle ni neka att kämpa om ni fick [en sådan] befallning." De svarade: "Varför skulle vi inte kämpa för Guds sak, vi som har fördrivits från våra hem och [skilts] från våra barn?" Men när de befalldes att kämpa, drog de sig undan - alla utom ett fåtal. Gud vet vilka de orättfärdiga är. (246) Deras profet sade till de äldste: "Gud har nu sänt Saul som skall vara er konung." De svarade: "Hur skulle han kunna härska över oss? Vi har bättre rätt till makten än han; och dessutom saknar han rikedomar." Profeten svarade: "Gud har valt honom framför er och har skänkt honom omfattande kunskaper och stor fysisk styrka. Gud ger Sin makt åt den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt." (247) Och deras profet sade till dem: "Tecknet på hans [rättmätiga] makt är att [förbundets] ark skall återlämnas till er med en gåva från er Herre av djupt inre lugn och det som ännu består, buret av änglarna, av det som Moses och Aron och dem som stod dem nära har efterlämnat. Helt visst ligger det för er ett tecken i detta, om ni är troende." (248)


Och när Saul drog ut med sin armé sade han: "Gud kommer att sätta er på prov vid [övergången av] en flod; den som dricker av flodens vatten skall inte höra till de mina, men den som avhåller sig från att smaka det skall räknas till de mina; och den som bara dricker en handfull skall inte [avvisas]." Men de drack [sitt lystmäte] av vattnet, alla utom ett fåtal. När Saul och de som var med honom i tron hade gått över floden, sade de andra: "I dag är vi inte starka nog [att kämpa] mot Goliat och hans män." [Men] de som trodde på mötet med Gud [i nästa liv], sade: "Hur ofta har inte en liten skara besegrat en stor armé med Guds vilja! Gud är med dem som står fasta [i prövningen]." (249) Och när de stod öga mot öga med Goliat och hans styrkor, bad de: "Herre! Ge oss kraft att hålla stånd och gör oss stadiga på foten och låt oss segra över dessa förnekare av sanningen!" (250) Och med Guds vilja besegrade de dem och drev dem på flykten. Och David dödade Goliat och Gud gav honom makt och visdom och all den kunskap Han ville. Och om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap], skulle jorden helt visst fördärvas. Men Gud låter nåden flöda över hela Sin skapelse. (251) ALLT detta är Guds budskap som Vi förmedlar till dig och med dem sanningen; ja, helt visst är du en av [Våra] utsända. (252)


Några av dessa sändebud [om vilka Vi har berättat för dig] har Vi gett företräde framför de andra. Bland dem finns den som Gud [själv] talade till, och några har Han satt ännu högre. Jesus, Marias son, skänkte Vi klara bevis och Vi stärkte honom med helig ande. Om Gud hade velat skulle de släkten som följde dem inte ha stridit med varandra efter att ha nåtts av dessa klara bevis. Men de kom att omfatta skilda meningar - några trodde, andra framhärdade i otro. Om Gud hade velat, skulle de inte ha stridit med varandra; men Gud gör vad Han vill. (253) TROENDE! Ge av vad Vi har skänkt er för er försörjning innan en Dag kommer då allt köpslående är förbi, då ingen vänskap [består] och inga förböner [tas emot]. De som förnekar sanningen är svåra syndare. (254) GUD - det finns ingen gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Slummer överraskar Honom inte och inte heller sömn. Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vem är den som vågar tala [för någon] inför Honom utan Hans tillstånd? Han vet allt vad [människor] kan veta och allt som är dolt för dem och av Hans kunskap kan de inte omfatta mer än Han tillåter. Hans allmakts tron omsluter himlarna och jorden. Att värna och bevara dem är för Honom ingen börda. Han är den Höge, den Härlige. (255) TVÅNG skall inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skilt från fel och synd. Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt. (256)


Gud är de troendes Beskyddare. Han leder dem ut ur mörkret till ljuset. Men de som förnekar sanningen har onda makter till beskyddare som leder dem ut ur ljuset till mörkret. De har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid. (257) HAR DU inte hört om den man som tvistade med Abraham om hans Herre? - Gud hade skänkt honom kunglig makt och myndighet. - Och Abraham sade: "Min Herre är Den som skänker liv och skänker död." [Kungen] svarade: "Jag skänker liv och jag skänker död!" Då sade Abraham: "Gud låter solen gå upp i öster; låt den då gå upp i väster!" Och [kungen], som förnekade sanningen, blev förstummad av häpnad. - Gud vägleder inte de orättfärdiga. (258) Eller [- ett annat exempel på dem som förnekar Guds Allmakt -] om mannen som färdades förbi en stad som hade jämnats med marken och utropade: "Hur skulle Gud kunna ge liv åt denna [döda stad]?" Och Gud lät honom dö och förbli död i hundra år. Därefter väckte Han honom till liv och frågade: "Hur länge har du varit borta?" Han svarade: "Jag har varit borta en dag eller en del av en dag." [Gud] sade: "Nej, du har varit borta i hundra år. Men se på din mat och din dryck, som inte har fördärvats, och se på din åsna - Vi har velat göra dig till ett tecken för människorna - och se [nu] hur Vi ger liv åt de döda benen och sedan klär dem med kött." Och när allt detta stod klart för honom, sade han: "[Nu] vet jag att Gud har allt i Sin makt." (259)


[Minns också] Abraham som sade: "Herre! Visa mig hur Du återuppväcker de döda." [Gud] frågade: "Tror du då inte?" [Abraham] svarade: "Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro." [Och Gud] sade: "Tag fyra [slag av] fåglar och lär dem att känna din röst. Sätt så ut dem, några på varje berg [runt omkring], och ropa sedan på dem, så skall de genast återvända till dig. Och var förvissad om att Gud är allsmäktig, vis." (260) DE SOM ger av vad de äger för Guds sak kan liknas vid sädeskorn som ger sju ax och vart ax bär hundra korn. Gud mångdubblar avkastningen för den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt. (261) De som ger av vad de har för Guds sak och som inte låter gåvan följas av [stora ord om] frikostighet eller [uttryck] som sårar, skall få sin lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (262) Ett vänligt ord och förståelse [för tiggarens elände] är bättre än en gåva, följd av förolämpningar. Gud är Sig själv nog och [behöver inte gåvan]; Han är mild och överseende. (263) Troende! Beröva inte era gåvor deras värde genom [tal om] frikostighet eller genom [ord] som sårar, som den som ger av vad han äger för att ses [och berömmas] av människor och som inte tror på Gud och den Yttersta dagen. Han kan liknas vid en berggrund täckt av [ett tunt lager] jord; ett slagregn faller och sköljer bort allt inpå nakna berget. [Sådana människor] uppnår ingenting med det som de har åstadkommit. Gud leder inte dem som förnekar sanningen. (264)


Men de som ger av vad de äger för att vinna Guds välbehag och för att stärka sin själ kan liknas vid en trädgård, anlagd på en kulle, som om ett slagregn drabbar den ger dubbel skörd och om den undgår slagregn [får glädjas åt] milt duggregn. Gud ser vad ni gör. (265) Skulle någon av er önska att han hade en trädgård med dadelpalmer och vinstockar, vattnad av bäckar, [en trädgård] som ger honom alla slag av frukter, och att han, redan böjd av ålder och omgiven av minderåriga barn, [måste uppleva att] den drabbades av en glödhet virvelstorm och helt förbrändes? Så förtydligar Gud för er [Sina] budskap för att stämma er till eftertanke. (266) Troende! Ge av de goda ting som ni förvärvar och av det som Vi låter jorden frambringa åt er, och leta inte fram - för att ge bort det - det sämsta som ni själva inte skulle ta emot annat än med förbundna ögon. Ni bör veta att Gud är Sig själv nog och att allt lov och pris tillkommer Honom. (267) Djävulen hotar er med fattigdom och uppmanar er att begå skamlösa handlingar, men Gud lovar er Sin förlåtelse och Sin nåd. Gud når överallt och Han vet allt. (268) Han skänker visdom åt den Han vill, och den som har fått visdom har fått den dyrbaraste gåva. Men ingen ägnar detta eftertanke utom de som har förstånd. (269)


Gud har full kännedom om det som ni ger åt andra och det som ni [högtidligen] lovar att ge. Och de orättfärdiga [som inte bistår de behövande] skall ingen hjälpa [att undkomma straffet]. (270) Om ni ger så att andra ser det är det gott och väl; men om ni hjälper de fattiga i tysthet är det bättre för er - med detta kan ni nämligen få göra bot för några av era dåliga handlingar. Gud är väl underrättad om allt vad ni gör. (271) Det är inte din uppgift [Muhammad] att förmå människor att följa den raka vägen. Nej, Gud vägleder dem Han vill. Allt det goda ni ger är för ert eget bästa, såvida ni ger det enbart för att vinna Guds välbehag. Ja, för det goda ni ger skall ni få fullt vederlag, och ingen orätt skall tillfogas er. (272) [Ge] till de behövande som så ger sig hän åt arbetet för Guds sak att de inte har möjlighet att gå ut i världen [för att söka sitt levebröd]. På grund av deras försynta uppträdande kan den tanklöse tro att de inte lider brist. Men du skall känna igen dem på deras sätt: de besvärar inte andra med efterhängset tiggeri. Gud har full kännedom om det goda som ni skänker dem. (273) De som ger av vad de äger, nattetid eller under dagen, i tysthet eller öppet i allas åsyn, skall få sin lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (274)


DE SOM livnär sig på ocker skall uppstå [till Domen] lika ostadiga på benen som den som Djävulen med sin beröring slagit med vansinne. De säger nämligen: "Handel är inte annorlunda än ocker." Men Gud har förklarat handel lovlig och förbjudit ocker. Den som efter att ha fått kunskap om Guds allvarliga varning upphör att bedriva ocker får behålla vad han dessförinnan vunnit, men Gud skall fälla den slutliga domen över honom. Och de som faller tillbaka i denna synd har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid. (275) Gud utplånar vinsten av ockret men låter allmosornas värde växa. Gud är inte vän till dem som framhärdar i förnekelse och synd. (276) De som tror och lever ett rättskaffens liv och förrättar bönen och hjälper de behövande skall helt visst få sin lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (277) Troende! Frukta Gud och avstå, om ni är [sanna] troende, från utestående ockervinst. (278) Gör ni inte det skall ni veta att ni befinner er i krig med Gud och Hans Sändebud. Men om ni ångrar vad ni har gjort har ni rätt [att återfå] ert kapital; ni skadar ingen och lider själva ingen skada. (279) Och om [den skuldsatte] är i ett trängt läge, ge honom då anstånd till dess han med lätthet kan betala. Men det är bättre för er att efterskänka [skulden] - om ni visste [vilken förtjänst som ligger i detta]! (280) Och frukta den Dag då ni skall föras åter till Gud! Då skall var och en fullt ut erhålla den lön som han förtjänat, och ingen skall lida orätt. (281)


TROENDE! När ni sinsemellan träffar avtal om lån med fastställd förfallotid, teckna då ned avtalet i skrift. Låt en skrivare noggrant skriva ned [vad som avtalats] mellan er. Ingen skrivare får undandra sig att skriva, såsom Gud har lärt honom. Låt honom alltså skriva och låt låntagaren diktera och, om han fruktar Gud, sin Herre, inte dra ifrån något [från sitt åtagande]. Om låntagaren är svag till förståndet eller sjuklig eller [annars] inte i stånd att diktera, låt då den som tillvaratar hans intressen diktera och undvika partiskhet. Och tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor bland dem ni godkänner som vittnen - om någon av dem begår ett misstag kan då den andra påpeka det för henne. De som kallas till vittnen får inte undandra sig [sin plikt]. Tveka inte att skriva ned allt, både det mindre viktiga och det viktiga, och ange förfallotiden. Det är vad Gud [i Sin vishet] finner riktigast och skäligast, mest ändamålsenligt som bevis och bäst ägnat att bespara er all tvekan och osäkerhet [i framtiden]. Men om det är fråga om direkt överlåtelse från den ene till den andre av färdiga varor utan mellanhand, gör ni inte fel om ni underlåter att upprätta skriftligt avtal. När ni köper och säljer, låt det ske i vittnens närvaro, men varken skrivare eller vittnen får [utsättas för påtryckning eller] tillfogas skada - gör ni detta, begår ni en svår synd. Frukta Gud, som är er lärare. Gud har kunskap om allt. (282)


Om ni befinner er på resa och ingen skrivare är till hands, kan ni ta emot pant [som säkerhet]. Men om ni visar varandra förtroende [och inte kräver pant], skall den som fått förtroendet fullgöra sin skyldighet och frukta Gud, sin Herre. Undanhåll inte vad ni har bevittnat. Den som undanhåller vittnesmål syndar i sitt hjärta. Gud vet vad ni gör. (283) Gud tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vare sig ni visar vad som rör sig i ert innersta eller döljer det, kommer Gud att ställa er till svars för det. Och Han förlåter den Han vill och Han straffar den Han vill. Gud har allt i Sin makt. (284) SÄNDEBUDET tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud - utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud - och de säger: "Vi hör och vi lyder. Herre, [ge oss] Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!" (285) Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last. Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel. Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som den Du lade på våra föregångare. Herre! Lägg inte på oss [bördor] som vi inte har kraft att bära. Utplåna våra synder och ge oss Din förlåtelse och förbarma Dig över oss. Du är vår Beskyddare! Låt oss segra över förnekarna av sanningen!" (286)




surah 3 Al 'Imran ('Imrans ätt)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam meem. (1) GUD - det finns ingen annan gud än Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. (2) Steg för steg uppenbarar Han för dig denna Skrift och med den sanningen och bekräftelse av det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser]; det är Han som uppenbarade Tora och Evangeliet (3) i äldre tid, till vägledning för människorna och det är Han som har uppenbarat den måttstock med vars hjälp rätt kan mätas och skiljas från orätt. Ett strängt straff väntar dem som förnekar [sanningen i] Guds budskap - ja, Gud är allsmäktig och hämnden är Hans. (4) För Gud är ingenting dolt vare sig på jorden eller i himlen. (5) Det är Han som formar er i moderlivet enligt Sin vilja. Det finns ingen annan gud än Han, den Allsmäktige, den Vise. (6) Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: "Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre." Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd. (7) [De ber:] "Herre! Låt inte våra hjärtan fara vilse sedan Du har väglett oss. Och förbarma Dig i Din nåd över oss. - Du är Den som alltid ger! (8) Herre! Du skall samla alla människor [inför Dig] en Dag [vars ankomst] står utom varje tvivel; Gud sviker helt visst inte Sitt löfte." (9)


DE SOM framhärdar i att förneka sanningen - ingenting av vad de äger på jorden och inte heller deras söner skall kunna skydda dem mot Gud. De skall bli bränsle för Elden. (10) [Det skall gå för dem] som det gick för Faraos män och för deras föregångare; de påstod att Våra budskap var lögn och Gud straffade dem för deras synder; Gud straffar med stränghet. (11) Säg till förnekarna av sanningen: "[En dag] skall ni bli besegrade och då skall ni föras samman i helvetet - en eländig rastplats!" (12) Ni har redan fått ett tecken i de två härarna, som möttes [på slagfältet], varav en stred för Guds sak och den andra [bestod av] dem som förnekade sanningen. De [troende] såg med egna ögon att de andra var två gånger så talrika som de. Men Gud ger Sin hjälp åt den Han vill. I detta ligger helt visst en lärdom för de klarsynta. (13) KVINNORS kärlek, söner [i mängd], skatter av guld och silver, hästar av ädel ras, boskap och åkerjordar har utmålats för människorna [som det mest åtråvärda i livet]. Allt detta hör till de glädjeämnen som står till buds i denna värld, men återkomsten till Gud är det högsta goda. (14) Säg: "Skall jag berätta för er om det som är förmer än dessa [glädjeämnen]? Lustgårdar, vattnade av bäckar, väntar de gudfruktiga hos deras Herre, där de skall förbli till evig tid, och hustrur renade från [all jordisk] orenlighet, och Guds välbehag." Gud förlorar ingen av Sina tjänare ur sikte: (15)


de som säger: "Herre, vi tror; förlåt oss våra synder och förskona oss från Eldens straff!", (16) de tålmodiga och uthålliga, de sanningsenliga, de som ödmjukt böjer sig under Hans vilja, de som ger av sitt åt andra och som i den tidiga gryningen ber om Guds förlåtelse för sina synder. (17) GUD [SJÄLV] vittnar - och [så gör] änglarna och de som har kunskap - att det inte finns en annan gud än Han, Upprätthållaren av rättvisa och jämvikt; ingen annan gud finns än Han, den Allsmäktige, den Vise. (18) För Gud är [den sanna] religionen underkastelse under Hans vilja; de som [tidigare] tog emot uppenbarelsen kom att omfatta skilda meningar först efter att ha fått [all] kunskap och av ovilja och avund mot varandra. Och den som vill förneka sanningen i Guds budskap [bör minnas att] Gud är snar att kalla till räkenskap. (19) Om de vill tvista med dig [Muhammad], säg då: "Jag har helt och fullt underkastat mig Guds vilja och även de som följer mig [har underkastat sig Hans vilja]." Och fråga dem som [i äldre tid] fick ta emot uppenbarelsen och de okunniga: "Har [också] ni underkastat er Guds vilja?" Om de underkastar sig, då har de funnit vägledning, men om de vänder dig ryggen [skall du lämna dem i fred]; din plikt är enbart att framföra budskapet. Gud förlorar ingen av Sina tjänare ur sikte. (20) De som förnekar sanningen i Guds budskap och som mot all rätt dödar profeterna och dödar dem av folket som talar för rättvisa - kungör för dem att de har ett plågsamt straff [att vänta]. (21) Dessa människors strävanden skall gå om intet [och bli utan frukt] i detta liv och i det kommande, och de skall inte finna någon hjälpare. (22)


Har du inte sett hur några av dem som fick ta emot en del av uppenbarelsen, [när] de uppmanas att låta den gudomliga Skriften döma mellan dem i deras tvister, vänder sig bort - ja, de är [sådana] som går emot [sanning och rätt]. (23) De har nämligen sagt att Elden inte skall plåga dem mer än ett begränsat antal dagar? Men de lögner som de tänkte ut har gjort dem blinda för vad deras religion [föreskriver]. (24) Hur [skall det gå för dem] när Vi en Dag samlar dem - [att den Dagen kommer] står utom allt tvivel - och var och en till fullo skall få den lön som han förtjänat och ingen skall lida orätt (25) SÄG: "Gud, all makts Herre! Du skänker makten åt den Du vill och Du tar makten från den Du vill. Du upphöjer den Du vill och Du förnedrar den Du vill. I Din hand ligger det goda och Du har allting i Din makt. (26) Du låter natten smyga in i dagen och dagen smyga in i natten. Du låter livet spira ur det som är dött och låter döden stiga fram ur det levande. Och Du skänker Ditt goda i överflöd åt den Du vill." (27) DE TROENDE skall inte ta förnekare av sanningen snarare än sina trosbröder till bundsförvanter - den som gör så skär av banden till Gud - om inte ert syfte är att med detta [skydda er] mot ett hot. Men Gud uppmanar er att inte ta lätt på Hans varningar; Gud är målet för er färd. (28) Säg: "Vare sig ni döljer det som rör sig i ert innersta eller visar det, vet Gud det. Han vet allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Och Gud har allt i Sin makt." (29)


Den Dag då människan skall ställas inför allt det goda som hon har gjort och allt det onda som hon har gjort kommer hon att önska att den [Dagen] hade varit oändligt avlägsen. Därför uppmanar Gud er att inte ta lätt på Hans varningar; Gud ömmar för Sina tjänare. (30) Säg [Muhammad]: "Om ni älskar Gud, följ mig och Gud skall älska er och förlåta er era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig." (31) Säg: "Lyd Gud och Sändebudet." Men om de vänder ryggen till [skall de veta att] Gud inte är vän till dem som förnekar sanningen. (32) GUD har utvalt Adam och Noa och Abrahams ätt och `Imrans ätt [och upphöjt dem] över världens alla människor; (33) de stammar [alla] från varandra. Gud hör allt, vet allt. (34) Och `Imrans hustru bad till Gud och sade: "Herre! Jag viger vad jag bär i mitt sköte åt Din tjänst. Tag emot mitt [offer], Du som hör allt, vet allt. (35) Och då hon fött barnet sade hon: "Herre, jag har fött en dotter - fastän Gud noga visste vad hon hade framfött; ett gossebarn är inte som ett flickebarn - och jag har gett henne namnet Maria och jag ber Dig skydda och bevara henne och hennes efterkommande mot Djävulen, den utstötte." (36) Och hennes Herre tog nådigt emot henne och lät henne växa upp och arta sig väl och uppdrog åt Sakarias att vaka över henne. Var gång Sakarias besökte henne i helgedomen, fann han henne försedd med föda. Och när han frågade henne: "Maria, varifrån har du fått detta?" svarade hon: "Det är från Gud; Gud skänker Sitt goda i överflöd till den Han vill." (37)


Där [i helgedomen] bad Sakarias till Gud: "Herre! Låt mig, som en gåva från Dig, få en [son], sund till kropp och själ! Du bönhör den som ber." (38) Och änglarna ropade till honom medan han stod i helgedomen, försänkt i bön, och sade: "Gud kungör för dig det glada budskapet om [en son] Johannes, som skall bekräfta ett ord från Gud och [bli] en ledare [för sitt folk], en renlevnadsman och en profet, en av de rättfärdiga." (39) [Sakarias] sade: "Herre, hur skulle jag kunna få en son? Jag har ju uppnått hög ålder och min hustru är ofruktsam." [Ängeln] sade: "Så [skall det bli]; Gud gör vad Han vill." (40) [Sakarias] sade: "Herre! Ge mig ett tecken." [Ängeln] svarade: "Det tecken [du får är] att du under tre dagar inte skall tala till människor annat än med gester. Och åkalla din Herre utan att förtröttas och prisa Honom morgon och afton." (41) [MINNS] änglarnas ord till Maria: "Gud har utvalt dig och renat dig [och upphöjt] dig över alla världens kvinnor! (42) Maria! Förrätta din andakt inför din Herre med ödmjukhet; fall ned på ditt ansikte [inför Honom] och böj ditt huvud tillsammans med dem som böjer sina huvuden [i bön]." (43) Detta hör till de [för dig, Muhammad] okända ting, som Vi [nu] uppenbarar för dig; du var inte med dem när de kastade lott om vem som skulle ha ansvar för Maria; och du var inte med dem när de tvistade [om detta] med varandra. (44) Och änglarna sade: "Maria! Gud tillkännager för dig det glada budskapet om ett ord från Honom [varigenom du skall föda den] vars namn skall vara Kristus Jesus, Marias son, ärad och lovprisad i denna värld och i det kommande livet och en av dem som skall vara i [Guds] närhet. (45)


Han skall tala till människorna i vaggan och i mogen ålder och han skall vara en av de rättfärdiga." (46) Maria sade: ”Herre! Hur skulle jag kunna få en son, då ingen man har rört mig?” [Ängeln] sade: ”Så [skall det bli]; Gud skapar vad Han vill. Om Han vill att något skall vara, säger Han endast till det: 'Var!' - och det är. (47) Han skall undervisa din son i Skriften, [skänka honom] visdom och [ge honom] Tora och Evangelium (48) och [sända honom] till israeliterna som Sitt sändebud." [Och Jesus sade:] "Jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Jag skall forma åt er i lera något som liknar en fågel och jag skall andas på den och med Guds tillåtelse skall den bli en fågel. Och jag skall bota de blinda och de spetälska och med Guds vilja skall jag väcka de döda till liv. Och jag skall säga er vad ni äter och vad ni lägger upp som förråd i era hus. I detta ligger ett tecken för er - om ni är [sanna] troende. (49) Och [jag har kommit] för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förklara tillåtet något av det som var förbjudet för er. Och jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Frukta därför Gud och följ mig. (50) Gud är min Herre och er Herre; det är därför Honom ni skall dyrka! Detta är en rak väg." (51) När Jesus märkte deras ovillighet att tro [på honom], sade han: "Vem vill hjälpa mig [att kalla människorna] till Guds väg?" De vitklädda sade: "Vi är Guds medhjälpare! Vi tror på Gud; vittna du att vi har underkastat oss Hans vilja! (52)


Herre! Vi tror på det som Du har uppenbarat och vi vill följa Sändebudet; räkna oss därför bland [sanningens] vittnen." (53) Och de [som inte ville tro] smidde onda planer [mot Jesus], men [även] Gud smed planer - ingen smider bättre planer än Gud. (54) Och Gud sade: "Jesus! Jag skall kalla dig till Mig och Jag skall upphöja dig till Min [härlighet] och Jag skall rena dig från [de beskyllningar som] förnekarna av sanningen [riktade mot dig]. Och Jag skall sätta dem som följer dig högt över dem som förnekar [dig] ända till Uppståndelsens dag; då skall ni alla vända tillbaka till Mig och Jag skall döma mellan er i allt det som ni var oense om. (55) Vad beträffar förnekarna av sanningen, skall Jag ge dem ett strängt straff i denna värld och i det kommande livet; och de kommer inte att finna någon hjälpare." (56) Och Han skall ge dem som tror och lever ett rättskaffens liv deras fulla belöning. Gud är sannerligen inte de orättfärdigas vän. (57) DETTA SOM Vi framför till dig [Muhammad] är en del av [Våra] budskap och den visa Påminnelsen. (58) Inför Gud är Jesus till sin natur att likna vid Adam. Han skapade honom av jord och sade till honom: "Var!" och han är. (59) [Det är] sanningen från din Herre; hys inte minsta tvivel om detta! (60) Om någon vill tvista med dig om detta, sedan du tagit emot den kunskap som har kommit dig till del, säg då: "Låt oss kalla våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, ja, låt oss alla samlas och ödmjukt be Gud att Han avkunnar Sin dom, och låt oss nedkalla Guds fördömelse över alla som ljuger." (61)


Ja, detta är sanningen - det finns ingen gud utom Gud, och Gud är förvisso den Allsmäktige, den Vise. (62) Och om de vänder er ryggen [bör de veta att] Gud har full kunskap om dem som vill störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv. (63) Säg: "Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er - att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe." Och säg, om de vänder er ryggen: "Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja." (64) VARFÖR tvistar ni efterföljare av äldre tiders uppenbarelser om Abraham? Tora uppenbarades ju inte - och inte heller Evangeliet - förrän efter hans tid. Vill ni inte använda ert förstånd? (65) Här tvistar ni [med varandra] om det som ni känner till; varför vill ni tvista om det som ni är helt okunniga om? Gud vet, men ni vet inte. (66) Abraham var [till sin tro] varken jude eller kristen - han sökte och fann den rena, ursprungliga tron och underkastade sig Guds vilja; och han vägrade att ge avgudarna sin dyrkan. (67) De människor som står Abraham närmast är helt visst de som följer hans exempel, såsom denne Profet och [hans skaror av] troende. Och Gud är de troendes Beskyddare. (68) Bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns de som vill leda er på villovägar. De kan bara vilseleda sig själva - men det inser de inte. (69) Ni, efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Varför avvisar ni Guds budskap fastän ert eget vittnesbörd [bekräftar deras sanning]? (70)


Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Varför klär ni över det sanna med lögn och gömmer mot bättre vetande undan sanningen? (71) Några av efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser säger [till de andra]: "[Förklara er] tro på det som har uppenbarats för de troende vid dagens början och avvisa det övriga; kanske skall de då vända om. (72) Tro inte på någon som inte bekänner sig till er religion!" Säg: "Den [sanna] vägledningen är Guds vägledning; [är ni rädda] att andra skall få del av sådana [uppenbarelser] som ni har tagit emot? Eller att de skall tvista med er inför er Herre?" Säg: "Guds nådegåvor är i Hans hand; Han skänker dem till den Han vill. Gud når överallt och Han vet allt, (73) och Han förbarmar Sig över den Han vill. Guds nåd är en outsinlig källa." (74) OCH BLAND efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns de som, om du anförtror dem en skatt av guld, [villigt] återlämnar den; och det finns de som, om du anförtror dem en enda dinar, vägrar återlämna den om du inte ansätter dem med ideliga påminnelser. De påstår nämligen: "Vi har inte blivit ålagda [att hålla våra löften], när det gäller dessa okunniga människor"; så säger de om Gud, trots att de vet bättre, det som inte är sant. (75) Nej, det förhåller sig tvärtom! [Gud känner] dem som är trogna förbundet med Honom och fruktar Honom; Gud älskar de gudfruktiga. (76) De som för en ynklig vinst förnekar förbundet med Gud och de eder som de har svurit, skall inte få del av det eviga livets goda och på Uppståndelsens dag skall Gud varken tala till dem eller se på dem, och Han skall inte rena dem [från synd]; ett svårt lidande väntar dem. (77)


Bland dem finns helt visst de som lindar sina tungor om Skriften för att ni skall tro att [deras förvrängda ord] är hämtade ur Skriften, fastän de inte är hämtade ur Skriften; och de säger: "Detta är från Gud", fastän det inte är från Gud. Och så säger de om Gud mot bättre vetande det som inte är sant. (78) Det är otänkbart att en människa, som Gud har gett uppenbarelsens gåva och visdom och kallat till profet, därefter skulle säga till människorna: "Tillbe mig vid sidan av Gud." Nej, [vad han skulle säga är:] "Bli Guds hängivna tjänare som undervisar [andra] och fördjupar sin egen kunskap i Skriften." (79) Inte heller [skulle han] befalla er att betrakta änglar och profeter som [himmelska] beskyddare. [Eller tror ni att han skulle] uppmana er att återfalla i otro sedan ni har underkastat er Guds vilja? (80) [EFTERFÖLJARE av äldre tiders uppenbarelser! Minns att] Gud erbjöd er Sitt förbund genom profeterna. [Han sade:] "Jag har låtit er få del av uppenbarelse och visdom. [En gång] skall ett sändebud komma till er med bekräftelse av den sanning som [redan] är i er hand; då skall ni tro på honom och stödja honom." [Och Han] sade: "Är det ert beslut att ingå förbund med Mig på denna grund?" De svarade: "Ja, det är vårt beslut." [Och Gud] sade: "Vittna då om detta; Jag skall vittna med er. (81) De som efter detta drar sig ifrån [sin plikt] är de som har förhärdat sig i trots och olydnad." (82) Önskar de en annan [religion] än den som Gud har gett dem? [Gud] som alla i himlarna och på jorden underkastar sig av fri vilja eller nödda och tvungna, och till vilken de skall återbördas. (83)


Säg: "Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [alla de övriga] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja." (84) Om någon vill anta någon annan religion än Islam kommer detta att vägras honom, och i nästa liv skall han stå bland förlorarna. (85) Skulle Gud vägleda dem som förnekar tron efter att ha antagit den och vittnat att Sändebudet i sanning [är Guds utsände] och som fått se klara bevis? Nej, Gud vägleder inte de orättfärdiga. (86) Guds och änglarnas och alla människors fördömelse skall bli deras lön. (87) Under denna [dom] skall de förbli; deras straff skall inte lindras och de skall inte beviljas uppskov. (88) Men de som i ånger vänder åter [till Gud] och gör bot och bättring [skall inte straffas] - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (89) De som förnekar sanningen efter att ha antagit tron och som därefter förhärdas i sin förnekelse - deras ånger skall inte godtas; nej, de har övergett den raka vägen [utan återvändo]. (90) De som förnekar sanningen och dör som förnekare skall inte få köpa sig fria, om de än erbjöd allt guld i världen. Ett svårt lidande väntar dem och de skall inte finna någon hjälpare. (91)


[TROENDE!] Ni kommer inte att uppnå sann fromhet, förrän ni ger åt andra av det som ni [själva] värdesätter; Gud har full kännedom om vad ni ger. (92) ALL FÖDA var [i äldre tid] tillåten för Israels barn utom de förbud som Israel själv pålade sig före uppenbarelsen av Tora. Säg: "Tag fram Tora och läs högt ur den, om ni håller på sanningen." (93) Och de som hädanefter sätter ihop lögner om Gud drivs av ont uppsåt. (94) Säg: "Gud har [i uppenbarelsen] sagt sanningen. Tro därför med Abrahams rena, ursprungliga tro, han som vägrade avgudarna sin dyrkan." (95) Det första tempel som restes för människornas bruk var helt visst Helgedomen i Bakkah, en välsignelse och en ledstjärna för hela världen. (96) Den förmedlar klara budskap [och där finns] den plats där Abraham en gång stod; den som stiger in där är i trygghet. Vallfärden till denna Helgedom är en plikt gentemot Gud för var och en som har möjlighet att genomföra den. Och den som förnekar sanningen [skall veta att] Gud är Sig själv nog och inte behöver [någon eller något i] Sin skapelse. (97) SÄG: "Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Varför förnekar ni sanningen i Guds budskap, fastän [ni vet att] Gud är vittne till allt vad ni gör?" (98) Säg: "Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Varför vill ni hindra dem som antar tron från att följa Guds väg och få den att framstå som krokig, fastän ni själva vittnar [att den är rak]? Ingenting av vad ni gör går Gud förbi." (99) Troende! [Det finns de] bland dem som [förr] fick ta emot uppenbarelsen som, om ni går dem till mötes, kommer att göra allt för att ni skall förneka den tro som ni har antagit. (100)


Hur skulle ni kunna förneka er tro, som hör Guds budskap läsas och har Hans Sändebud mitt ibland er? Den som vill hålla sig till Gud leds till en rak [och säker] väg. (101) Troende! Frukta Gud så som det åligger er att frukta Honom och underkasta er Hans vilja, innan döden överraskar er! (102) Och grip alla med ett fast grepp om Guds räddningslina och låt er inte splittras! Minns Guds välgärningar mot er: fiendskap hade rått mellan er, men Han lät [viljan till] försoning tränga in i era hjärtan och med Hans välsignelse blev ni bröder. Ja, Han räddade er från randen av en flammande avgrund! Så klargör Gud Sina budskap för er för att ni skall få vägledning (103) och bli till en gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer. (104) Följ inte dem som splittrades [i sekter] efter att ha nåtts av de klara vittnesbörden [om sanningen]. De har ett hårt straff att vänta (105) den Dag, då [någras] ansikten skall stråla av ljus och [andras] skall mörkna. Och till dem vilkas ansikten har mörknat [skall sägas:] "Ni förnekade ju tron efter att ha antagit den? Smaka då straffet för er förnekelse!" (106) Men de vilkas ansikten strålar av ljus skall inneslutas i Guds nåd och skall så förbli till evig tid. (107) Detta är Guds budskap, som Vi låter framföra till dig [Muhammad] med sanningen - Gud vill ingen i Sin skapelse något ont. (108)


Gud tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Och allt går [sist och slutligen] tillbaka till Gud. (109) NI UTGÖR det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud. Om efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser hade trott [på denna], skulle det helt visst ha varit bäst för dem. Fastän det finns bland dem de som tror, har de flesta av dem förhärdat sig i trots och olydnad. (110) De kan inte vålla er mer än obetydlig skada och om de ger sig i strid med er, kommer de att vända ryggen till [och fly] och till sist skall de stå helt utan hjälp. (111) Var de än påträffas skall de utstå skam och vanära, om de inte [söker skydd i] förbundet med Gud och [återupprättar] banden till människorna; de har ådragit sig Guds vrede och störtats i djupt elände, eftersom de framhärdade i att förneka Guds budskap och dödade profeterna mot all rätt, trotsade ständigt Gud och överträdde [Hans bud]. (112) Alla är inte av samma sort. Bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns [även] redbara människor, som under nattens timmar läser högt ur Guds budskap och faller ned på sina ansikten [i tillbedjan]. (113) De tror på Gud och på den Yttersta dagen och de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och de tävlar om att göra gott. De hör till de rättfärdiga (114) och vad gott de gör skall inte frånkännas dem; Gud vet vilka de är som fruktar Honom. (115)


De som framhärdar i att förneka sanningen - ingenting av vad de äger på jorden skall ge dem skydd mot Gud och deras söner skall inte [kunna försvara dem]. Deras arvedel är Elden och där skall de förbli till evig tid. (116) Vad [människor] ger ut för [ting] som hör till detta liv kan jämföras med de orättfärdigas gröda som förhärjas av en frostig vind. Gud har inte gjort dem orätt - nej, [med sina handlingar] gör de orätt mot sig själva. (117) TROENDE! Sök inte förtrogna vänner bland dem som står utanför er [gemenskap]! De sparar ingen möda för att så förvirring i era led och önskar att ni skall plågas av olyckor och elände. Hatet flödar redan över deras läppar, men vad de bär i sitt inre är långt värre. Vi har låtit er se tecknen - [drag slutsatsen] om ni har förstånd. (118) Det är ni som visar dem tillgivenhet; de hyser däremot inga varma känslor för er, fastän ni tror på uppenbarelsen hel och hållen. När de möter er säger de: "Vi tror." Men när de är ensamma, biter de sig i fingertopparna i ursinne. Säg: "Måtte ni gå under i ert ursinne! Gud vet vad som rör sig i människans innersta." (119) Om det går er väl blir de besvikna, och de gläder sig när ni drabbas av en motgång. Men om ni bär [allt detta] med jämnmod och fruktar Gud, kan deras onda anslag inte i något avseende skada er. Gud har full uppsikt över [dem och] deras företag. (120) MINNS [Muhammad] att du en tidig morgon lämnade ditt hem för att gruppera de troende till strid; Gud hör allt, vet allt. (121)


Två grupper bland dina män var nära att förlora modet, trots att de stod under Guds beskydd - det är till Gud som de troende måste lita. (122) Och Gud skänkte er segern vid Badr, då ni var en oansenlig skara. Frukta därför Gud - kanske skall ni tacka [Honom]. (123) [Och minns] dina ord till de troende: "Är det inte nog för er [att veta] att Gud skall låta tretusen änglar stiga ned och förstärka era led? (124) Ja, om ni håller stånd och fruktar Gud och om [fienden] i denna stund går till angrepp skall er Herre sända femtusen änglar som stormar fram till er hjälp." (125) Gud lät detta [sägas] enbart för att inge er nytt hopp och stilla oron i era hjärtan - segern kan inte komma från någon annan än Gud, den Allsmäktige, den Vise - (126) [och] för att låta några av sanningens förnekare smaka döden eller nederlagets förödmjukelse och se sina förhoppningar grusas. (127) Det ankommer inte på dig [Muhammad] att bestämma om [Gud] skall ta emot deras ånger eller straffa dem - de är orättfärdiga människor. (128) Allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär tillhör Gud. Han förlåter den Han vill och Han straffar den Han vill. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (129) TROENDE! Livnär er inte på ocker som fördubblar och mångdubblar [vinsten]. Frukta Gud - kanske skall det gå er väl i händer. (130) Och frukta Elden, som är beredd att ta emot dem som förnekar sanningen. (131) Och lyd Gud och Sändebudet - kanske erfar ni [Hans] barmhärtighet. (132)


Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som står berett att ta emot de gudfruktiga, (133) de som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta - (134) de som, om de begår en skamlös handling eller [på annat sätt] tillfogat sig själva orätt, minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Gud? - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande. (135) Den lön [som väntar] dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid - en härlig belöning för dem som arbetat och strävat! (136) FÖRE ER tid har [andra] seder och levnadsmönster varit förhärskande [och i sin tur avlöst dem som tidigare rådde]. Gå därför ut i världen och se [spåren som visar] hur slutet blev för dem som påstod att sanningen är lögn. (137) Detta är en klar fingervisning till alla människor och en vägledning och en varning för de gudfruktiga. (138) Tappa inte modet och glöm er sorg! Står ni fasta i tron kommer ni att vinna överhanden. (139) Om ett hårt slag har drabbat er, har [era fiender avgudadyrkarna] också drabbats av ett hårt slag. Vi låter människorna, de ena efter de andra, uppleva sådana [svarta] dagar för att de troende skall få ge Gud bevis [på sin tro] och för att Han skall utse dem bland er som skall få vittna som martyrer [för sin tro] - Gud är ingalunda de orättfärdigas vän - (140)


och för att sätta de troende på prov och låta förnekarna av sanningen gå under. (141) Tror ni att ni får stiga in i paradiset utan att [ha visat] Gud vilka av er som vill kämpa [för Hans sak] och som kan hålla ut [i farans stund]? (142) Innan ni hade mött döden ville ni dö [för er tro]; nu har ni mött den ansikte mot ansikte. (143) MUHAMMAD är ingenting mer än ett sändebud och [andra] sändebud har kommit och gått före honom. Om han dör eller stupar i strid, kommer ni då att göra en helomvändning? Den som vänder helt om vållar inte Gud någon skada. Men Gud skall belöna dem som visar tacksamhet. (144) Ingen människa får dö annat än i enlighet med Guds vilja och vid en fastställd tidpunkt. Den som vill lönas med detta livets goda, honom skall Vi ge något av detta; och den som önskar lönas med det eviga livets goda, honom skall Vi ge något av detta. Och Vi skall belöna dem som visar tacksamhet. (145) Hur många profeter har inte måst kämpa [för tron], följda av skaror av män som vigt sina liv åt Gud. De fällde inte modet inför de [prövningar] de måste utstå för Guds sak; de sviktade inte och gav inte vika [för fienden] - Gud älskar dem som håller stånd. (146) Och [när de bad] sade de bara: "Herre, förlåt oss våra synder och om vi har gått till överdrift [eller brustit] i uppfyllandet av vår plikt! Gör oss stadiga på foten och låt oss segra över dessa förnekare av sanningen!" (147) Och Gud gav dem som lön [både] denna världens goda och det högsta goda, ett evigt liv - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta. (148)


TROENDE! Om ni går sanningens förnekare till mötes kommer de att förmå er att vända om [och överge tron] och då står ni som förlorare. (149) Men Gud är er Beskyddare och Han är den bäste Hjälparen. (150) Vi skall göra så att [blodet i] förnekarnas ådror isas av skräck [när de tänker på] att de [vågade] sätta medhjälpare vid Guds sida utan att Han någonsin gett [dem något] bemyndigande. Elden skall bli deras tillflykt - denna syndarnas fruktansvärda boning! (151) GUD höll sannerligen Sitt löfte till er, då ni med Hans vilja var nära att i grund slå [era fiender], till dess modet svek er och ni blev oense om innebörden av den order [ni hade fått] och bröt mot den, då Han redan hade låtit [segern] hägra för er syn. Det fanns de bland er som inte hade annat än denna världens [goda] för ögonen och det fanns de som såg mot evigheten. Därefter lät Han er dra er undan [fienden] för att sätta er på prov. Men Han har nu utplånat er synd - ja, Guds nåd flödar över de troende. (152) [Minns] hur ni flydde uppför [bergets sida] utan att se er om, fastän Sändebudet långt bakom er ropade er tillbaka. Och Gud lät er känna sorg och grämelse [i gengäld] för den sorg och grämelse [ni vållade Profeten] och för att [lära er att] inte sörja över det [byte] som ni gick miste om, inte [ens] över det [nederlag] som ni led. Gud är väl underrättad om vad ni gör. (153)


Och efter denna bittra erfarenhet lät Han ett stort lugn sänka sig över er, så att några bland er fick vila, medan andra som främst bekymrade sig om sitt eget väl tänkte oriktiga [och hädiska] tankar om Gud, [tankar som hade sin rot] i avgudadyrkans okunnighet, och de frågade [sig]: "Hade vi över huvud taget någon del i beslutet?" Säg [Muhammad]: "Det var till alla delar Guds beslut." De gömmer något i sitt inre som de inte vill visa dig [när] de säger: "Om vi över huvud taget hade haft någon del i beslutet skulle vi inte här ha lidit dessa förluster." Säg: "Även om ni hade stannat hemma, skulle de vilkas död stod skriven ha begett sig till den plats där de skulle falla." [Allt detta skedde] därför att Gud ville pröva vad ni bar inom er och rensa ut orenheterna ur era hjärtan. - Gud vet vad som rör sig i människans innersta. (154) De bland er som gjorde helt om den dag de två härarna möttes, kunde förledas till detta av Djävulen enbart på grund av [ett fel] som de hade begått. Men Gud har nu utplånat deras synd - Gud är mild och överseende. (155) Troende! Säg inte som förnekarna av sanningen säger om sina bröder som [dött] under resa i fjärran land eller [fallit] i strid: "Om de hade blivit kvar hos oss, skulle de inte ha dött eller dödats." - Gud [låter dem tänka dessa tankar], så att deras hjärtan skulle känna ökad sorg och grämelse, eftersom det är Gud som skänker liv och skänker död. Gud ser vad ni gör. (156) Och om ni stupar [i kampen] för Guds sak eller dör, är Guds förlåtelse och Hans barmhärtighet helt visst bättre än allt vad människorna kan lägga på hög; (157)


vare sig ni dör eller dödas, är det till Gud ni skall samlas åter. (158) I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit ditt hjärta [för dem], skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig. Glöm därför nu [deras fel] och be Gud förlåta dem. Inhämta deras råd i de angelägenheter [som är av vikt] och när du väl har fattat ditt beslut, sätt då din lit till Gud; Gud älskar dem som sätter sin lit till Honom. (159) Om Gud hjälper er kan ingen besegra er; men om Gud överger er, vem kan sedan hjälpa er? Förmana därför de troende att sätta all sin lit till Gud! (160) DET ÄR en orimlig tanke att en [Guds] profet skulle bedra [sina medmänniskor]; bedragaren skall på Uppståndelsens dag stiga fram med sitt bedrägeri i handen och då skall var och en fullt ut erhålla den lön han har förtjänat och ingen lida orätt. (161) Kan den vars strävan det är att vinna Guds välbehag jämföras med den som ådrar sig Guds vrede och vars tillflykt skall bli helvetet - detta jämmerliga mål (162) [Nej,] hos Gud har de var och en sin [givna] plats i en rangordning [av salighet och fördömelse]. Och Gud ser vad de gör. (163) Gud visade sannerligen de troende [en stor nåd], då Han lät ett sändebud komma till dem, [en man] ur deras egna led, för att framföra Hans budskap till dem och rena dem [från synd] och undervisa dem i Skriften och [profeternas] visdom; innan dess var de helt uppenbart på orätt väg. (164) OCH NÄR ni nu har drabbats av ett hårt slag, efter att ha tillfogat [era fiender] ett två gånger hårdare [slag], frågar ni kanske: "Hur har detta kunnat ske?" Säg: "Det som har skett har sin rot inom er själva." Gud har allt i sin makt. (165)


Det som ni måste utstå den dag då de två härarna möttes, skedde enligt Guds vilja och för att det skulle stå klart vilka de sanna troende var, (166) och stå klart vilka de var som hycklade tro. [När] de sistnämnda fick uppmaningen: "Kom och kämpa för Guds sak!" eller "Försvara er!", svarade de: "Bara vi säkert visste [att det skall bli] strid, skulle vi gå med er." Den dagen var de otron närmare än tron, när de yttrade ord som inte kom från hjärtat, fastän Gud väl visste vad de ville dölja - (167) de som sade om sina bröder, där de satt [i trygghet]: "Om de hade lyssnat till oss, skulle de inte ha dödats." Säg: "Håll då döden borta från er själva, om det ni säger är sant." (168) Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem. (169) De gläds åt vad Gud i Sin nåd har skänkt dem och de gläds över [budskapet] att de som [ännu] inte har följt dem utan blivit kvar inte skall känna fruktan och att ingen sorg skall tynga dem. (170) De gläds över Guds välgärningar och Hans nåd och [löftet] att Guds belöning till de troende inte skall utebli, (171) [belöningen] till dem som besvarade Guds och Sändebudets kallelse efter att ha drabbats av det svåra slaget. De bland dem som gjorde det goda och det rätta och fruktade Gud har en rik belöning [att vänta]. (172) De som kände sin tro växa, när de varnades att [styrkor] hade dragits samman mot dem och att de borde vara på sin vakt, och svarade: "Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?" (173)


Och de återvände [styrkta av] Guds välsignelse och Hans nåd; det onda hade inte rört vid dem. Deras mål var att vinna Guds välbehag och Guds nåd är en outsinlig källa. (174) Djävulen [ingav dem att varna er]; han vill injaga [i er] fruktan för sina förbundna. Ni skall inte frukta dem - frukta Mig, om ni är troende! (175) Sörj inte över dem som tävlar om att förneka sanningen; de kan på intet sätt skada Gud. Det är Guds vilja att inte ge dem del av det eviga livets goda, ja, ett plågsamt straff väntar dem. (176) De som har bytt bort tron mot förnekelse kan på intet sätt skada Gud och ett svårt lidande väntar dem. (177) Låt inte förnekarna av sanningen tro att den frist Vi beviljar dem är till deras fördel. Vi ger dem denna frist så att de kan hopa synd på synd; ett förnedrande straff väntar dem. (178) Det är otänkbart att Gud skulle låta de troende [leva] i de former som ni [förnekare] lever, längre än till dess Han skilt mellan de onda och de goda. Men Gud låter er inte få insikt i det som är dolt för människor; [för detta] utser Gud den Han vill bland Sina sändebud. Tro därför på Gud och Hans sändebud; om ni tror [på Gud] och fruktar Honom, väntar er en rik belöning. (179) DE SOM girigt behåller för sig själva det som Gud i Sin nåd har skänkt dem skall inte tro att det blir till deras bästa. Nej, det kommer att vara ett ont för dem. På Uppståndelsens dag skall de bära det som de så girigt höll fast vid hängande om halsen. - Arvet efter himlarna och jorden skall tillfalla Gud. Och Gud är väl underrättad om vad ni gör. (180)


Gud har hört dem som säger: "Gud är fattig - vi är rika." Vi skall teckna ned vad de säger, liksom [Vi tecknade ned] deras rättsstridiga dråp på profeterna, och [på Uppståndelsens dag] skall Vi säga till dem: "Pröva eldens straff - (181) följden av det som era händer har sänt framför er [till domen] - Gud låter inte Sina tjänare lida orätt!" (182) Och de som påstår: "Gud har ålagt oss att inte tro på en profet som inte [föreskriver] brännoffer" - säg [till dem]: "Före mig har profeter kommit till er med klara vittnesbörd och med det ni säger. Varför dödade ni dem då, om det som ni [nu] säger är sanning?" (183) Och om de kallar dig lögnare, har profeter före dig kallats lögnare när de kom med klara vittnesbörd och upptecknad visdom och uppenbarelser fyllda av [Guds] ljus. (184) Varje människa skall smaka döden. Men först på Uppståndelsens dag skall ni få er fulla lön. Den som då rycks bort från Elden och förs till paradiset har sannerligen vunnit en stor seger. - Livet i denna värld [skänker] bara bedräglig glädje. (185) Ni skall helt visst få utstå prövningar i vad avser er egendom och er själva, och ni skall få höra många skymford från dem som fått ta emot uppenbarelser före er och från dem som sätter medhjälpare vid Guds sida. Men om ni bär allt med jämnmod och fruktar Gud [har ni bestått provet]; detta [kräver] fasthet i föresatsen! (186)


NÄR GUD slöt förbund med dem som fick ta emot uppenbarelsen tog Han löfte av dem [med orden]: "Dölj inte detta utan kungör det för människorna!" Men de kastade löftet bakom sig och sålde det för en usel slant - ja, ynklig är deras vinst av denna byteshandel! (187) Tro inte att de som gläder sig åt det som de [anser sig ha] uträttat men också gärna vill få beröm för vad de inte har gjort - tro inte att straffet för dem skall utebli; nej, ett svårt lidande väntar dem. (188) GUDS ÄR herraväldet över himlarna och jorden och Gud har allt i Sin makt. (189) I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag ligger helt visst budskap till dem som vill använda sitt förstånd; (190) de som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila, och som, när de begrundar himlarnas och jordens skapelse [ber med dessa ord]: "Herre! Du har inte skapat [allt] detta i blindo. Stor är Du i Din härlighet! Förskona oss från Eldens straff! (191) Herre, över den som Du utlämnar åt Elden har Du helt visst [förut] hopat skam och vanära. Och de orättfärdiga skall inte finna någon hjälpare. (192) Herre! Vi har hört rösten som kallar [oss] till tron: - 'Tro på er Herre!' - och vi har blivit troende. Herre! Förlåt oss våra synder och utplåna våra dåliga handlingar och låt oss dö med de fromma, de som gör det goda och det rätta! (193) Skänk oss, Herre, det som Du har lovat oss genom Dina sändebud och låt oss inte stå där med skammen på Uppståndelsens dag! Aldrig sviker Du Ditt löfte!" (194)


Och Gud svarar dem: "Jag skall inte låta någon av er som arbetar och strävar, vare sig man eller kvinna, se sin strävan gå förlorad - ni är [alla] av samma rot [och skall lönas på samma sätt]. De som övergav sina hem för att fly undan det onda, eller drevs bort därifrån och led annan oförrätt för Min skull och de som kämpade [för Min sak] och stupade, för dem alla skall Jag utplåna deras dåliga handlingar och föra dem till lustgårdar, vattnade av bäckar - en belöning från Gud själv; ja, den bästa belöningen väntar hos Gud." (195) LÅT DIG inte vilseledas av att de som förnekar sanningen kan på jorden vältra sig i nöjen och njutningar. (196) Deras glädje är kortvarig; därefter skall helvetet bli deras tillflykt - ett eländigt vilorum! (197) Men på de gudfruktiga väntar lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid som Guds ärade gäster. Och det bästa för de fromma är det [som väntar] hos Gud. (198) Bland mottagarna av äldre tiders uppenbarelser finns helt visst de som tror på Gud och på det som har uppenbarats för er och det som uppenbarades för dem; de ödmjukar sig inför Gud och de säljer inte Guds budskap för en ynklig slant. De skall få sin belöning av sin Herre - Gud är snar att kalla till räkenskap. (199) Troende! Uthärda allt - ja, tävla om att ge prov på tålamod och uthållighet och var alltid beredda att kämpa [för tron] och frukta Gud! Kanske skall det gå er väl i händer. (200)




surah 4 An-Nisa' (Kvinnor)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er. (1) Återställ till de faderlösa deras egendom och sätt inte ting av lägre värde i stället för de goda ting [som tillhör dem] och förbruka inte deras egendom, sammanblandad med er egen. Detta är en mycket svår synd. (2) Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller [vänd er till] någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet. (3) Ge kvinnorna som en ren skänk deras brudgåva; men om de frivilligt avstår något av den, får ni ta emot och njuta det med gott samvete. (4) Låt inte dem som [ännu] inte har förstånd få råda över egendom som Gud har anförtrott åt er för [deras] uppehälle, men använd den för att förse dem med vad de behöver av mat och kläder och ha [alltid] ett vänligt ord för dem. (5) Och sätt de faderlösa [som ni har i er vård] på prov fram till dess de når giftasvuxen ålder, och om ni finner dem förståndiga, överlämna då deras egendom till dem; slösa inte bort den innan de vuxit upp. Den förmögne skall inte röra [sådan egendom], men den fattige får [i mån av behov] dra fördel av den med måtta. Och när ni överlämnar deras egendom till dem, gör detta i närvaro av vittnen; men Gud håller bäst räkning på allt. (6)


MÄN HAR rätt till en andel av vad föräldrar och nära anhöriga efterlämnar och kvinnor har rätt till en andel av vad föräldrar och nära anhöriga efterlämnar, vare sig det är litet eller mycket - en andel föreskriven [av Gud]. (7) När arv skiftas i närvaro av anförvanter, faderlösa och behövande, ge dem då något därav för deras behov och ha vänliga ord för [alla]. (8) [De som skiftar arvet] bör tänka på den oro de själva måste känna om de vid sin död efterlämnade minderåriga barn. Därför skall de frukta Gud och [till de faderlösa och de behövande] säga de rätta orden [av tröst och uppmuntran]. (9) De som med orätt tillägnar sig de faderlösas egendom fyller [redan i detta liv] sin buk med eld; de kommer att plågas i ett flammande bål! (10) GUD föreskriver följande om [arvsrätt för] era barn: sonens [lott] är lika med två döttrars lott; om döttrarna är fler än två, är deras lott två tredjedelar av kvarlåtenskapen, och om endast en dotter finns, skall hon ärva hälften. [Den dödes] föräldrar skall ärva en sjättedel var av kvarlåtenskapen om han efterlämnat barn; men om han inte efterlämnar barn och föräldrarna är enda arvtagare, är moderns lott en tredjedel. Har han efterlämnat bröder, är moderns lott en sjättedel efter [avdrag för] legat och skulder. Ni vet inte vem som är er närmast, era föräldrar eller barn, genom det som de har gjort för er - Gud har nu gett Sina föreskrifter; Gud är allvetande, vis. (11)


Av kvarlåtenskapen efter era hustrur är er andel hälften om de inte efterlämnar barn; men om de efterlämnar barn är den en fjärdedel efter [avdrag för] legat och skulder. Era hustrurs andel i er kvarlåtenskap är en fjärdedel, om ni inte efterlämnar barn; men efterlämnar ni barn, är den en åttondel efter [avdrag för] legat och skulder. Om en man eller en kvinna dör utan att efterlämna barn eller föräldrar men en bror eller syster är i livet, ärver vardera en sjättedel; men om syskonen är fler än två ärver de alla tillsammans en tredjedel efter [avdrag för] legat och skulder utan att [därigenom arvingarnas] intressen skadas. Detta är vad Gud har föreskrivit. Gud vet allt och Han har överseende [med era brister]. (12) Dessa är de gränser som Gud [har fastställt]. Gud skall föra den som lyder Honom och Hans Sändebud till lustgårdar, vattnade av bäckar, där han skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern. (13) Men den som trotsar Gud och Hans Sändebud och överträder de gränser Han [har fastställt] skall föras till Elden och förbli där till evig tid - ett förnedrande straff väntar honom. (14)


OM NÅGON av era kvinnor begår en grovt oanständig handling, tillkalla då fyra bland dem av er som har bevittnat handlingen, och om de vittnar [att de har sett den], stäng då in henne i hennes hem till dess döden befriar henne eller Gud visar henne en väg. (15) Om två begått en sådan handling, straffa dem båda. Men lämna dem i fred, om de ångrar sin handling och bättrar sig. Gud tar i Sin barmhärtighet emot den ångerfulles ånger. (16) Men vägen tillbaka till Gud genom ånger är öppen enbart för dem som av oförstånd begår en dålig handling och sedan ångrar [den], innan deras tid är ute. Gud vänder Sig till dem och innesluter dem på nytt i Sin nåd; Gud är allvetande, vis. (17) Ångerns väg är inte öppen för den som [ständigt] begår dåliga handlingar och först då döden når honom säger: "Nu känner jag ånger", och inte heller för dem som dör som förnekare av sanningen; för dem har Vi ett plågsamt straff i beredskap. (18) TROENDE! Det är inte tillåtet för er att ärva [andras] hustrur mot deras vilja; och ni får inte utsätta [era hustrur] för hård behandling för att [förmå dem att begära skilsmässa och på så sätt kunna] återta något av vad ni har gett dem, såvida de inte bevisligen har gjort sig skyldiga till grovt oanständiga handlingar. Och lev med era hustrur i vänskap och samförstånd; om ni fattar motvilja mot dem är det möjligt att ni vänder er ifrån det som Gud skulle ha gjort [till en källa] till rik välsignelse [för er]. (19)


Om ni önskar lämna en hustru och i hennes ställe ta en annan, tag då ingenting ifrån den första, även om ni har gett henne de dyrbaraste gåvor. Eller vill ni ta [gåvorna] tillbaka genom att rikta falska anklagelser mot henne och därmed begå en klar synd? (20) Hur skulle ni kunna göra detta efter det att ni har kommit varandra nära och sedan hon har fått ert högtidliga löfte (21) NI FÅR inte ta till hustru den som varit er faders hustru - dock, det som har skett, har skett - detta var ett skamlöst beteende, en ond och avskyvärd sed. (22) Ni får inte ta till hustru er moder, er dotter, er syster, er faster eller er moster, er brorsdotter eller er systerdotter, den kvinna som har ammat er eller er disyster, er svärmoder eller er styvdotter - dotter till er hustru, med vilken ni har fullbordat äktenskapet och som ni har i er vård; men om ni inte har fullbordat äktenskapet begår ni ingen synd [genom att ta styvdottern till hustru]. Inte heller [får ni ta till hustru den som varit] er köttslige sons hustru eller samtidigt ha två systrar [som hustrur]; dock, det som har skett, har skett. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (23)


[Ni får inte närma er] gifta kvinnor utom sådana som ni rättmätigt besitter - detta är vad Gud föreskriver för er. Med dessa undantag får ni vända er till varje kvinna, som ni vill leva samman med i ett regelrätt äktenskap, inte i ett löst förhållande, och erbjuda henne något av er egendom. Och liksom ni vill njuta av vad [er hustru] skänker er skall ni ge henne den föreskrivna brudgåvan; men ni kan inte klandras om ni efter att ha fullgjort vad som är föreskrivet kommer överens om något [vid sidan därom]. Gud är allvetande, vis. (24) De av er som inte har råd eller möjlighet att ta till hustrur fria troende kvinnor bör ta en troende slavinna. Gud har full kännedom om er tro; ni är alla komna av samma rot. Tag dem alltså till hustrur med medgivande av deras närmaste, och ge dem på vanligt sätt deras brudgåva såsom anständiga, inte lösa kvinnor eller sådana som gärna inleder hemliga förbindelser. Gör de sig, efter att ha ingått äktenskap, skyldiga till grovt oanständiga handlingar är straffet för dem hälften av det som stadgas för fria kvinnor. Detta [att få ta slavinnor till hustrur är ett medgivande] för dem av er som är rädda att råka i svårigheter. Det bästa för er är att ge er till tåls. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (25) Gud vill klargöra [allt] för er, visa er de vägar som era föregångare följde och vända Sig till er och innesluta er i Sin nåd. Gud är allvetande, vis. (26)


Ja, Gud vill vända Sig till er och innesluta er i Sin nåd, men de som går dit deras begär driver dem vill leda er bort [för alltid från den raka vägen]. (27) Gud vill lätta era bördor, eftersom människan är skapad svag. (28) TROENDE! Tillskansa er inte varandras egendom med orätt - inte heller [under sken av] regelrätta köpeavtal - och konkurrera inte ihjäl varandra! [Glöm inte att] Gud har visat er stor nåd! (29) Den som av fiendskap begår sådan orättfärdighet skall Vi låta plågas i ett flammande bål. Detta är lätt för Gud. (30) Om ni, som ni befallts, undviker de svåraste synderna skall Vi utplåna era dåliga handlingar och föra er in [i evigheten] genom en äreport. (31) Kasta alltså inte begärliga blickar på det som Gud har skänkt några av er i rikare mått än andra - män skall få en andel [av detta], så som de förtjänat med sina handlingar, och kvinnor skall få en andel [av detta], så som de förtjänat med sina handlingar - be Gud att ge er något av Sitt goda. Gud har kunskap om allt. (32) Vi har utpekat arvtagare till vad var och en efterlämnar: föräldrar och nära anhöriga och dem som ni har bundit er vid med ed. Ge därför åt var och en hans andel; Gud är vittne till allt. (33)


MÄNNEN SKALL ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt [inför Gud] och döljer [för andra] det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd, stor [i försvaret av de svagare]. (34) Om ni är rädda för oenighet mellan en man och hans hustru, utse då en skiljeman ur hans familj och en skiljeman ur hennes familj; om båda [innerst inne] vill försonas, skall Gud återställa det goda förhållandet mellan dem. Gud har kunskap om allt, är underrättad om allt. (35) TILLBE GUD och sätt ingenting, vad det än kan vara, vid Hans sida. Och visa godhet mot era föräldrar och nära anförvanter, mot de faderlösa och de behövande, mot grannen som står er nära och grannen som är främling, mot vännen vid er sida och mot vandringsmannen och mot dem som ni rättmätigt besitter. Gud älskar inte de högmodiga och skrytsamma (36) [och inte] girigbukarna, som förmanar andra att hålla hårt om penningpåsen och gömmer undan vad Gud i Sin nåd har skänkt dem. Och för dem som framhärdar i att förneka sanningen har Vi ett förnedrande straff i beredskap. (37)


[Inte heller älskar Han] dem som ger av sin rikedom så att människor ser [och berömmer deras frikostighet] och som inte tror på Gud eller den Yttersta dagen. Och den som har valt Djävulen till sin förtrogne har verkligen fått en usel förtrogen. (38) Vad skulle de förlora på att tro på Gud och den Yttersta dagen och ge [till de behövande utan baktankar] av det som Gud har gett dem för deras försörjning? Gud känner dem väl. (39) Gud låter [ingen] lida ens så mycket som ett stoftkorns vikt av orätt. Och [varje] god handling fördubblar Han [i värde] och i Sin godhet skänker Han den som utfört den en rik belöning. (40) Hur [skall det gå för dem den Dag], då Vi låter ett vittne från varje samfund stiga fram och även dig [Muhammad] vittna mot dem (41) Den Dagen skall förnekarna av sanningen och de som inte lydde sändebudet önska bli uppslukade av jorden; och de kommer inte att kunna dölja för Gud något av det som de har sagt [eller gjort]. (42) TROENDE! Gå inte till bön om ni befinner er i omtöcknat tillstånd, [utan vänta] till dess ni vet vad ni säger. [Gör det] inte heller i ett tillstånd av stor rituell orenhet, utan skölj först hela kroppen; undantagna är de som befinner sig på resa. Om någon av er är sjuk eller befinner sig på resa eller just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och inte finner vatten, skall han ta ren jord och stryka över ansikte och händer. Gud utplånar och förlåter mycken synd. (43) HAR DU inte sett hur de som [tidigare] fått ta emot något av uppenbarelsen byter bort den mot villfarelse och vill att [också] ni far vilse. (44)


Men Gud känner era fiender väl och ni behöver ingen annan beskyddare, ingen annan hjälpare än Gud. (45) Bland de judiska trosbekännarna finns de som förvränger uppenbarelsens ord och bryter ut dem ur sitt sammanhang, och de säger "Vi har hört, men vi lyder inte" och "Hör vad ingen har hört!" och "Du skall höra på oss!" - allt är ordvrängningar för att förlöjliga tron. Om de [i stället] hade sagt "Vi har hört och vi skall lyda" och "Lyssna och ta hänsyn till oss", hade det varit bättre för dem och mer passande. Men Gud har fördömt dem för deras vägran att lyssna till sanningen; deras tro gäller bara få ting. (46) Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Tro på vad Vi [nu] har uppenbarat med bekräftelse av den [sanning] som [redan] är i er hand, innan Vi utplånar anletsdragen [hos de främsta] och förvisar dem bakerst [i ledet] eller fördömer dem som Vi fördömde sabbatsbrytarna. - Vad Gud vill måste ske. (47) GUD FÖRLÅTER inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd. (48) Har du inte lagt märke till dem som [påstår att de] är rena? Men Gud [ensam] skänker renhet, [skänker den] åt den Han vill; men [ingen] skall få lida ens så mycken orätt som ryms på en tråd. (49) Se hur de sätter ihop lögner om Gud - detta är i sig en uppenbar synd. (50) Har du inte lagt märke till hur de som [tidigare] fått ta emot något av uppenbarelsen nu tror på allehanda mysterier och trolldom och hyllar ondskans makter? De säger att de som förnekar sanningen har fått bättre vägledning än de troende. (51)


Gud har fördömt dem och för den som Gud har fördömt finner du ingen hjälpare. (52) Har de kanske del i [Guds] herravälde? Om så vore, skulle de ändå inte ge [andra] människor ens vad som [kunde fylla] skåran i en dadelkärna. (53) Kanske avundas de andra det som Gud i Sin nåd har skänkt dem? Ja, Vi har skänkt Abrahams efterkommande uppenbarelse och visdom och Vi har gett dem stor makt. (54) Det finns bland dem de som håller fast vid honom men också de som har vänt honom ryggen. Helvetets högt flammande eld är het nog [för dem]. (55) Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis. (56) Men de som tror och lever ett rättskaffens liv skall föras till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Och där skall [deras] hustrur vara hos dem, renade från [all jordisk] orenlighet och Vi skall låta dem smaka den fullaste lycka. (57) GUD befaller er att till den rättmätige ägaren återlämna det som ni fått er anförtrott och att, när ni dömer mellan människor, döma rättvist. Gott, ja, förträffligt är det som Gud förmanar er till. Gud hör allt, ser allt. (58) Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet, om ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det [gynnar] en riktig och lycklig utgång. (59)


HAR DU inte lagt märke till dem som säger sig tro på det som har uppenbarats för dig och det som uppenbarades före din tid, hur de villigt underkastar sig onda makters dom, fastän de har uppmanats att förneka dem? Men Djävulens avsikt är att driva dem till syndens yttersta gräns. (60) Och när någon säger till dem: "Kom, låt oss samlas kring det som Gud har uppenbarat och kring Sändebudet", ser du [dessa] hycklare vända sig bort fulla av ovilja. (61) Och om de drabbas av en motgång på grund av sina [egna] handlingar, kommer de till dig och försäkrar vid Gud: "Vi ville bara göra gott och jämka samman [olika åsikter]". (62) Gud vet vad dessa människor döljer i sitt innersta. Håll dig därför ifrån dem, men varna dem och tala allvarligt med dem om deras själar. (63) Om Vi sänder ett sändebud är det för att han med Guds hjälp skall göra sig åtlydd. Men om de kommer till dig efter att ha gjort sig själva orätt [med sin synd] för att be om Guds förlåtelse, och om Sändebudet ber om förlåtelse för dem, skall de finna att Gud i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger. (64) Nej, vid din Herre! De är inte [sanna] troende förrän de sätter dig [Muhammad] som domare att döma mellan sig i alla sina tvister och därefter inte i sitt inre har någon invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt. (65)


Om Vi befallde dem att ge sina liv eller att överge sitt land, skulle bara ett fåtal av dem göra det; men det skulle vara för deras eget bästa om de gjorde vad de uppmanas att göra, och det skulle stärka deras tro. (66) Då skulle Vi helt visst i Vår nåd ge dem en rik belöning (67) och leda dem på den raka vägen. (68) De som lyder Gud och Sändebudet skall få en plats vid sidan av dem som Gud välsignar med Sina gåvor - profeterna och de sanningsenliga och de som [med sina liv] vittnat om sanningen och de som gjorde det goda och det rätta - en ädel skara! (69) Detta är Guds nåd! Ingen kunskap [om de troendes förtjänster] behövs utöver Guds vetande. (70) TROENDE! Var på er vakt när ni går ut till strid; gå därför i små förband eller i samlad trupp. (71) Det finns helt säkert den bland er som vill dröja sig kvar för att, om en svår motgång drabbar er, säga: "Gud har varit mig nådig som har förskonat mig från att stupa som martyr tillsammans med dem!" (72) Men om Gud skänker er framgång kommer han - som om det aldrig hade rått vänskap er emellan - säkert att säga: "Om jag ändå hade fått vara med dem! Då hade jag fått delta i en lysande seger!" (73) Låt då dem kämpa för Guds sak som är villiga att ge upp detta jordiska liv för att vinna evigheten! Vare sig han stupar eller segrar, skall Vi skänka den som kämpar för Guds sak en riklig belöning. (74)


Varför skulle ni inte kämpa för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar: "Herre! För oss ut ur detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja, sänd oss i Din nåd en hjälpare!" (75) De troende kämpar för Guds sak, men förnekarna av sanningen kämpar de onda makternas kamp. Kämpa därför mot dessa Djävulens bundsförvanter; Djävulens list är [enbart] svaghet. (76) HAR DU inte sett hur de som blivit tillsagda: "Upphör med ert våld, förrätta bönen och erlägg allmoseskatten", [beter sig] när de får befallning att kämpa? Några av dem visar sådan fruktan för människorna som skall visas Gud - ja, större fruktan - och de säger: "Herre! Varför har Du befallt oss att kämpa? Ge oss ett kort uppskov!" Säg: "Livets fröjder är få; evigheten har mer att bjuda den som fruktar Gud och [ingen] skall få lida ens den orätt som ryms på en tråd. (77) Var ni än befinner er kommer döden att hinna ifatt er, även om ni skulle [fly upp] i höga torn." När något gott kommer människorna till del, säger de: "Detta är [en gåva] av Gud"; men när något ont drabbar dem, säger de: "Detta är ditt [verk]." Säg: "Allt är från Gud." Hur är det fatt med dessa människor som knappt förstår [någonting av] det som sker? (78) Det goda som du får del av är från Gud, och det onda som drabbar dig kommer av dig själv. OCH VI har sänt dig [Muhammad] som budbärare till människorna - [om detta] behövs inget annat vittne än Gud. (79)


Den som lyder Sändebudet lyder Gud; och den som vänder honom ryggen [bör veta att] du inte är sänd att vaka över dem. (80) De säger att de lyder dig; men när de lämnar dig överlägger några av dem i nattens mörker om helt andra ting än det som du anbefaller; men Gud skriver ned vad de överlägger om under natten. Håll dig därför på avstånd från dem och sätt din lit till Gud. Utöver Gud behöver [du] ingen beskyddare. (81) Ägnar de ingen eftertanke åt det som Koranen [innehåller]? De skulle säkert ha funnit många motsägelser i den, om den inte varit från Gud. (82) OCH NÄR ett [rykte] som gäller fred eller krig kommer till deras kännedom, skyndar de sig att sprida det. Om de [i stället] genast underrättade Sändebudet och dem i deras gemenskap åt vilka anförtrotts myndighet och ansvar skulle de bland dem som [sysslar med att] utforska sanningen kunna klarlägga [ryktets betydelse]. Om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över er skulle ni helt visst ha slutit er till Djävulen, alla utom ett fåtal. (83) Kämpa därför [Muhammad] för Guds sak - du svarar bara för dig själv - och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Kanske hejdar Gud förnekarnas framfart; Guds slag faller hårdast och Hans straff är av exemplarisk stränghet. (84) Den som ingriper i och stöder en god sak får dela dess [goda följder], och den som ingriper i och stöder en orättfärdig sak får bära [en del av] ansvaret för dess [onda följder]. Gud har allt i Sin hand. (85) När någon riktar en hälsning till er, besvara den då med en hövligare hälsning eller med samma ord. Gud håller räkning på allt. (86)


Gud - det finns ingen gud utom Han - skall helt visst samla er åter på Uppståndelsens dag; det står utom allt tvivel. Vems ord är sannare än Guds (87) Hur är det möjligt att ni kan ha skilda meningar om hycklarna, som Gud har låtit återfalla [i öppen otro] på grund av deras ogärningar? Vill ni leda dem som Gud har låtit gå vilse? Den som Gud låter gå vilse kan du aldrig leda på rätt väg. (88) De skulle vilja att ni förnekade sanningen, liksom de har förnekat den, så att ni blir jämställda. Tag dem inte till bundsförvanter förrän de överger ondskans rike för att tjäna Gud; och om de återgår [till sin tidigare hållning], grip dem och döda dem, var ni än finner dem. Tag inte någon av dem till bundsförvant och sök inte hjälp hos någon av dem, (89) om de inte ansluter sig till en grupp som står i förbund med er eller kommer till er, bekymrade över att [tvingas] kämpa antingen mot er eller mot sitt eget folk. Men hade det varit Guds vilja kunde Han helt visst ha gett dem makt över er och då skulle de [också] ha kämpat mot er. Drar de sig tillbaka och vill undvika strid med er och erbjuder er fred, ger Gud er inte rätt att gå till angrepp mot dem. (90) Ni kommer att se att det finns andra, som [på samma gång] vill hålla sig väl med er och med sina egna; var gång de frestas [att svika er], faller de för frestelsen. Om de inte drar sig tillbaka och erbjuder er fred och hejdar sina händers [våld], får ni gripa dem och döda dem var ni än träffar på dem; mot dem ger Vi er en klar fullmakt [att kämpa]. (91)


EN TROENDE dödar inte en annan troende, om det inte sker oavsiktligt. Den som av misstag har dödat en troende skall befria en troende slav och betala blodspengar till den dödes närmaste, om de inte i en anda av försoning avstår från sin rätt. Om [den döde], fastän själv troende, tillhörde en stam som är i krig med er, [är boten enbart] att befria en troende slav; men tillhörde han en stam som står i förbund med er, [skall gärningsmannen betala] blodspengar till den dödes närmaste och [dessutom] befria en troende slav. Den som inte är i stånd till detta skall fasta två månader i följd. Detta är den bot som Gud har föreskrivit; Gud är allvetande, vis. (92) För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet, och där skall han förbli till evig tid; han skall drabbas av Guds vrede och Gud skall fördöma honom och utlämna honom åt det svåraste lidande. (93) Troende! När ni går ut för [att kämpa för] Guds sak, säg inte till den som hälsar er med fredshälsningen, utan att ha förvissat er [om rätta förhållandet]: "Du är inte en av de troende" - i förhoppning om att göra en lättfången vinst. [Tänk på att] många vinster väntar hos Gud. En gång befann ni er själva i sådant [läge] men Gud visade er stor nåd. Förvissa er därför [om rätta förhållandet]. Gud är väl underrättad om vad ni gör. (94)


DE AV de troende som utan att lida av sjukdom eller lyte stannar hemma kan inte jämställas med dem som med sina ägodelar och livet som insats kämpar för Guds sak. Gud har gett dem som kämpar med sina ägodelar och livet som insats rang långt över dem som stannar hemma. Gud har lovat dem alla det högsta goda, men åt dem som kämpar för Hans sak har Gud gett företräde framför dem som stannar hemma och [lovat dem] en rik belöning, (95) graderad [efter förtjänst], och [Sin] förlåtelse och [Sin] nåd. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (96) När änglarna samlar in [själarna från] dem som ännu i dödsögonblicket begår orätt mot sig själva, skall de fråga: "Hur var er belägenhet?" Och då de svarar: "På jorden var vi svaga och förtryckta", skall [änglarna] säga: "Var inte Guds jord vid nog så att ni kunde överge ondskans rike?" Helvetet skall bli dessa [människors] sista hemvist - ett i sanning eländigt slut! (97) Till dem skall inte räknas de svaga och förtryckta - män, kvinnor och barn - som inte kunde bryta upp och som var osäkra om vägen; (98) för dem finns hoppet om Guds förlåtelse - Gud utplånar och förlåter mycken synd. (99) Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud - Han är ständigt förlåtande, barmhärtig. (100) NÄR NI går ut [för att kämpa], är det inte fel av er att förkorta bönen, om ni befarar ett anfall från dem som förnekar sanningen; förnekarna är helt visst era svurna fiender. (101)


När du befinner dig hos de troende och leder dem i bön, låt då en grupp stå upp tillsammans med dig och låt dem behålla sina vapen. När de har avslutat bönen, låt dem ge er betäckning och låt en annan grupp, som ännu inte har förrättat sin bön, stiga fram och be med dig. Men de bör vara på sin vakt och ha vapnen i beredskap, eftersom förnekarna av tron skulle önska att ni lade ifrån er era vapen och er utrustning för att då rikta ett [förödande] slag mot er. Men ni gör inte fel, om ni lägger av vapnen därför att ni är rädda att de skall skadas genom regn, eller på grund av sjukdom. Men var på er vakt. För dem som förnekar sanningen har Gud i beredskap ett förnedrande straff. (102) Och minns Gud efter bönens slut - när ni står upp, när ni sitter och när ni lägger er till vila. Och när ni åter är i trygghet, förrätta då bönen [på föreskrivet sätt]. Bönen är alla troendes plikt, knuten till bestämda tider. (103) Låt inte er iver mattas när ni förföljer fienden. Om ni måste utstå smärta, måste de utstå den liksom ni. Och ni kan hoppas få av Gud det som de inte kan hoppas på. Gud är allvetande, vis. (104) VI HAR uppenbarat Skriften med sanningen för dig [Muhammad], för att du skall döma mellan människorna med [stöd av] Guds uppenbarelse. Men försvara inte dem som sviker [alla förtroenden som de får], (105)


men be Gud förlåta [dem]. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (106) Och tala inte till förmån för dem som bedrar sig själva; Gud är inte bedragares och förhärdade syndares vän. (107) De försöker gömma sig för människorna, men de kan inte gömma sig för Gud; Han är med dem när de överlägger i nattens mörker om lögnaktiga utsagor, som Han inte godkänner. Ja, Gud har full uppsikt över allt vad de företar sig. (108) Här är det ni som tar dem i försvar i frågor som gäller det jordiska, men vem skall försvara dem på Uppståndelsens dag inför Gud? Vem skall vara deras talesman (109) Den som begår en dålig handling eller [på annat sätt] syndar mot sig själv och som därefter ber Gud förlåta honom, skall finna att Gud är förlåtande, barmhärtig. (110) Den som syndar, skadar nämligen bara sig själv. - Gud är allvetande, vis. (111) Men om någon begår ett fel eller en synd och sedan skjuter skulden för [den] på en oskyldig, bär han [ansvaret för] förtal och en uppenbar synd. (112) Om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över dig [Muhammad] skulle några av dessa [bedragare] ha försökt leda dig vilse; men de leder ingen vilse utom sig själva. Och de skall inte kunna skada dig på något sätt; Gud har nu uppenbarat Skriften för dig, skänkt dig visdom och lärt dig vad du inte visste. Gud har visat dig stor nåd. (113)


HEMLIGA överläggningar medför sällan något gott, om inte deras syfte är välgörenhet eller ett annat vällovligt och nyttigt företag eller att få till stånd förlikning mellan människor; den som verkar för sådana ändamål för att vinna Guds välbehag skall Vi skänka en riklig belöning. (114) Men den som sedan vägledningen har klargjorts för honom sätter sig upp emot [Vårt] Sändebud och vill gå en annan väg än de troende, honom låter Vi gå dit han vill gå och [därefter] låter Vi honom brinna i helvetet - vilket jämmerligt mål! (115) GUD FÖRLÅTER inte den som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har drivit synden till dess yttersta gräns. (116) Vad de anropar i Hans ställe är avgudabilder utan liv - ja, de anropar [i själva verket] Djävulen, den upproriske, (117) som Gud fördömde när han sade: "Av Dina tjänare skall jag sannerligen ta min ranson, (118) och jag skall leda dem på villovägar och inge dem [bedrägliga] förhoppningar och jag skall befalla dem att skära öronen av boskapen och jag skall befalla dem att förvanska [och fördärva] Guds skapelse." Den som väljer Djävulen till beskyddare i Guds ställe har gjort en uppenbar förlust. (119) Han ger dem löften och väcker deras förhoppningar; men det som Djävulen lovar dem är bara bedrägliga illusioner. (120) Helvetet skall bli deras slutliga hemvist, och därifrån kan de inte fly. (121)


Men Vi skall föra dem som tror och lever ett rättskaffens liv till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid - det är Guds sanna löfte och vems ord är sannare än Guds ord (122) Här är det inte fråga om vad ni önskar eller vad efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser önskar och hoppas. Den som gör ont skall straffas för detta och han skall varken finna beskyddare eller hjälpare vid sidan av Gud. (123) Men den som gör gott och har tron - man eller kvinna - skall stiga in i paradiset och de skall inte lida ens så mycken orätt som [kunde fylla] skåran i en dadelkärna. (124) Vem uppfyller religionens krav bättre än den som i allt underordnar sin vilja under Guds, som gör det goda och det rätta och följer Abrahams rena, ursprungliga tro? - Abraham, som Gud utvalde till Sin förtrogne. (125) Allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär tillhör Gud och Gud har uppsikt över allt. (126) DE BER dig om ett klarläggande av de regler som gäller kvinnor. Säg: "Gud [själv] klargör för er vad som gäller dem; och [därtill] det som blir uppläst för er i Skriften om faderlösa flickor, till vilka ni inte vill ge [de brudgåvor] som är föreskrivna för dem, trots att ni önskar ta dem till hustrur, och om de värnlösa barnen och om er plikt att behandla de faderlösa med full rättvisa. Och Gud har full kännedom om det goda ni gör." (127)


Och om en kvinna fruktar hård behandling från mannens sida eller att han skall vända sig ifrån henne, kan ingen av dem klandras för att de söker förlikning; en uppgörelse i godo är bäst. I människans natur ligger [något av] snikenhet; [men sträva att] göra rätt och frukta Gud - Gud är väl underrättad om vad ni gör. (128) Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det; men ge inte era känslor [för en] så tydliga uttryck att ni lämnar den [andra] i ovisshet [om vad ni känner för henne]. Men om ni lägger till rätta det som ni har brustit i och fruktar Gud [skall ni se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (129) Och om man och hustru [likväl] går skilda vägar, skall Gud i Sin rikedom ge dem båda ersättning [för deras förlust]; Gud når överallt och Hans vishet är oändlig. (130) GUD tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vi uppmanade dem som fick ta emot Skriften före er, liksom [Vi uppmanar] er, att frukta Gud. Om ni förnekar sanningen [kan ni inte skada Honom]. Allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär är Hans. Gud är Sig själv nog och allt lov och pris tillkommer Honom. (131) Gud tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär; [ni] behöver ingen beskyddare utöver Gud. (132) Om Han ville, kunde Han låta er, människor, försvinna och låta ett nytt släkte uppstå. Gud har makt att göra detta. (133) Den som begär sin lön i detta liv [bör tänka på att] Gud belönar både i detta och i det kommande livet. Gud hör allt, ser allt. (134)


TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är Gud närmast [att döma] såväl den ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från rättens väg]. Och om ni förvanskar sanningen eller undandrar er [att vittna], är Gud väl underrättad om vad ni gör. (135) Troende! Håll [fast vid] er tro på Gud och Hans Sändebud och på den Skrift som Han har uppenbarat för Sitt Sändebud och på det som uppenbarades i äldre tid; [tänk på att] den som förnekar Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud och Domens dag har drivit synden till dess yttersta gräns. (136) De som antar tron och sedan förnekar den, därefter återvänder till tron, sedan [på nytt] förnekar den och slutligen hårdnar i sin förnekelse, dem skall Gud inte förlåta och inte heller leda på rätt väg. (137) Låt dessa hycklare veta att de skall få utstå ett plågsamt straff. (138) Hoppas de som tar förnekare till bundsförvanter hellre än troende [att bli mottagna] av dem med ärebetygelser? Nej, all makt och all ära tillkommer Gud. (139) Det har uppenbarats för er i Skriften att ni inte bör söka sällskap med dem som ni hör förneka och skämta om Guds budskap, om de inte övergår till andra samtalsämnen. Annars blir ni lika dem. Gud skall samla förnekarna i helvetet och med dem hycklarna - (140)


de som vill invänta era fortsatta öden för att säga, om Gud ger er segern: "Stod vi inte på er sida?" och, om det skulle gå förnekarna väl, säga: "Var vi inte starkare än ni och tog er i försvar mot dessa troende?" Men Gud skall döma mellan er på Uppståndelsens dag och Gud kommer inte att låta förnekarna triumfera över de troende. (141) Hycklarna tror sig överlista Gud, men det är Han som överlistar dem. Och då de reser sig för att be, reser de sig i sakta mak för att ses och berömmas av människorna men har sällan Gud i tankarna. (142) De vacklar [mellan olika ståndpunkter] och följer varken den ena eller den andra [gruppen]. Men den Gud låter gå vilse kan du aldrig leda på rätt väg. (143) Troende! Välj inte förnekare snarare än era trosbröder till bundsförvanter. Eller vill ni ge Gud klara bevis [på att ni är hycklare]? (144) Hycklarnas plats är den eviga Eldens djupaste avgrund och för dem kan du inte finna någon hjälpare. (145) Men de som vänder om i ånger och gör bättring och [på nytt] söker styrka hos Gud och ägnar Honom en uppriktig dyrkan skall skonas; [på Uppståndelsens dag] skall de stå bland de troende och Gud skall ge de troende en rik belöning. (146) Varför skulle Gud vilja straffa er [för gamla synder], om ni visar [Honom] tacksamhet och tror [på Honom]? Gud, som har kunskap om allt, erkänner [Sina tjänares] förtjänster. (147)


Gud vill inte att syndiga handlingar och skamlöshet omtalas öppet annat än av den skadelidande. Gud hör allt, vet allt (148) [såväl när] ni öppet visar det goda [ni gör som när ni] håller det hemligt eller förlåter [ont som ni har lidit]; Gud utplånar [synd], fastän Han har [makt att straffa]. (149) DE SOM förnekar Gud och Hans sändebud och vill skilja mellan [tron på] Gud och [tron på] Hans sändebud och säger: "Vi tror på några men vi avvisar andra" och försöker gå en medelväg [mellan tro och otro] - (150) dessa [människor] har förnekat sanningen och för förnekarna har Gud i beredskap ett förnedrande straff. (151) Men de som tror på Gud och på Hans sändebud och inte gör åtskillnad mellan dem skall få sin [fulla] lön. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (152) EFTERFÖLJARNA av äldre tiders uppenbarelser begär att du [Muhammad] skall utverka att en [ny] Skrift uppenbaras för dem. Ännu oerhördare är vad de begärde av Moses, när de sade: "Låt oss få se Gud med våra egna ögon", och en blixt slog dem som straff för deras orättfärdighet. Sedan tog de sig för att tillbe [den gyllene] kalven, efter det att bevisen [om sanningen] hade nått dem. Men Vi utplånade denna [synd] och gav Moses en otvetydig bekräftelse [på hans kallelse]. (153) Och Vi tog Sinai berg [som vittne] till Vårt förbund med dem och sade till dem: "Gå in [i detta land], men fall vid inträdet ned på era ansikten"; och Vi förmanade dem: "Bryt inte mot sabbatsbudet!" Och Vi tog emot deras högtidligaste löfte. (154)


[Men Vi straffade dem] därför att de bröt sitt löfte och förnekade Guds budskap och dödade profeterna mot all rätt, och på grund av deras [självbelåtna] ord "våra hjärtan är tillslutna" - nej, det är Gud som har förseglat deras hjärtan till följd av deras ständiga förnekande av tron; de tror bara på få ting - (155) och [Vi straffade dem] för deras förnekelse och de oerhörda, kränkande lögner som de yttrade om Maria, (156) och för deras ord: "Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!" Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom. (157) Nej, Gud upphöjde honom till Sin [härlighet]; Gud är allsmäktig, vis. (158) Och bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns ingen som inte före sin död tror på honom [som Guds Profet] och han skall vittna mot dem på Uppståndelsens dag. (159) Vi nekade dem som bekänner den judiska tron goda ting som de förut kunde njuta av, på grund av den orätt som de begick och deras många avvikelser från Guds väg (160) och därför att de bedrev ocker, som hade förbjudits dem, och orättmätigt tillskansade sig andras egendom. De av dem som envist framhärdar i att förneka sanningen, för dem har Vi i beredskap ett plågsamt straff. (161) Men de av dem vars kunskap är fast och djupt rotad tror med de troende på det som har uppenbarats för dig och på det som uppenbarades före din tid, och de som regelbundet förrättar bönen och hjälper de behövande och tror på Gud och den Yttersta dagen - alla dessa skall Vi ge en rik belöning. (162)


VI HAR gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde efter honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse, och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom, (163) sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om - och Moses som Gud talade med utan förmedling - (164) sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud. Gud är allsmäktig, vis. (165) Men Gud själv vittnar med det som Han har uppenbarat för dig [att] Han har uppenbarat det med Sitt vetande; ja, även änglarna vittnar, men det behövs inga andra vittnen än Gud. (166) De som förnekar tron och vill spärra Guds väg för [andra] har drivit synden till dess yttersta gräns. (167) De som framhärdar i förnekelse och orättfärdighet kan inte vänta förlåtelse av Gud och ingen vägledning (168) utom till vägen till helvetet; där skall de förbli till evig tid. Detta är lätt för Gud. (169) Människor! Sändebudet har nu kommit till er med sanningen från er Herre; tro därför för ert eget bästa! Men om ni framhärdar i att förneka sanningen [minns då att] allt i himlarna och på jorden tillhör Gud. - Gud vet, Gud är vis. (170)


EFTERFÖLJARE av tidigare uppenbarelser! Gå inte till överdrift i [utövningen av] er religion och påstå inte om Gud annat än det som är sant! Kristus Jesus, Marias son, var Guds Sändebud och Hans ord förkunnat för Maria och ande av Hans [ande]. Tro därför på Gud och Hans sändebud och säg inte: "[Gud är] tre." Upphör för ert eget bästa! Gud är den Ende Guden. Stor är Han i Sin härlighet, fjärran från [tanken] att Han skulle ha en son! Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Ingen behöver en ytterligare beskyddare utöver Gud. (171) Kristus har inte hållit sig för god att vara Guds tjänare, inte heller änglarna som har sin plats i Hans närhet. [På den Yttersta dagen] skall Han inför Sig samla dem vars högmod hindrade dem att tjäna Gud. (172) Då skall Han ge dem som hade tron och levde rättskaffens deras fulla lön och i Sin nåd ge dem mer, men de högmodiga skall Han låta utstå ett plågsamt straff och de skall varken finna beskyddare eller hjälpare vid sidan av Gud. (173) MÄNNISKOR! Ni har tagit emot bevis [för sanningen] från er Herre och Vi har gett er ett klart ljus [som skall lysa er]. (174) Dem som tror på Gud och söker styrka hos Honom skall Han innesluta i Sin nåd och Sin barmhärtighet; ja, Han skall leda dem till Sig på en rak väg. (175)


DE BER dig om ett klarläggande [av reglerna för arv]. Säg: "Gud klargör för er vad som gäller om någon dör utan att efterlämna arvingar i rätt uppstigande eller nedstigande led: Om en man dör barnlös och efterlämnar en syster, ärver hon hälften av kvarlåtenskapen; likaså ärver han henne, om hon dör barnlös. Finns två systrar, ärver de en tredjedel var av vad han efterlämnar; om både bröder och systrar överlever honom, ärver en broder detsamma som två systrar." Gud klargör [detta] för er för att ni skall undvika misstag. Gud har kunskap om allt. (176)



surah 5 Al-Ma'idah (Den himmelska måltiden)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


TROENDE! Fullgör [era förpliktelser enligt] de avtal som ni har ingått! Tillåten föda för er är [kött av] alla växtätande djur utom det som [här] skall meddelas er. Iakttag förbudet mot jakt, då ni befinner er på vallfärd. Gud föreskriver vad Han finner för gott. (1) Troende! Vanhelga inte de riter och symboler som Gud har instiftat, inte heller den [åt vallfärden] helgade månaden eller de bekransade offerdjuren, och visa respekt för dem som beger sig till Helgedomen för att söka Guds nåd och Hans välbehag. När ni lägger av vallfärdsdräkten får ni [på nytt] ägna er åt jakt. (2)


FÖRBJUDET för er är kött av självdöda djur och blod och svinkött och sådant [kött] som har slaktats i ett annat namn än Guds; [vidare kött av] djur som strypts eller kvävts eller dödats genom ett hårt slag eller [som] fallit utför ett stup eller stångats ihjäl eller rivits av ett rovdjur - om ni inte har slaktat djuret på föreskrivet sätt [medan det var vid liv] - och djur som slaktats på hedniska offeraltare. (3) De frågar dig vad som är tillåtet för dem. Säg: "All god, hälsosam föda är tillåten för er." [Tillåtet är] också vad sådana djur fångar åt er som ni dresserar för jakt och lär något av det som Gud har lärt er; men uttala Guds namn över det och frukta Gud - Gud är snar att kalla till räkenskap. (4) Denna dag har all god, hälsosam föda blivit tillåten för er; och födan hos dem som fick del av uppenbarelsen [i äldre tid] är tillåten för er och er föda är tillåten för dem. [Ni får ta till hustrur] ärbara kvinnor bland de troende och ärbara kvinnor bland dem som före er fick del av uppenbarelsen, sedan ni gett dem deras brudgåva, för att leva med dem i ett regelrätt äktenskap, inte i ett löst förhållande eller en hemlig förbindelse. Om någon förnekar tron skall alla hans strävanden gå om intet och i det eviga livet kommer han att stå som förlorare. (5)


TROENDE! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med [de våta] händerna över huvudet och [två] fötterna upp till fotknölarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor rituell orenhet, skall ni rena er [genom att skölja hela kroppen]. Den som är sjuk eller befinner sig på resa eller som just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och inte kan finna vatten, skall ta ren jord och stryka över ansikte och händer. Gud vill inte lägga på er tunga bördor, men [Han] vill rena er och fullkomna Sin nåd mot er - kanske känner ni tacksamhet. (6) Minns Guds välgärningar mot er och att Han knöt er till Sig med Sitt förbund och att ni svarade: "Vi hör och vi lyder." Och frukta Gud - Gud vet vad som rör sig i människans innersta. (7) TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt - det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör. (8) Gud har lovat dem som tror och lever rättskaffens förlåtelse [för deras synder] och en rik belöning. (9)


Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn - deras arvedel är helvetet. (10) Troende! Minns Guds välgärning mot er när Han höll tillbaka dem som ville tillfoga er skada. Och frukta Gud - till Gud skall de troende lita! (11) GUD TOG [också] löften av Israels barn, då Vi sände ut deras tolv huvudmän och sade: "Jag skall vara med er; om ni förrättar bönen och hjälper de behövande, tror på Mina sändebud och håller dem i ära och ger Gud ett lån av goda gärningar, skall Jag helt visst förlåta era dåliga handlingar och föra er till lustgårdar, vattnade av bäckar. Men den av er som efter detta förnekar sanningen har helt förlorat den raka vägen ur sikte." (12) När de sedan svek sina löften, fördömde Vi dem och lät deras hjärtan hårdna. De förvränger [uppenbarelsens] ord och bryter ut dem ur deras sammanhang och de har glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet. Och du kommer om och om igen att möta trolöshet och svek från deras sida, utom hos ett fåtal, men förlåt dem och glöm [vad de gjort]. Gud älskar dem som gör gott [mot andra]. (13)


[I Vårt förbund] med dem som säger "Vi är kristna" tog Vi löften [också] av dem och även de har glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet. Därför har Vi låtit fiendskap och hat uppstå bland dem [och så skall det fortgå] till Uppståndelsens dag. Gud skall [en gång] låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. (14) Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Ett Sändebud från Oss har kommit till er [med budskap] som klargör för er mycket av det som ni har dolt [för er själva] i Skriften; mycket [annat] har förbigåtts. Gud har skänkt er ett [nytt] ljus och en klar Skrift; (15) med den visar Han dem som söker Hans välbehag till räddningens vägar och leder dem enligt Sin vilja ut ur mörkret till ljuset och till en rak väg. (16) De förnekar sanningen som säger: "Gud är Kristus, Marias son." Säg: "Vem kan hindra Gud, om Han vill låta Kristus, Marias son, hans moder och alla på jorden förgås? Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt som finns däremellan. Han skapar vad Han vill. Han är allsmäktig." (17)


Judarna säger liksom de kristna: "Vi är Guds barn som Han älskar." Säg: "Varför straffar Han er då för era synder? Nej, ni är människor liksom [alla andra] som Han har skapat. Han förlåter vem Han vill och Han straffar vem Han vill. Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt som finns däremellan och Han är målet för [allas] färd." (18) Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Efter ett avbrott i budbärarnas rad har Vårt Sändebud kommit till er för att klargöra [sanningen] för er, så att ni inte skall kunna säga: "Till oss har ingen budbärare kommit med ett hoppets budskap och ingen varnare." Nu har en förkunnare av ett glatt budskap om hopp och en varnare kommit till er; Gud har allt i Sin makt. (19) OCH MOSES sade till folket: "Minns Guds välgärningar mot er, mitt folk, hur Han lät profeter uppstå bland er och gjorde er till herrar i eget hus och skänkte er det som Han inte har skänkt något [annat] folk i världen! (20) Gå in i det heliga landet, som Gud har bestämt för er, mitt folk! Och vänd inte tillbaka - då har ni förlorat allt!" (21) De svarade: "Moses! I detta land bor ett folk av jättar och där kan vi inte gå in förrän de har lämnat det; men om de lämnar det skall vi gå in. (22) Då sade två av dem, [sant] gudfruktiga män som vunnit Guds välbehag: "Gå in rakt emot dem genom stadsporten; om ni går in denna [väg], är det ni som får överhanden. Och lita till Gud, om ni är sanna troende!" (23)


[Men] de sade: "Moses! I detta [land] går vi aldrig in så länge [jättarna] är kvar där. Gå, du och din Herre, och kämpa [mot dem]! Vi stannar här." (24) [Och Moses] bad: "Herre! Jag har inte makt över någon utom mig själv och min bror [Aron]; skilj oss från detta syndiga och trotsiga folk!" (25) [Gud] svarade: "Detta [land] skall under fyrtio år vara förbjudet för dem och [under denna tid] skall de vandra omkring på jorden utan mål; men sörj inte över sådana trotsiga syndare." (26) LÅT DEM höra berättelsen om Adams två söner, så som allt verkligen gick till - de bar fram var sitt offer [till Gud] och den enes [offer] togs nådigt emot men inte den andres. [Denne] sade: "Jag svär att jag skall döda dig." [Och brodern] svarade: "Gud tar inte emot offer av andra än dem som fruktar Honom. (27) Även om du lyfter din hand för att döda mig, skall jag inte lyfta min hand mot dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre. (28) Men jag vill att du skall bära min synd i tillägg till din egen synd, och att Elden skall vara din arvedel; sådan är de orättfärdigas lön." (29) Men den andre, driven av sin [hetsiga] natur, tvekade inte inför brodermordet, och han dödade honom och blev så en av förlorarna. (30) Och Gud sände en korp, som krafsade i jorden och visade honom hur han kunde dölja broderns nakna kropp. [Och] han utropade: "Har jag, eländige stackare, blivit så svag att jag inte kan göra som denna korp och dölja min broders lik?" Och han greps av ånger. (31)


Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden. (32) De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande; (33) dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. Ni skall veta att Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (34) TROENDE! Frukta Gud och sök det som kan föra er närmare Honom, och sträva och kämpa för Hans sak för att det skall gå er väl i händer. (35) Om de som förnekar sanningen ägde allt på jorden och lika mycket därtill och med detta ville friköpa sig från straff på Uppståndelsens dag, skulle detta vägras dem; för dem finns ett plågsamt straff [i beredskap]. (36)


De vill komma bort från Elden, men de kan inte komma bort; deras lidande är utan slut. (37) MANNEN SOM stjäl och kvinnan som stjäl skall som straff för detta brott få handen avhuggen; [denna föreskrift] är en sträng varning från Gud. Gud är allsmäktig, vis. (38) Men den som efter att ha begått brottet ångrar sig och gör bot och bättring [skall se att] Gud tar emot hans ånger; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (39) Vet du inte att Gud äger herraväldet över himlarna och jorden? Han straffar den Han vill och förlåter den Han vill; Gud har allt i Sin makt. (40) SÖRJ INTE, du Sändebud, över dem som tävlar med varandra om att förneka sanningen - några är sådana som har tron på sina läppar, men inte i sina hjärtan, några är bekännare av den judiska tron som gärna lyssnar till lögner [och] lyssnar till andra människor, som inte har kommit till dig, och som förvränger [innebörden av de uppenbarade] orden genom att ta dem ur deras sammanhang och säger: "Om detta är vad ni har fått höra, kan ni godta det; i annat fall bör ni vara på er vakt!" Och om Gud vill sätta någon på prov genom frestelse till det onda, kan du inte uppnå någonting till hans förmån av Gud. Dessa [människors] hjärtan vill Gud inte rena; förnedring skall drabba dem i denna värld och i det kommande livet väntar dem ett hårt straff - (41)


de som ivrigt lyssnar till lögner och frossar i förbjudna ting. Om de nu kommer till dig [och ber dig döma], har du [valet att] antingen döma mellan dem eller att vända dig ifrån dem. Om du vänder dig ifrån dem, [skall du veta att] de inte kan vålla dig skada; men om du [väljer att] döma, döm då mellan dem med rättvisa. Gud älskar dem som gör rättvisa. (42) Men de som har Tora med de regler som har fastställts av Gud - varför ber de dig att döma över dem - och vänder [dig] sedan ryggen? Dessa [människor] är inte sanna troende. (43) Vi har uppenbarat Tora med vägledning och ljus. Profeterna, som underkastade sig Guds vilja, dömde på dess grundval mellan dem som bekände den judiska tron och [så gjorde] deras skriftlärda och rabbiner, eftersom de hade anförtrotts att vaka över det som Gud hade uppenbarat och vittnade [om dess sanning]. Frukta således inte människorna! Frukta Mig! Och sälj inte Mina budskap för en ynklig slant! De som inte dömer i enlighet med vad Gud har uppenbarat, de är [i sanning] förnekare. (44) Och i denna [Tora] föreskrev Vi för dem att ett liv [skall tas] för varje liv [som spills] och ett öga för ett öga och en näsa för en näsa och ett öra för ett öra och en tand för en tand och för varje sår ett motsvarande sår. Men den som för Guds skull vill förlåta [och avstå från hämnd] kan få förlåtelse [för egen synd]. Ja, de som inte dömer i enlighet med vad Gud har uppenbarat begår orätt mot sig själva. (45)


Efter [dessa profeter] sände Vi Jesus, Marias son, med bekräftelse av allt det som ännu bestod av Tora och Vi skänkte honom Evangeliet, som gav vägledning och ljus och bekräftade det som ännu bestod av Tora - där fanns vägledning och förmaningar till de gudfruktiga. (46) Låt därför dem som följer Evangeliet döma i enlighet med vad Gud där har uppenbarat; de som inte dömer i enlighet med vad Gud har uppenbarat är syndare som trotsar Gud. (47) [Muhammad!] Vi har uppenbarat Koranen för dig med sanningen, som bekräftar det som består av [äldre tiders] uppenbarade Skrifter och vars uppgift det är att vaka över det. Döm mellan dem [som följer dessa Skrifter] på grundval av det som Gud har uppenbarat [för dig] och ge inte efter för deras önskningar [som står i strid] med den sanning som du har fått ta emot. För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om. (48) Du skall därför döma mellan dem, stödd på det som Gud har uppenbarat [för dig, Muhammad], och inte foga dig efter deras önskningar; och var på din vakt så att de inte lockar dig bort från något av det som Gud har uppenbarat för dig. Och om de drar sig undan skall du veta att det är Guds vilja att straffa dem för några av deras synder; ja, många människor är sannerligen förhärdade i synd och trots! (49) Vill de kanske dömas efter den hedniska tidens lagar? Men för dem som har visshet [i tron] finns ingen bättre domare än Gud. (50)


TROENDE! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter - de stöder och skyddar varandra - och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de orättfärdiga. (51) Du ser att de vilkas hjärtan är sjuka av tvivel har bråttom att söka vinna deras [gunst]. De säger: "Vi fruktar att vår lycka skall vända sig." Men det kan hända att Gud skänker [de troende] segern eller ger Sin vilja till känna [på annat sätt], och då måste dessa människor [med sjuka sinnen] ångra sina [hemliga] tankar. (52) Och de troende säger: "Är dessa [verkligen] samma människor som svor sina heligaste eder vid Gud att de stod på vår sida? Alla deras strävanden har gått om intet och [nu] står de som förlorare!" (53) Troende! Om någon av er avsvär sig sin tro, skall Gud [i deras ställe] sätta människor som Han älskar och som älskar Honom, anspråkslösa gentemot [andra] troende, omutligt fasta mot förnekarna av sanningen, [människor] som strävar och kämpar för Guds sak utan att bekymra sig om andras ogillande. Detta är en nåd från Gud, som Han skänker åt den Han vill. Gud når överallt, vet allt. (54) Era beskyddare är inga andra än Gud och Hans Sändebud och de [övriga] troende - de som förrättar bönen och betalar allmoseskatten och som böjer rygg och knän [inför Gud]. (55) De som söker skydd hos Gud och Hans Sändebud och de troende, dessa Guds trogna är det som [till sist] skall vinna seger. (56) Troende! Välj inte till bundsförvanter dem som gör er tro till föremål för hån och skämt, vare sig de hör till dem som mottog uppenbarelsen före er tid eller till förnekarna - men frukta Gud, om ni är sanna troende - (57)


de som, när kallelsen till bön ljuder, hånar och gör narr av den, därför att de är människor som inte använder sitt förstånd. (58) Säg: "Ni, efterföljare av äldre tiders uppenbarelser, har ni ingenting annat emot oss än detta att vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och på det som uppenbarades i äldre tid, medan ni [själva] - de flesta av er - är förhärdade i trots och olydnad?" (59) Säg: "Skall jag säga er vad som inför Gud förtjänar ett hårdare straff än detta? [Det är vad de gjorde] som, därför att de dyrkade onda makter, drabbades av Guds fördömelse och Hans vrede och som Han förvandlade till apor och svin. Deras läge var sämre och de hade förirrat sig ännu längre bort från den raka vägen." (60) När [hycklarna] kom till er sade de: "Vi har antagit tron", men [i själva verket] hade de då redan beslutat förneka den, och med förnekelse i sinnet lämnade de er. Men Gud har full kunskap om vad de ville dölja. (61) Och du ser hur många av dem skyndar att begå synd och övervåld och att göra sig otillåtna vinster. Ja, skamligt är deras beteende! (62) Varför förbjuder dem inte deras andliga ledare och deras rabbiner att komma med syndiga [och osanna] påståenden och att göra sig otillåtna vinster? Ja, de begår de skamligaste handlingar! (63) Judarna påstår: "Guds händer är bundna." Deras händer skall bindas och de skall fördömas för dessa ord. Nej, Hans händer är tvärtom utsträckta. Han fördelar [Sina gåvor] som Han vill. Och det [uppenbarelsens ljus] som är din Herres gåva till dig [Muhammad] skall helt säkert göra många av dem ännu övermodigare och förhärda dem i deras otro. Vi har låtit fiendskap och hat uppstå bland dem [och så skall det vara] till Uppståndelsens dag. Var gång de tänder krigets eldar, låter Gud dem slockna. Deras hela strävan är att störa ordningen på jorden och att sprida sedefördärv - och Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden. (64)


Om efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser ville tro [helt och fullt] och frukta Gud, skulle Vi helt visst förlåta dem deras dåliga handlingar och föra dem till lycksalighetens lustgårdar. (65) Om de i alla delar ville följa Tora och Evangeliet och det som har uppenbarats för dem av deras Herre [med denna Koran], skulle de få njuta himmelens och jordens alla gåvor. Bland dem finns sådana som följer en rak kurs utan överdrifter eller avvikelser, men många av dem begår förkastliga handlingar. (66) FÖRKUNNA, du Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig! Gör du inte det, har du inte förmedlat Hans budskap. Gud skall skydda dig mot människorna; Gud vägleder inte förnekarna av sanningen! (67) Säg: "Ni står inte på [fast] grund, efterföljare av äldre tiders uppenbarelser, så länge ni inte [i allt] följer Tora och Evangeliet liksom det som er Herre [nu] har uppenbarat för er." Men det som din Herre [nu] har uppenbarat för dig [Muhammad] gör helt säkert många av dem ännu övermodigare och förhärdar dem i deras otro. Men sörj inte över förnekarna! (68) De som tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och sabierna och de kristna - ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv - skall förvisso få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (69) VI SLÖT Vårt förbund med Israels barn och Vi sände sändebud till dem. Var gång ett sändebud kom till dem med [budskap] som inte föll dem i smaken [vände de honom ryggen] - några kallade de lögnare och andra slår de ihjäl. (70)


De trodde att inga prövningar skulle drabba dem och så slöt de ögon och öron [för sanningen]. Gud tog därefter emot deras ånger, men sedan slöt många av dem ögon och öron [på nytt]. Gud ser vad de gör. (71) De som säger: "Gud är Kristus, Marias son" förnekar sanningen; Kristus sade [själv]: "Israeliter! Dyrka Gud, min Herre och er Herre." Gud utestänger den från paradiset som sätter medhjälpare vid Guds sida och Elden skall bli hans sista hemvist. För [dessa] syndare finns ingen hjälpare. (72) De som säger: "Gud är den tredje av ett tretal" förnekar sanningen - ingen annan gud finns än Gud, den Ende. Och om de inte upphör med sina påståenden, kommer de bland dem som yttrar dessa hädelser förvisso att drabbas av ett plågsamt straff. (73) Varför ångrar de sig inte och ber om Hans förlåtelse? Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (74) Ett sändebud, varken mer eller mindre, var Kristus, Marias son. [Andra] sändebud föregick honom och hans moder var en sanningsenlig kvinna. Båda åt [jordisk] föda. Se hur Vi klargör [Våra] budskap för dem - hur förvirrade är inte deras begrepp! - (75) Säg: "Vill ni i Guds ställe dyrka vad som varken kan skada er eller gagna er? - Gud är Den som hör allt, vet allt." (76)


Säg: "Efterföljare av Evangeliet! Överskrid inte sanningens gränser i utövningen av er religion. Och rätta er inte efter önsketänkandet hos dem som förut gick vilse och drog många med sig och som helt har förlorat den raka vägen ur sikte." (77) FÖR DERAS trots och deras ständiga överträdelser [av Guds bud] förbannade David och Jesus, Marias son dem som förnekade sanningen bland Israels barn. (78) Den ene försökte inte avhålla den andre från att begå de onda handlingar som de begick; ja, de handlade förkastligt! (79) Du ser hur många [judar i Profetens stad] sluter sig till förnekarna och de onda handlingar som de har sänt framför sig [till Domen] har upptänt Guds vrede mot dem; deras straff skall vara i evighet. (80) Om de trodde på Gud och på sin Profet och på vad som har uppenbarats för honom skulle de inte ha tagit dessa [avgudadyrkare] till bundsförvanter; men många av dem är förhärdade i trots och synd. (81) Helt visst skall du finna att bland alla människor är judarna och avgudadyrkarna de hätskaste fienderna till dem som tror [på denna Skrift]. Och du skall helt säkert finna att de som kommer dem närmast i vänskap av alla människor är de som säger "Vi är kristna"; det finns nämligen bland dem präster och ordensfolk, som sällan visar högmod. (82)


Och när de får höra det som har uppenbarats för Sändebudet, får du se hur deras ögon tåras [av rörelse], därför att de i detta känner igen en del av sanningen [och] de säger: "Herre, vi tror! Räkna oss bland vittnena. (83) Skulle vi inte tro på Gud och på [all] sanning som vi har fått ta emot, när vår djupaste önskan är att vår Herre skall låta oss stiga in [i paradiset] med de rättfärdiga?" (84) Och för vad de har sagt skall Gud belöna dem med lustgårdar vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid; detta är lönen till dem som gör det goda och det rätta. (85) Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn, de har helvetet till arvedel. (86) TROENDE! Neka er inte de goda ting [i livet] som Gud har gett er rätt att njuta av, men gå inte utöver [de gränser som Gud har fastställt] - Gud är inte överträdarnas vän. (87) Njut således av alla tillåtna goda ting som Gud har skänkt er för er försörjning och frukta Gud, målet för er tro. (88) GUD STÄLLER er inte till svars för eder som ni har svurit av obetänksamhet, men Han ställer er till svars för allvarligt menade eder. Ni skall sona [edsbrott] genom att utspisa tio nödställda med mat jämförbar med den ni ger er familj eller förse dem med kläder eller genom att befria en människa ur slaveri; den som inte är [i stånd till detta] skall fasta under tre dagar. Detta är boten för de [allvarligt menade] eder som ni svor [men inte höll]. Håll därför era eder. Så klargör Gud Sina budskap för er; kanske skall ni tacka Honom. (89)


TROENDE! Rusdrycker och spel om pengar, alla hedniska bruk och spådomskonst är ingenting annat än Djävulens skamliga påfund; håll er borta från allt sådant, för att det skall gå er väl i händer. (90) Djävulen vill med hjälp av rusdrycker och spel om pengar framkalla fiendskap och hat mellan er och få er att glömma Gud och plikten att förrätta bönen. Vill ni inte upphöra [med allt detta]? (91) Lyd Gud och lyd Sändebudet och var på er vakt! Och om ni vänder om [och går en annan väg] skall ni veta att Vårt Sändebuds enda plikt är att klart framföra det budskap [som han anförtrotts]. (92) De som tror och lever rättskaffens skall inte göra sig förebråelser för vad de [förut] har ätit och druckit, om de fruktar Gud och [håller fast vid] tron och lever ett rättskaffens liv; låt det sägas än en gång: [de har ingenting att förebrå sig om de] fruktar Gud och [håller fast vid] tron - ja, ännu en gång: [de skall] frukta Gud och [sträva efter att] göra det goda och det rätta. Gud älskar dem som gör det goda och det rätta. (93) TROENDE! Gud skall sätta er på prov genom det vilt som ni under jakt kan fånga med era händer och fälla med era spjut, så att [ni får visa] Gud vem som fruktar Honom, trots att Han inte kan ses eller förnimmas. Den som hädanefter bryter mot [detta påbud] har ett plågsamt straff att vänta. (94) Troende! Döda inte vilt då ni befinner er på vallfärd. Den av er som [då] med avsikt nedlägger vilt [skall utge] bot i kreatur, motsvarande [i värde] vad han har dödat, vilket skall fastställas av två rättsinniga män ibland er, en offergåva att överlämnas till Ka`bah; som botgöring kan han i stället ge de behövande mat eller fasta i motsvarande mån, så att han får erfara följderna av sin handling. Gud utplånar det som har varit, men den som återfaller [i denna synd] undgår inte Guds straff. Gud är en mäktig hämnare. (95)


Det som fiske i hav [och andra vatten] kan ge och allt ätligt som kan hämtas därifrån är tillåtet för er, till nytta och glädje för er och för dem som befinner sig på resa, medan jakt till lands är förbjuden för er under pågående vallfärd. Och frukta Gud - det är till Honom ni skall samlas åter. (96) Gud har låtit uppföra helgedomen Ka`bah som ett stöd för människorna [i fullgörandet av deras religiösa och världsliga plikter]; och [gett er] den helgade månaden och de bekransade offerdjuren, [symboler som lär er] att Gud känner allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär och att Gud har kunskap om allt. (97) Ni skall veta att Gud straffar med stränghet och [likväl] är Gud ständigt förlåtande, barmhärtig. (98) Sändebudets enda uppgift är att framföra det budskap [som blivit honom anförtrott] - men Gud vet vad ni öppet tillkännager och vad ni vill dölja. (99) Säg: "Även om du [människa] lockas av det onda på grund av dess rikliga förekomst, kan det inte ställas sida vid sida med det goda. Frukta därför Gud, ni som har förstånd; kanske skall det gå er väl i händer." (100) TROENDE! Fråga inte om saker som, om de förklarades för er, kan leda till att [ytterligare] bördor läggs på er; ställer ni frågor medan uppenbarelsen av Koranen pågår, skall de nämligen klargöras för er. [Men] Gud har förlåtit er [om ni har ställt sådana frågor] - Gud är ständigt förlåtande, mild och överseende. (101) Människor som levde före er ställde sådana frågor, och resultatet av detta blev att de [till sist] förnekade sin tro. (102) BRUKET ATT skilja ut djur ur era hjordar och undanta dem från allt arbete har inte instiftats av Gud; men förnekarna av sanningen sätter ihop lögner om Gud och de flesta av dem använder inte sitt förstånd. (103)


Och när de hör uppmaningen: "Kom och slut upp kring det som Gud har uppenbarat och kring Profeten", svarar de: "För oss räcker det som var våra förfäders tro." Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade all vägledning (104) Troende! Era själar är ert ansvar. Om ni är rätt vägledda, kan de som har gått vilse inte skada er. Till Gud skall ni alla samlas åter och Han skall låta er veta vad era handlingar [var värda]. (105) TROENDE! När någon bland er känner döden nalkas och vill förordna [om sin kvarlåtenskap, skall han tillkalla som] vittnen två av era rättsinniga män eller - om han befinner sig på resa och tror att döden är nära - två andra utanför [ert samfund]. Håll dem kvar efter bönen och om ni tvekar [om deras trovärdighet] låt dem svära vid Gud: "Vi skall inte göra oss någon vinst av detta, inte ens [till förmån] för en nära anförvant, och vi skall inte undanhålla vad vi på Guds befallning har bevittnat - i annat fall skulle vi sannerligen höra till förbrytarna och syndarna." (106) Och om det visar sig att de två [vittnena] gjort sig skyldiga till [sådan] synd, då skall två andra som står närmast till bland dem vars rätt har kränkts träda i deras ställe och de skall svära vid Gud: "Vårt vittnesbörd är sannare än deras och vi har inte överträtt [Guds bud] - i annat fall skulle vi sannerligen höra till de orättfärdiga." (107) Detta [tillvägagångssätt] ökar sannolikheten att sanna vittnesbörd avges; vittnena måste annars vara rädda att [andras] eder därefter ställs mot deras eder. Frukta därför Gud och lyd [Hans befallningar]; Gud vägleder sannerligen inte trotsiga syndare. (108)


DEN DAG då Gud samlar sändebuden och frågar: "Vilket gensvar fick ni?" - kommer de att svara: "[Om det] vet Vi ingenting; Du [ensam] känner det som är dolt för människor." (109) Då skall Gud säga: "Jesus, son av Maria! Minns Mina välgärningar mot dig och din moder - hur Jag stärkte dig med helig ande [och lät dig] tala till människorna både i vaggan och i mogen ålder och hur Jag delgav dig uppenbarelsen och visdom och Tora och Evangeliet och hur du ville med Min tillåtelse forma något liknande en fågel i lera och andas på den för att den med Min tillåtelse skulle bli en fågel och hur du med Mitt tillstånd botade de blinda och de spetälska och hur du väckte de döda till liv med Mitt tillstånd och hur Jag höll tillbaka israeliterna [som ville döda dig] när du kom till dem med klara bevis, och de av dem som förnekade sanningen sade: "Detta är helt uppenbart ingenting annat än bländande och förhäxande vältalighet!" (110) OCH [MINNS] hur Jag ingav de vitklädda tron på Mig och Mitt Sändebud [så att] de förklarade: "Vi tror; var du därför vårt vittne att vi har underkastat oss Guds vilja." (111) Och de vitklädda sade: "Jesus, son av Maria! Kan din Herre låta ett bord [dukat till måltid] sänka sig ned till oss från himlen?" [Och Jesus] svarade: "Frukta Gud, om ni har sann tro!" (112) De sade: "Vi vill smaka [en sådan måltid], så att våra hjärtan får ro och vi får veta att det som du har sagt oss är sanningen, och så att vi kan vara dina vittnen." (113)


Och Jesus, Marias son, sade: "Gud, vår Herre! Låt en måltid från himlen sänka sig ned till oss; den skall bli en högtid för oss, för den förste och den siste, och ett tecken från Dig. Och försörj oss [med det som vi behöver]! Du är den bäste Försörjaren." (114) Gud svarade: "Ja, Jag skall låta denna [måltid] sänka sig ned till er, men om efter detta någon av er förnekar [tron] skall Jag låta honom utstå ett straff som ingen i hela världen fått utstå." (115) OCH GUD skall säga: "Jesus, son av Maria! Är det du som uppmanade människorna att dyrka dig och din moder som gudomliga väsen vid sidan av Gud?" [Jesus] skall svara: "Stor är Du i Din härlighet! Hur skulle jag kunna säga vad jag inte hade rätt att säga? Om jag hade sagt detta skulle Du helt visst ha vetat det. Du vet vad som är i mitt innersta men jag vet inte vad som är i Ditt innersta; Du känner allt det som är dolt för människor. (116) Vad jag har sagt dem är det som Du har befallt mig [att säga]: 'Dyrka Gud, min Herre och er Herre.' Jag var vittne till deras handlingar så länge jag levde bland dem, men sedan Du kallade mig till Dig är det Du som vakar över dem; Du är vittne till allt som sker. (117) Om Du straffar dem är de ju Dina tjänare; och om Du förlåter dem är Du den Allsmäktige, den Vise." (118) [PÅ DOMENS dag] skall Gud säga: "Denna dag skall de sanningsenliga skörda frukterna av sin kärlek till sanningen. På dem väntar lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid." Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]. Detta är den stora, den lysande segern. (119) Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt vad där ryms och Gud har allting i Sin makt. (120)




surah 6 Al-An'am (Boskap)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


LÅT OSS lova och prisa Gud, som har skapat himlarna och jorden och låtit mörker och ljus uppstå; ändå sätter de som förnekar sanningen andra vid sin Herres sida! (1) Det är Han som har skapat er av lera och så utsatt en frist [för er] - och det finns en [annan] frist som Han [ensam] känner. Och ändå tvivlar ni! (2) Men Han är Gud i himlarna och på jorden; Han känner det som ni hemlighåller lika väl som det ni öppet visar och Han vet vad ni förtjänar [med era handlingar]. (3) Varje gång ett budskap från deras Herre framförs till dem, drar de sig undan; (4) och de kallar sanningen för lögn, när den [nu] har kommit till dem. Men [en dag] skall de få veta vad det var som de brukade skämta om. (5) Har de inte sett hur många släkten före dem Vi har låtit gå under, [människor] som Vi hade gett en bättre plats på jorden än Vi har gett er och som Vi [välsignade] med rikliga regn och lät floder rinna upp vid deras fötter? Men för deras synders skull utplånade Vi dem [från jordens yta] och lät ett annat släkte stiga fram efter dem. (6) Även om Vi hade försett dig [Muhammad] med en skrift på pergament och förnekarna hade fått röra vid den med sina händer, skulle de ha sagt: "Det är uppenbart ingenting annat än bedrägeri och synvillor!" (7) Och de säger: "Om ändå en ängel hade sänts ned till honom!" Men om Vi hade sänt en ängel, då hade allt varit fullbordat och de skulle inte ha beviljats något uppskov. (8)


Och om Vi hade gjort honom till en ängel skulle Vi helt säkert ändå ha gett honom mänsklig gestalt och därmed ytterligare ha ökat deras förvirring. (9) [Människorna] har gjort narr av [andra] sändebud före dig, men [till sist] blev dessa upptågsmakare inringade av just det som deras skämt riktade sig mot? (10) Säg: "Gå ut i världen och se [spåren som visar] vad slutet blev för dem som gjorde sanningen till lögn." (11) Säg: "Vem tillhör allt det som är i himlarna och på jorden?" Säg: "[Allt tillhör] Gud, [Gud som] för Sig har stadfäst nådens och barmhärtighetens [lag]. Han skall samla er åter på Uppståndelsens dag - om vars [ankomst] det inte råder något tvivel. De som har förverkat sina själar är de som inte vill tro. (12) Ja, Honom tillhör allt som befolkar natten och dagen; Han är Den som hör allt, vet allt." (13) Säg: "Skulle jag söka en annan beskyddare än Gud, himlarnas och jordens Skapare, Han som livnär [oss] men själv inte intar föda?" Säg: "Jag har blivit befalld att vara den förste av dem som underkastar sig Guds vilja och [jag har befallts] att inte sätta något vid Guds sida." (14) Säg: "Om jag visade olydnad mot min Herre skulle jag frukta straff en olycksdiger Dag;" (15) den som då skonas har i sanning fått erfara [Hans] nåd, och [han har vunnit] en lysande seger! (16) Om Gud vill låta en olycka drabba dig kan Han ensam avvärja den; och om Han vill låta något gott komma dig till del [kan ingen hindra det], då Han är allsmäktig. (17) Han utövar den oinskränkta makten över Sina tjänare, och Han är den Vise, Den som är underrättad om allt. (18)


Säg: "Vilket vittnesbörd väger tyngst?" Säg: "Gud är vittne mellan mig och er [att] denna Koran har uppenbarats för mig för att jag med den skall varna er och alla som nås av den. Vittnar ni att det finns andra gudar vid sidan av Gud?" Säg: "Detta är inte mitt vittnesbörd." Säg: "Han är den Ende Guden och jag är inte ansvarig för det som ni sätter vid Hans sida." (19) De som [förr] fick del av [Vår] uppenbarelse känner denna [sanning], så som de känner sina söner; de som inte tror är de som har förverkat sina själar. (20) Vem är mer orättfärdig än den som finner på osanningar om Gud eller avvisar Hans budskap som lögn? Det skall förvisso inte gå syndarna väl i händer! (21) Och en Dag skall Vi samla dem alla åter och säga till dem som satte medhjälpare vid Guds sida: "Var är nu dessa [Mina] påstådda medhjälpare?" (22) Då skall de i sin förvirring inte kunna säga annat än: "Herre! Det var vid Gud inte vår avsikt att sätta någon vid Din sida!" (23) Se hur de har bedragit sig själva och hur dessa [väsen] som de uppfann har övergett dem. (24) Det finns de bland dem som [låtsas] lyssna till dig, men Vi täcker över deras hjärtan så att de ingenting förstår och täpper till deras öron. Även om de fick se alla tecken skulle de inte tro på dem; [ja, det går] så långt att när de kommer och vill tvista med dig, säger de: "[Vad du berättar] är ingenting annat än sagor från förfädernas tid!" (25) De vill hindra [andra att lyssna till dig] och de drar sig [själva] undan; de störtar inga andra än sig själva i fördärvet, men det inser de inte. (26) Om du kunde se dem när de ställs upp inför Elden och höra dem ropa: "Om vi ändå fick återvända [till livet]! Då skulle vi inte avvisa vår Herres budskap som lögn och vi skulle bli sanna troende!" (27)


Nej, [vad som hänt] är att det som de förr ville dölja [för sig själva] nu har blivit uppenbart för dem; men om de fick återvända [till livet] skulle de helt säkert återfalla i det som var förbjudet för dem; de är [oförbätterliga] lögnare. (28) Och de säger: "Det finns ingenting annat än detta jordiska liv; vi kommer inte att återuppväckas [från de döda]." (29) Om du kunde se dem när de förs fram inför sin Herre [och] Han säger: "Är inte detta den sanna verkligheten?" [och då] svarar de: "Jo, vid vår Herre! Så är det!" [Då] skall Han säga: "Smaka nu straffet för ert förnekande av sanningen!" (30) Förlorade är de som förnekar det kommande mötet med Gud, ända till dess den Yttersta stunden plötsligt är över dem, och de säger: "Vilket elände! Hur kunde vi försumma [att förbereda oss för] denna [Stund]!" På ryggen skall de bära hela bördan av sina synder - i sanning en tung börda! (31) Detta jordiska liv är inte mycket mer än lek och flyktig glädje; de eviga boningarna är ett bättre [mål att sträva mot] för de gudfruktiga. Vill ni inte använda ert förstånd (32) Vi vet att vad de säger gör dig beklämd; men det är inte dig de kallar för lögnare, nej, det är Guds budskap som de tar avstånd från, dessa orättfärdiga. (33) Profeter före dig har kallats lögnare och de bar alla anklagelser och förolämpningar med jämnmod, till dess Vår hjälp nådde dem; ingen kan rubba eller tumma på Guds löften. Och du har redan fått veta något om [de föregående] budbärarnas öden. (34) Även om det är svårt för dig att uthärda dessa människors ovilja, [skulle det inte vara dig till nytta] om du kunde öppna en tunnel under jorden eller resa en stege mot himlen och föra med dig ett tecken därifrån till dem? Om Gud hade velat skulle Han ha samlat dem alla under Sin ledning. Bete dig därför inte som de oupplysta. (35)


Inga andra än de som lyssnar [med hjärtat] kan besvara [kallelsen till tron], och ingen annan än Gud kan väcka de [andligen] döda till liv. Och till sist skall de föras tillbaka till Honom. (36) Och de säger: "Varför har han inte fått ett tecken från sin Herre?" Säg: "Gud har makt att ge tecken [och Han ger ständiga tecken] men de flesta människor är inte medvetna om detta." (37) Det finns inte ett enda av markens djur, inte en fågel som bärs av sina vingar, som inte bildar samhällen liksom ni själva; ingenting har Vi förbisett i Vårt beslut. Och till sist skall de samlas åter till sin Herre. (38) De som påstår att Våra budskap är lögn är döva och stumma, [instängda] i djupt mörker. Gud låter den Han vill gå vilse, och Han leder den Han vill till en rak väg. (39) Säg: "Föreställ er att Guds straff drabbar er eller att den Yttersta stunden är inne; kommer ni då att anropa någon annan om hjälp än Gud? [Kan ni svara] sanningsenligt?" (40) Nej, det är Honom ni anropar; och om det är Hans vilja räddar Han er då från det ni bad Honom om, och ni minns inte mer vad det var som ni brukade sätta vid Hans sida. (41) Före dig har Vi sänt sändebud till folk, som Vi sedan satte på prov genom motgångar och lidande, för att de skulle [lära sig] ödmjukhet. (42) [Det hade varit bäst för dem] om de hade ödmjukat sig, när Vår prövning nådde dem; men tvärtom hårdnade deras hjärtan och Djävulen visade dem deras handlingar i ett fördelaktigt ljus. (43) Och när de inte längre mindes läxan som de fått, öppnade Vi portarna till allt [livets goda] för dem till dess att Vi, när de ännu gladdes över det som hade kommit dem till del, plötsligt lät Vårt straff drabba dem och de störtades i en avgrund av förtvivlan. (44)


Dessa onda människor gick under till sista man. - Lova och prisa Gud, världarnas Herre! (45) Säg: "Vad anser ni? Om Gud skulle ta ifrån er hörsel och syn och bomma för era hjärtan, vem är den gud som kan ge er [allt] detta tillbaka, om inte Gud?" Se hur Vi förtydligar [Våra] budskap! Och ändå drar de sig undan! (46) Säg: "Vad anser ni? Om Guds straff kommer över er helt oförmodat eller efter tydliga varningar, kommer då någon annan än de som begick orätt att gå under?" (47) Vi sänder Våra budbärare enbart som förkunnare av hoppets budskap och som varnare. De som tror och gör bot och bättring skall därför inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem, (48) men de som påstår att Våra budskap är lögn skall lida straffet för sitt trots och sin förnekelse. (49) Säg: ”Jag säger inte till er att jag har Guds skatter i min hand eller att jag känner till det som är dolt för människor. Inte heller säger jag till er: 'Se, jag är en ängel.' Allt jag gör är att följa det som uppenbaras för mig.” Säg: ”Kan den blinde jämställas med den seende? - Skall ni inte tänka över [detta]?” (50) Och varna med denna [Skrift] dem som bävar [vid tanken på] att de skall samlas åter till sin Herre utan annan beskyddare än Honom och utan medlare; kanske skall de frukta Gud. (51) Stöt inte bort dem som morgon och afton anropar sin Herre och söker vinna Hans välbehag. Du är inte i något avseende ansvarig för vad de gör och de är inte i något avseende ansvariga för vad du gör; men om du stöter bort dem gör du orätt. (52)


På detta sätt låter Vi den ene bli en prövning för den andre så att [några] frågar sig: "Är det dessa som Gud har skänkt Sina gåvor [med förbigående av oss]?" Skulle inte Gud veta bäst vilka de tacksamma är (53) Och när de som tror på Våra budskap kommer till dig, säg då: "Fred vare med er! Er Herre har för Sig stadfäst nådens och barmhärtighetens [lag]; den av er som av okunnighet gör orätt och som därefter ångrar vad han gjort och vill bättra sig [skall finna] Honom ständigt förlåtande, barmhärtig." (54) Denna framställning, fast och klar, av [Våra] budskap ger Vi för att de obotfärdiga syndarnas väg skall framstå med full tydlighet. (55) SÄG: "Jag har förbjudits att dyrka dem som ni anropar i Guds ställe." Säg: "[I det avseendet] kommer jag inte att göra er till viljes. Gjorde jag det hade jag gått vilse och skulle inte höra till de vägledda." (56) Säg: "Jag stöder mig på ett klart vittnesbörd från min Herre - och detta [vittnesbörd] avvisar ni! Jag har inte makt över det som ni så otåligt begär att jag skall påskynda; det är Gud ensam som dömer och Han skall meddela [oss] sanningen; ingen kan som Han skilja [sanningen från lögnen]." (57) Säg: "Om jag hade makt över det som ni så otåligt kräver, skulle avgörandet mellan mig och er redan ha fallit. Men Gud känner väl dem som begår orätt." (58) Han har nycklarna till den dolda verkligheten; ingen känner dessa [ting] utom Han. Han vet vad som finns på marken och i havet; inte ett löv faller utan Hans vetskap och varken fröet, [dolt] i jordens mörker, eller det gröna [strået] eller det som vissnat, saknas [bland det som har upptecknats] i Guds öppna bok. (59)


Det är Han som under nattens sömn tar till sig era själar och som vet vad ni har åstadkommit [ont eller gott] under dagen. Han låter er vakna på nytt varje morgon, för att den tid som är fastställd för er skall gå till ända. Då skall ni föras åter till Honom och Han skall låta er veta vad era handlingar [var värda]. (60) Han har den oinskränkta makten över Sina tjänare. Och Han sänder dem som vakar över er till den stund då döden [når er]. När döden kommer till någon av er tar Våra utsända emot hans själ - ingen går de förbi. (61) Därefter förs de tillbaka till Gud, deras Herre, Sanningen. Är inte domen Hans, Han som snabbast kallar till räkenskap (62) Säg: ”Vem räddar er från [de faror som lurar i] mörkret över land och hav? [Till vem] ber ni ödmjukt och innerligt [denna bön]: 'Om [Gud] räddar oss ur denna [nöd] skall vi sannerligen visa oss tacksamma'?” (63) Säg: "Det är Gud som räddar er ur denna [nöd] och ur alla faror; och ändå sätter ni medhjälpare vid Hans sida!" (64) Säg: "Han är den som har makt att låta ett straff drabba er ovanifrån eller underifrån eller att så förvirring och splittring i era led och låta några av er få utstå övergrepp från de andras sida." Se hur Vi förtydligar budskapen för att de skall förstå. (65) Ditt folk påstår att detta är lögn, fastän det är sanningen. Säg: "Jag är inte satt att vaka över er. (66) För varje [händelse] som [Gud] tillkännager har en tid lagts fast då den skall inträffa; det skall ni [snart] få erfara." (67) OM DU ser människor [i lättsinne] ge sig in i en diskussion om Våra budskap, dra dig då ifrån dem till dess de övergår till andra ämnen; och om Djävulen skulle få dig att glömma [detta], stanna då inte i sådana ogudaktiga människors sällskap, då du påmint dig [din plikt]. (68)


De gudfruktiga är inte i något avseende ansvariga för dem, men de skall påminna och varna dem - kanske kommer de att frukta Gud. (69) Låt dem hållas som, fångade av det jordiska livets [lockelser], ser sin religion som ingenting mer än en lek eller ett tidsfördriv. Men varna [dem] med [Koranens ord] att människan störtar sig i fördärvet genom sina egna handlingar; [på Domens dag] finner hon ingen annan beskyddare än Gud och ingen som talar till hennes förmån. Och även om hon erbjuder den högsta lösesumma [för att slippa ifrån straffet] kommer den inte att tas emot. Dessa [människor] skall utlämnas åt det [straff] som de förtjänat med sina handlingar; de skall bjudas en dryck av brännande förtvivlan och de skall utstå ett svårt lidande för sitt [envisa] förnekande av sanningen. (70) Säg: ”Skulle vi istället för Gud åkalla vad som varken kan gagna eller skada oss och låta oss förmås att vända om, sedan Gud lett oss på rätt väg? [Vi skulle då] likna den som faller offer för djävulska frestelser på jorden och strövar hit och dit, helt förvirrad, [trots att] vännerna ropar honom tillbaka till den raka vägen: 'Kom med oss!'” Säg: ”Guds ledning är den [sanna] ledningen och vi har blivit befallda att underkasta oss världarnas Herre (71) och att förrätta bönen och att frukta Honom. Det är till Honom ni skall samlas åter." (72) Det är Han som har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte och när Han säger [till något]: "Var!" är det. Hans ord är sanning. Den dag då det skall stötas i basunen, skall [det stå klart för alla att] herraväldet är Hans. Han känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna. Han är den Vise, Den som är underrättad om allt. (73)


OCH Abraham sade till sin fader Aazar: "Gör du bilder till föremål för dyrkan? Jag ser tydligt att du och dina stamfränder har gått vilse." (74) Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad. (75) När nattens mörker sänkte sig över honom, såg han en stjärna och utropade: "Detta är min Herre!" Men när den sjönk [under horisonten], sade han: "Jag kan inte dyrka något som sjunker och försvinner." (76) Och när han såg månen gå upp sade han: "Detta är min Herre!" Men när den sjönk [och försvann] sade han: "Om min Herre inte vägleder mig blir jag säkert en av dem som går vilse." (77) Och han såg solen gå upp och sade: "Detta är min Herre! Denna [stjärna] är störst." Men när [även solen] sjönk [och försvann] sade han: "Stamfränder! Jag har ingen del i [den synd ni begår när] ni sätter medgudar vid Guds sida. (78) Jag har i sökandet efter sanningen funnit den rena, ursprungliga tron, vänt mig ifrån allt falskt och [vänt mig] till Den som har skapat himlarna och jorden, och jag ägnar inte avgudar min dyrkan." (79) [Då] hans stamfränder ville tvista med honom sade han: "Vill ni tvista med mig om Gud sedan Han gett mig vägledning? Jag har ingenting att frukta från det som ni sätter vid Hans sida, om inte min Herre vill att något [ont] skall drabba mig. Han omfattar allt med Sin kunskap - vill ni inte tänka över [detta] (80) Hur skulle jag kunna frukta de [gudabilder] som ni tillber vid sidan av Gud? Och ni har inte tvekat att sätta medgudar vid Hans sida, vilket Han inte har gett Sitt tillstånd till! [Säg nu] vilken av [våra] två grupper som har rätt att känna sig trygg - om ni vet det. (81)


[Det är] de som tror och inte låter sin tro förmörkas av orätt som de begår. De kan känna sig trygga; de har funnit den rätta vägen." (82) Dessa är Våra argument, som Vi gav Abraham när han tvistade med sina stamfränder. Vi låter den Vi vill växa i visdom, steg för steg. Din Herre är vis [och Han] har kännedom om allt. (83) Och Vi skänkte honom [avkomlingar], Isak och Jakob, som Vi vägledde [liksom] Vi förut väglett Noa. Och bland hans efterkommande var också David och Salomo, Job och Josef, Moses och Aron - så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta - (84) och Sakarias och Johannes, Jesus och Elia - alla hörde de till de rättfärdiga - (85) och Ismael och Elisa, Jona och Lot - var och en av dessa har Vi satt högre än alla [övriga] skapade varelser - (86) [dem] och andra bland deras förfäder, deras efterkommande och deras bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg. (87) Sådan är Guds vägledning [som] Han skänker dem Han vill av Sina tjänare. Om de hade satt medhjälpare vid Hans sida skulle helt visst allt vad de åstadkommit ha gått om intet. (88) Det var dessa män som Vi skänkte uppenbarelsen och klart omdöme och kallade till profeter. Och om dessa [av ditt folk] förnekar Våra [budskap], har Vi anförtrott dem åt dem som inte var förnekare - (89) åt dem som Gud vägledde. Följ deras exempel [Muhammad] och säg: "Jag begär inte ersättning av er för detta [budskap]; det är ingenting mindre än en påminnelse till alla folk." (90)


De underskattar Guds [makt och Hans visdom] som säger: "Gud har inte uppenbarat något för mänskligheten." Säg: "Vem sände den uppenbarelse som Moses medförde som ett ljus och en vägledning för människorna? Ni skriver av den på ark som ni visar upp, samtidigt som ni döljer mycket. Och [där] har ni fått lära er vad varken ni eller era förfäder visste." Säg: "Gud [har sänt den]" - och låt dem sedan fortsätta att förströ sig med sina hårklyverier. (91) Även detta är en välsignad Skrift, som Vi har sänt med bekräftelse av det som består [av äldre tiders uppenbarelser], och för att du skall varna den främsta av alla städer och dem som bor runt omkring den. Och de som tror på ett liv efter detta tror på denna [Skrift] och de slår vakt om bönen. (92) Vem är mer orättfärdig än den som sätter ihop lögner om Gud eller säger: "För mig har uppenbarats", trots att ingenting har uppenbarats för honom, eller den som säger: "Jag skall uppenbara motstycket till det som Gud har uppenbarat"? Om du kunde se de orättfärdiga när de ligger för döden och änglarna sträcker ut händerna [mot dem och ropar]: "Låt själen fara! I dag skall ni få lida ett förnedrande straff för de lögner ni yttrade om Gud och för att ni av högmod vägrade att lyssna till Hans budskap." (93) [Och Gud skall säga:] "Ni har nu kommit ensamma inför Oss, så som Vi först skapade er, och ni har lämnat allt det Vi skänkte er [i livet]. Och Vi ser ingen av dessa förespråkare vid er sida som ni trodde ha del i Guds makt över er. [De jordiska] banden mellan er har slitits och alla foster av er inbillning har övergett er. (94)


HELT VISST är det Gud som låter fröna och fruktkärnorna klyvas och livet spira ur det som är dött och som låter döden stiga fram ur det levande. Detta är er Gud - hur förvirrade är inte era begrepp!" (95) Det är Han som låter daggryningen klyva [mörkret] och som gjort natten till en tid för vila och [gett] solen och månen [fasta banor med vars hjälp tiden] kan beräknas; detta enligt den ordning som den Allsmäktige, den Allvetande, har fastställt i Sitt beslut. (96) Och Han har gjort stjärnorna som hjälper er att finna vägen genom de djupa mörkren över land och hav. Vi har sannerligen framställt budskapen fast och klart för de insiktsfulla. (97) Och det är Han som har låtit er uppstå ur en enda varelse - [för er finns] alltså en [första] boning, [modersskötet,] och ett [sista] förvaringsrum, [jorden]; ja, Vi har framställt budskapen fast och klart för dem som vill förstå. (98) Och det är Han som har låtit regn falla från skyn; med det har Vi skapat all växtlighet och därur frambringat ängarnas gräs. Ur detta låter Vi säd som bär ax uppstå och dadelpalmens blomkolvar bli till lättåtkomliga klasar av dadlar; och [Vi låter] vingårdar uppstå och olivlundar och granatäppelträd, [alla i grunden] lika varandra och ändå olika. Se på dessa frukter, hur de tar form och hur de mognar! I detta ligger sannerligen budskap till dem som har tro. (99) De har velat göra de osynliga väsendena till Guds medhjälpare - [väsen] som Gud har skapat - och i sin okunnighet har de uppfunnit söner och döttrar åt Honom. Nej, stor är Han i Sin härlighet, höjd högt över [alla försök] att beskriva [Hans väsen]. (100) Hur skulle en son [ha fötts] åt Honom, himlarnas och jordens Skapare, när ingen ledsagerska har funnits vid Hans sida - Han som har skapat allt och har kunskap om allt (101)


Detta är Gud, er Herre. Det finns ingen annan gud än Han, alltings Skapare. Tillbe Honom som har allt under sitt beskydd. (102) Människans öga ser Honom inte, men Han ser allt vad ett människoöga kan se. Han är den Outgrundlige som genomskådar allt och är underrättad om allt. (103) Ni har nu fått ta emot från er Herre en [uppenbarelse] som skall öppna era ögon för [sanningen], och den som vill se har [själv] gott av detta och den som vill [förbli] blind skadar ingen annan än sig själv. Och [säg till dem som vill förbli blinda]: "Jag har inte satts att vaka över er." (104) Vi förtydligar budskapen så att de säger: "Du har lärt [läxan]!" och så att de insiktsfulla får full klarhet. (105) Följ det som din Herre har uppenbarat för dig - det finns ingen gud utom Han - och vänd dig ifrån dem som sätter medgudar vid Hans sida. (106) Om Gud hade velat skulle de inte ha satt medgudar vid Hans sida; Vi har inte utsett dig att vaka över dem och du är inte deras beskyddare. (107) Men förolämpa inte dem som de åkallar i Guds ställe. I sin okunnighet kan de vilja hämnas genom att förolämpa Gud. Vi har också låtit [människorna i] alla samfund se sina [dåliga] handlingar i ett fördelaktigt ljus. [Men] till sist skall de vända tillbaka till sin Herre och Han skall låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. (108) De svär högtidliga eder vid Gud att om de fick ett tecken skulle de sannerligen tro på det. Säg: "Gud ensam råder över tecken och under." Men vad kan få er att inse att de inte skulle tro även om de fick [ett tecken]. (109) När de första gången [hörde Vårt budskap] ville de inte tro, och därför skall Vi vända deras hjärtan ut och in och grumla deras syn, och Vi skall låta dem hållas i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo. (110)


Även om Vi lät änglarna stiga ner till dem och de döda talade till dem och Vi förde samman inför dem allt [skapat som vittnen], skulle de inte kunna förmå sig att tro, om inte Gud ville detta. Men de flesta vet inte [att det förhåller sig så]. (111) SÅ HAR Vi också låtit varje profet mötas av fiendskap från de onda krafterna bland människor och osynliga väsen, som viskar fagra ord i varandras öron för att förvirra och vilseleda. Hade det varit din Herres vilja skulle de inte ha gjort detta; låt dem därför hållas med sina påfund! (112) Och låt dem som innerst inne inte tror på ett evigt liv bedåras av detta [fagra tal] så att de, nöjda och belåtna, [fortsätter att] göra det onda de gör! (113) [Säg, Muhammad:] "Skulle jag söka en annan domare än Gud, som har uppenbarat Skriften för er, där sanningen klart skiljs från lögnen?" De som [tidigare] fick ta emot [Vår] uppenbarelse vet att [även] denna har sänts av din Herre och att den förmedlar sanningen. Hys inte minsta tvivel om detta! (114) Din Herres ord, [bärare av] sanningen och rättvisan, har gått i uppfyllelse. Ingen kan rubba eller tumma på Hans ord; Han är Den som hör allt, vet allt. (115) Om du vill göra flertalet av jordens invånare till viljes, kommer de att leda dig bort från Guds väg. De går bara efter lösa antaganden och förmodar [än det ena, än det andra]. (116) Din Herre vet bäst vem som avviker från Hans väg och Han vet bäst vem som söker ledning. (117) ÄT AV allt det som Guds namn har uttalats över, om ni tror på Hans budskap. (118)


Varför skulle ni inte äta det som Guds namn har uttalats över, sedan ni fått klart besked om vad Han förbjudit [och som ni inte får röra] annat än i ett nödläge? Många [människor] vilseleder [andra] med vad de i sin okunnighet tror vara rätt eller orätt. Din Herre vet bäst vilka de är som överträder [Hans bud]. (119) Men avhåll er från att synda, oavsett om synden begås öppet eller i hemlighet. De som syndar skall straffas med det som svarar mot de synder som de begick. (120) Och ät inte av det som Guds namn inte har uttalats över; då trotsar ni Gud. De onda krafterna intalar sina nära vänner [bland människorna] att ingå i diskussion med er [om detta]; men om ni gör dem till viljes har ni helt visst blivit sådana som sätter medhjälpare vid Guds sida. (121) ÄR DÅ den som var [andligen] död och som Vi väckte till liv och skänkte ljus, med vars hjälp han kan finna sin väg bland människorna, att likställa med den som [omges av] djupt mörker varifrån han inte kan komma ut? [Nej, men] han, liksom [andra] som förnekar sanningen, har fått sina [onda] handlingar framställda i ett fördelaktigt ljus [och kommer därför, som de, inte ut ur mörkret]. (122) Vi har också i varje land låtit onda människor bland dess högt uppsatta män smida dolska planer. Men med sina onda anslag skadar de inga andra än sig själva, fastän de inte förstår det. (123) När ett tecken [från Gud] når dem, säger de: "Vi kommer inte att tro förrän vi får se detsamma som Guds sändebud [har tagit emot]." Men Gud vet åt vem Han anförtror Sina budskap. Förödmjukelse skall drabba dessa onda [människor när de ställs] inför Gud, och ett strängt straff väntar dem för deras onda anslag. (124)


Gud vidgar bröstet hos den som Han vill vägleda, så att det kan fyllas av underkastelsen under Hans vilja, men hos den som Han vill låta gå vilse låter Han bröstet pressas samman i ångest, som hos den som stiger uppför ett högt [berg]. Så låter Gud nederlagets skam drabba dem som inte vill tro. (125) Denna din Herres väg är rak. Och Vi har framställt budskapen fast och klart för dem som vill lägga dem på minnet. (126) Hos deras Herre väntar dem fredens och salighetens boning, och med sina handlingar har de vunnit [en plats i] Hans närhet. (127) OCH DEN Dag då Han samlar dem alla åter [skall Han säga:] "Ni [onda] osynliga väsen som är församlade här! Ni har [dragit] många människor med er [i fördärvet]!" Och de människor som var [de onda osynliga väsendenas] bundsförvanter skall säga: "Herre! Vi har varit till nytta och glädje för varandra, men nu har vi nått slutet av den frist som Du har utsatt för oss." [Då] skall Han säga: "Elden skall vara er boning och där skall ni förbli till evig tid, om inte Gud vill annorlunda." Din Herre är vis och Han har kännedom om allt. (128) Så ger Vi några av de orättfärdiga makt över de andra, på grund av de [onda] handlingar som de begår. (129) [Och Gud skall säga:] "Ni [onda] osynliga väsen och människor som är församlade här! Kom inte sändebud ur era egna led till er och lät er höra Mina budskap och varskodde er om mötet denna Dag?" Och de skall svara: "Jo, det erkänner Vi." De drogs till denna världens [lockelser] och måste vittna mot sig själva att de förnekade sanningen. (130) [Sändebuden har sänts för att varna människorna -] eftersom din Herre inte låter ett folk gå under på grund av orätt [som de begår], om de inte har klart för sig skillnaden [mellan rätt och orätt]. (131)


För var och en skall [straffet] svara mot hans [medvetna] handlingar. Vad de gör går inte din Herre förbi. (132) Din Herre är Den som är sig själv nog - all nåds och barmhärtighets källa. Om det är Hans vilja skall Han låta er gå under och i ert ställe sätta dem Han vill, liksom Han lät er stiga fram som avkomlingar av tidigare släkten. (133) Allt det som ni har fått löfte om skall helt visst komma och ni kan inte göra något för att rubba [Hans beslut]. (134) Säg: "Gör, mitt folk, vad som står i er makt [för att bekämpa tron]; jag skall göra mitt [för att befästa och utbreda den]! Ni skall [en dag] få veta vem som hemför den slutliga segern. Sannerligen skall det inte gå de orättfärdiga väl i händer!" (135) AV GRÖDAN som Gud låter mogna och av boskapen som Han låter föröka sig tar de undan en del åt Gud och säger: "Detta tillhör Gud" - det påstår de - "och detta är Guds medhjälpares [andel]." Men det som är avsett för Guds [förmenta] medhjälpare når inte Gud och det som är avsett för Gud kommer medhjälparna till godo; hur dåligt är inte deras omdöme! (136) Och av dem som sätter andra gudar vid Guds sida förleds många av [tron på] dessa gudar att se dödandet av sina barn som något förtjänstfullt, och så drivs de mot undergången och deras religiösa begrepp förvirras alltmer för dem. De skulle inte ha begått dessa handlingar om det inte hade varit Guds vilja; låt dem nu hållas med sina påfund! (137)


Och de säger: "Denna boskap och denna gröda är fredade; ingen utom den som vi vill får äta av detta" - så säger de. Och [om andra] djur [heter det att] de inte får användas som dragare eller lastdjur, och [det finns] djur som Guds namn inte uttalas över [när de slaktas]. De påstår lögnaktigt att allt detta är Hans [påbud]; [Gud] skall straffa dem för deras lögner. (138) De säger också: "Det som dessa djur föder fram är tillåtet som föda för våra män och våra söner, men förbjudet för våra hustrur; men om det är dödfött får de också äta av det." [Gud] skall straffa dem för vad de påstår [om Honom]; Han är vis och Han har kännedom om allt. (139) De som utan att förstå [det oerhörda i denna handling], i sin dårskap dödar sina barn har förlorat allt! Och [likaså de] som förklarar förbjuden den föda som Gud har gett dem för deras livsuppehälle - en [annan] lögn om Gud, som de har diktat upp. De saknar helt vägledning och har gått vilse. (140) Det är Han som har skapat fruktträd som stöder sig på gallerverk och andra som växer utan stöd, och dadelpalmen och brödsäd av olika slag och olivträdet och granatäppelträdet, [alla i grunden] lika varandra och ändå olika. Ät av deras frukter när de har mognat och, när ni skördar, ge [den behövande] det som han har rätt till! Men slösa inte [med Guds gåvor] - Han är inte slösarnas vän! (141) Och bland boskapen [tjänar er] några som dragdjur och andra till slakt; ät av allt det som Gud har gett er för ert livsuppehälle och följ inte Djävulen i spåren - han är helt visst er svurne fiende. (142)


[Av boskapen har Gud gett er] åtta par: av får, bagge och tacka, och av getter, bock och get. Säg: "Är det handjuren av båda slagen som Han har förklarat förbjudna eller är det hondjuren? Eller är det fostren, som de båda slagen av dräktiga hondjur bär? Säg mig vad ni vet om detta, om ni [nu] har talat sanning." (143) Och av kameler, hingsten och stoet, och av nötboskap, tjuren och kon. Säg: "Är det handjuren av båda slagen som Han har förklarat förbjudna eller är det hondjuren? Eller är det fostren, som de båda slagen av dräktiga hondjur bär? Var ni närvarande då Gud gav er dessa påbud?" Vem är mer orättfärdig än den som sätter ihop lögner om Gud för att leda andra vilse utan att själv ha någon kunskap? Gud vägleder inte de orättfärdiga. (144) Säg [Muhammad]: "I det som har uppenbarats för mig finner jag ingenting ätbart som är förbjudet utom självdöda djur, spillt blod eller svinkött - det är orent - eller det som i synd offrats till någon annan än Gud." Men den som tvingas [att äta sådant av hunger] - inte den som överträder [förbuden] av trots eller som går längre [än hungern driver honom] - [skall finna att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (145) Vi förbjöd dem som bekände den judiska tron [köttet av] alla djur försedda med klor; Vi förbjöd dem också fett av nötboskap och får, utom det som finns i ryggar och inälvor eller är blandat med benen. Så straffade Vi dem för den orätt de begick. Detta som Vi säger är sanningen! (146)


Om de kallar dig lögnare, svara då: "Er Herres barmhärtighet når överallt, men ingen kan skydda de obotfärdiga syndarna mot Hans straff." (147) DE SOM sätter medhjälpare vid Guds sida kommer att säga: "Om Gud hade velat skulle varken vi eller våra förfäder ha satt något vid Hans sida och vi skulle inte ha förbjudit något [som Han har förklarat lovligt]." Också deras föregångare förnekade [sanningen] till dess de fick erfara Vår vrede. Säg: "Om ni har [verklig] kunskap, säg oss då vad ni vet. Men ni följer bara lösa antaganden och förmodar [än det ena, än det andra]." (148) Säg: "Det är Gud som har det avgörande argumentet; om Han hade velat skulle Han ha väglett er alla." (149) Säg: "Kalla fram era vittnen som kan bekräfta att Gud har förbjudit detta." Om de vittnar, vittna då inte tillsammans med dem och foga dig inte efter vad de önskar och tycker som påstår att Våra budskap är lögn och som inte tror på ett evigt liv och sätter andra vid sin Herres sida." (150) Säg: "Kom, så skall jag läsa [för er] vad det är som Gud har förbjudit er: Sätt ingenting vid Hans sida; gör aldrig annat än gott mot era föräldrar; döda inte era barn av fruktan för fattigdom - Vi drar försorg om er och om dem - avhåll er från all skamlöshet, både inför andra och i hemlighet; tag inte andras liv - Gud har förklarat [livet] heligt - annat än i rättfärdigt syfte. Detta är vad Han befaller er; kanske skall ni använda ert förstånd. (151)


Och rör inte den faderlöses egendom - om det inte är fråga om att föröka den - innan han har nått myndig ålder. Och mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] såsom rättvisa och rimlighet kräver - Vi lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. - Och när ni yttrar er, yttra er med opartiskhet, även om det gäller en nära anhörig. Och håll fast vid förbundet med Gud." Detta är vad Han befaller er; kanske lägger ni det på minnet. (152) [Gud säger:] "Detta är Min väg, en rak [väg]; följ den och följ inte [andra] vägar; annars kan ni förlora Hans väg ur sikte!" Detta är vad Han befaller er; kanske fruktar ni Honom. (153) [VI PÅMINNER er] än en gång om att Vi uppenbarade Skriften för Moses som en fullkomningens gåva till den som gjorde det goda och det rätta och för att ge [Israels barn] klara och utförliga regler om allt och vägledning och nåd - och för att [stärka] dem i tron på mötet med sin Herre. (154) Också detta är en välsignad Skrift som Vi har uppenbarat; följ den och frukta Gud! - Kanske får ni erfara [Hans] barmhärtighet. (155) Detta för att ni inte skall kunna säga: "Före vår tid hade bara två samfund fått del av uppenbarelsen och om den undervisning den innehöll visste vi ingenting" - (156) eller säga: "Om uppenbarelsen hade kommit till oss skulle vi helt säkert ha följt dess vägledning bättre än de." Ni har alltså nu fått ett klart bevis från er Herre och vägledning och nåd. Vem är då mer orättfärdig än den som kallar Guds budskap för lögn och drar sig undan [när de framförs]? Dem som drar sig undan Våra budskap skall Vi straffa för detta med ett svårt lidande! (157)


Väntar de bara på att änglarna skall visa sig för dem eller att din Herre själv skall komma eller att några av din Herres tecken skall bli synliga? Den dag då några av din Herres tecken blir synliga skall ingen som inte redan var troende eller vars tro inte hade burit frukt i goda handlingar ha gott av sin tro. Säg: "Vänta ni [på denna Dag]! Även Vi väntar." (158) DU HAR inte ansvar för dem som ger upphov till splittring i sin religion och bildar sekter. Ingen utom Gud skall döma dem, och då skall Han låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. (159) Den som [på Räkenskapens dag] för med sig en god handling skall belönas tiofalt, men den som för med sig en dålig handling skall bara straffas med vad som motsvarar denna handling och ingen orätt skall tillfogas dem. (160) SÄG: "Min Herre har lett mig till en rak väg, till den sanna tron, Abrahams rena, ursprungliga tro - han som vägrade avgudarna sin dyrkan." (161) Säg: "Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre, (162) Han som inte har någon vid Sin sida; till detta har jag kallats och jag är den förste av dem som har underkastat sig Guds vilja." (163) Säg: "Skulle jag söka en annan Herre än Gud, Han som är Herre över allt som är?" Det [onda] som en människa har gjort skall läggas henne ensam till last; och på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda. Ni skall en Dag vända tillbaka till er Herre, och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om. (164) Det är Han som har låtit er ta jorden i besittning och som har höjt några av er några steg över de andra för att pröva er genom det som Han har skänkt er. Din Herre är snar att straffa - men Han är helt visst [också] ständigt förlåtande, barmhärtig. (165)



surah 7 Al-A'raf (Urskillning)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam meem Saad. (1) EN SKRIFT har uppenbarats för dig - ängslas inte i ditt hjärta över detta - för att du med den skall varna [förnekarna] och förmana de troende: (2) "Följ det som har uppenbarats för er av er Herre, och följ inte [andra som ni har tagit till] beskyddare i Hans ställe." - Men det är sällan ni ägnar någon eftertanke [åt Våra varningar]! (3) Hur många städer har Vi inte lagt öde! Under natten eller då [människorna] slumrade i middagshettan drabbade dem Vårt straff. (4) Och då slaget föll kunde de inte säga mer än detta: "Ja, vi gjorde sannerligen stor orätt!" (5) Vi skall förvisso förhöra mottagarna av Vårt budskap, och Vi skall förhöra budbärarna; (6) och Vi skall med [fullständig] kunskap underrätta dem om [allt]; ingenting har gått Oss förbi. (7) Den Dagen skall [allt] vägas med sanningens våg och det skall gå dem väl i händer vilkas vågskål [med goda handlingar] väger tungt; (8) förlorarna är de vilkas vågskål väger lätt, de som genom att förneka Våra budskap har förverkat sina själar. (9) MÄNNISKOR! Vi har gett er jorden som boplats och där har Vi sörjt för ert uppehälle; men ni visar ringa tacksamhet. (10) Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: "Fall ned på era ansikten inför Adam!" Och de föll ned inför honom, [alla] utom Iblees; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. (11)


[Gud] sade: "Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] såsom Jag befallde dig?" [Iblees] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld, men honom skapade Du av lera." (12) [Gud] sade: "Ned härifrån! Det anstår dig inte att visa högfärd här. Ut! Din plats är bland de föraktade och förnedrade!" (13) [Iblees] sade: "Ge mig anstånd till den Dag då de [döda] skall återuppväckas." (14) [Och Gud] svarade: "Du skall vara bland dem som beviljas anstånd." (15) [Iblees] sade: "Eftersom Du har låtit mig begå ett felsteg, svär jag att jag skall lägga mig i bakhåll för dem längs Din raka väg, (16) och jag skall ansätta dem framifrån och bakifrån, från höger och från vänster; och Du kommer att finna de flesta av dem otacksamma." (17) [Gud] sade: "Ut härifrån, föraktad och utstött! Om någon sluter sig till dig skall Jag helt visst fylla helvetet med er alla." (18) [Till Adam sade Gud]: "Adam! Lev nu, du och din hustru, i denna lustgård och ät vad ni önskar [av dess frukter]. Men kom inte nära detta träd! Annars kan ni råka i synd." (19) Men genom listiga antydningar lät Djävulen dem förstå något som de hade varit omedvetna om, nämligen att de var nakna. Och han sade till dem: "Er Herre har förbjudit er [att komma nära] detta träd just för att hindra er att bli änglar eller [sådana] väsen som lever för evigt." (20) Och han svor och bedyrade för dem: "Jag är er gode rådgivare [som vill ert väl]!" (21) Så bedrog han dem med sitt listiga tal. Och när de hade smakat av trädets [frukt] blev de medvetna om sin nakenhet och försökte skyla sig med blad från lustgården som de fäste ihop. Men då kallade deras Herre på dem: "Har Jag inte förbjudit er [att gå nära] detta träd och varnat er att Djävulen är er svurne fiende?" (22)


De svarade: "Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om Du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst [för alltid] förlorade." (23) [Gud] sade: "Ned, alla, [härifrån]! Fiender skall ni vara inbördes. På jorden skall ni under en tid ha er boning och er nödtorftiga försörjning." (24) [Och Han] sade: "Där skall ni leva och där skall ni dö och ur denna [jord] skall ni kallas att stiga fram [på nytt]." (25) SÖNER av Adam! Vi har gett er ting som ni kan skyla er nakenhet [och pryda er] med liksom [fågeln pryder sig med sina] fjädrar; men den bästa dräkten är en dräkt av gudsfruktan. Detta är ett budskap från Gud - kanske stämmer det dem till eftertanke. (26) Söner av Adam! Låt inte Djävulen fresta er så som han [frestade] er stamfader och er stammoder och blev orsak till deras förvisning ur paradiset, när han berövade dem deras dräkt [av oskuld] och gjorde dem medvetna om sin nakenhet. Han och hans anhang lurar [nu] på er där ni inte kan se dem. Vi har gett dem som inte är troende onda krafter som beskyddare; (27) och när de begår skamlösa handlingar, säger de: "Så gjorde våra fäder och Gud har [själv] påbjudit det." Säg: "Nej, Gud påbjuder inte skamlösa handlingar. Påstår ni om Gud sådant som ni inte kan veta?" (28) Säg: "Min Herre har [enbart] påbjudit det som är rätt och rimligt. Och [Han vill] att ni lägger in hela er själ i all andakt och anropar Honom med uppriktig tro. Liksom ni har utgått från Honom är det [till Honom] ni skall återvända. (29) Några [av er] har Han väglett och några har dömt sig själva att gå vilse, eftersom de har valt att låta sig styras av [sina] onda impulser hellre än av Gud - och ändå tror de att de är på rätt väg." (30)


SÖNER av Adam! Anlägg vårdad klädsel var gång ni går till bön - och ät och drick [det som är gott och hälsosamt], men visa måtta [i allt]; Gud är inte vän av dem som går till överdrift. (31) Säg: "Vem har förbjudit de sköna ting som Gud har skänkt Sina tjänare och allt det goda som Han gett dem för deras försörjning?" Säg: "Allt detta tillkommer i detta liv dem som tror, och på Uppståndelsens dag skall det vara dem [ensamma] förbehållet." Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för alla insiktsfulla människor. (32) Säg: "Min Herre förbjuder ingenting annat än skamlösa handlingar, både det som sker öppet och det som sker i hemlighet och [all annan] synd och orättmätigt våld. Och [Han förbjuder er] att sätta vid Guds sida det som Han aldrig gett bemyndigande till och att påstå om Gud det ni inte kan veta." (33) För alla [människor] är en frist utsatt, och de kan varken förkorta den eller förlänga den, ens med ett ögonblick, när den har löpt ut. (34) SÖNER av Adam! När profeter kommer till er ur era egna led och framför Mina budskap, behöver de som fruktar Gud och gör bättring inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (35) Men de som påstår att Våra budskap är lögn och högmodigt vänder sig ifrån dem, deras arvedel är Elden och där skall de förbli till evig tid. (36) Och vem är mer orättfärdig än den som finner på osanningar om Gud eller påstår att Hans budskap är lögn? De skall få sin andel av det som Gud [har förordnat i Sitt] beslut till dess Våra utsända kommer till dem för att ta emot deras själar och säger: "Var är nu de som ni brukade anropa i Guds ställe?" Och de skall svara: "De har övergett oss." Så kommer de att vittna mot sig själva att de förnekade sanningen. (37)


[Och Gud] skall säga: "Gå in med skaran av de osynliga väsen och människor, som levde före er, i [den eviga] Elden!" Varje gång en skara går in [i Elden] förbannar de den föregående och när de alla har samlats där, skall de sista säga om de första: "Herre! De ledde oss på avvägar; fördubbla deras straff i Elden!" [Och] Han skall svara: "Ni skall alla få dubbelt [straff], men [om detta] vet ni ingenting." (38) Och de första skall säga till de sista: "Ni var alltså inte bättre än vi. Pröva nu på det straff som ni har förtjänat med era handlingar!" (39) HIMLENS portar skall förbli stängda för dem som påstår att Våra budskap är lögn och högmodigt vänder sig ifrån dem; det blir inte lättare för dem att komma in i paradiset än för ett rep att tränga igenom ett nålsöga. Så belönar Vi de obotfärdiga syndarna. (40) Helvetet skall vara deras vilorum och [lågorna] skall breda sig som ett täcke över dem. Så belönar Vi de orättfärdiga. (41) Men de som tror och lever rättskaffens - Vi lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära - deras arvedel är paradiset och där skall de förbli till evig tid. (42) Vi skall rensa bort ur deras hjärtan [alla rester av gammalt] agg. Medan bäckar porlar framför deras fötter, skall de höja sin röst [i bön]: "Vi lovar och prisar Gud som har fört oss hit! Utan Guds vägledning skulle Vi inte ha funnit vägen. Vår Herres sändebud gav oss sanningen." Och [änglarna] skall säga: "Detta är paradiset, arvet som har tillfallit er [som lön] för era handlingar." (43)


Och de vilkas arvedel är paradiset skall ropa till dem som har Elden till arvedel: "Vi har fått se vår Herres löften besannas. Har [också] ni fått se att er Herres löften var sanna?" De skall svara "Ja", och mellan de [två grupperna] skall en ropare ropa ut Guds fördömelse över de orättfärdiga, (44) de som hindrade [andra] från att följa Guds väg och ville få den att framstå som krokig och som avvisade tron på ett evigt liv. (45) En mur skall skilja de båda [grupperna] åt. Och där finns de som hade både insikt och urskillning och som känner var och en på hans särskilda kännetecken. Till dem som har paradiset till arvedel skall de ropa "Fred!". Men de har inte fått stiga in i paradiset, dit de längtar. (46) Och när de vänder blicken mot dem som har Elden till arvedel skall de säga: "Herre, låt oss [slippa dela] dessa orättfärdiga människors öde!" (47) Och de som hade både insikt och urskillning skall ropa till dem som de igenkänner på deras kännetecken [som förnekare]: "Vilken nytta har ni av det som ni samlade [på hög] och vad tjänar nu ert högmod till (48) Och var det dessa [saliga] ni menade, när ni svor på att de aldrig skulle nås av Guds barmhärtighet? - [de som nu blivit uppmanade:] 'Stig in i paradiset! [Här] skall ni inte känna någon fruktan och ingen sorg skall tynga er!'” (49) Och de vars arvedel är Elden skall ropa till dem som stigit in i paradiset: "Häll litet vatten över oss eller [kasta till oss] något av det som Gud har skänkt er!" De skall svara: "Bådadera har Gud nekat dem som avvisade tron, (50) de som såg sin religion som en lek och ett tidsfördriv, därför att de hade fångats av det jordiska livets [lockelser]." [Och Gud skall säga:] "I dag har Vi glömt dem, liksom de glömde mötet denna Dag och inte trodde på Våra budskap. (51)


Ändå gav Vi dem en Skrift, där [allt] framställs fast och klart med [sann] kunskap, en vägledning och [en källa] till nåd för alla som tror." (52) Väntar [förnekarna] bara på att [det som har förutsagts] skall bli verklighet? Men [den Dag] då det blir verklighet skall de glömska säga: "Sändebuden från Vår Herre kom med sanningen! Om det nu finns någon som kan vara vår talesman, låt honom tala! Eller låt oss få återvända [till livet]! Då skall vi handla helt annorlunda än vi gjorde." De har förverkat sina själar och deras förmenta [beskyddare] har övergett dem! (53) ER HERRE är förvisso Gud som skapade himlarna och jorden under sex dagar och som tronar i Sin allmakts härlighet [över skapelsen]. Han låter natten svepa dagen [i sitt mörker] - den ena följer den andra i snabb följd. Sol, måne och stjärnor lyder Hans bud. Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre! (54) Åkalla er Herre i det tysta med ödmjukt sinne; Han älskar inte dem som går till överdrift. (55) Och stör inte ordningen och sprid inte sedefördärv på jorden, sedan allt där har ställts till rätta. Åkalla Honom med bävan och hopp! Guds nåd är nära dem som gör det goda och det rätta. (56) Och det är Han som sänder ut vindarna som varslar om Hans nåd; det regndigra moln de driver fram låter Vi komma in över dött land och så faller regnet med vilket Vi frambringar [växter som bär] frukt av många slag. Så skall Vi låta de döda stiga fram [till nytt liv] - kanske skall ni ägna eftertanke åt [detta]. (57)


Ur den goda jorden spirar med dess Herres vilja [rik] växtlighet, men den magra bär inte skörd annat än med stor möda. Så förtydligar Vi budskapen för de tacksamma. (58) SE, VI sände Noa till hans folk och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Jag bävar för det straff [som annars skall drabba] er en Dag av svåraste vånda." (59) Folkets äldste svarade: "Vi anser att du helt misstar dig." (60) [Noa] svarade: "Nej, mitt folk! Jag misstar mig inte! Herren över alla världar har sänt mig (61) [och] jag framför min Herres budskap till er och ger er goda råd - Gud har låtit mig veta vad ni inte vet. (62) Förvånar det er att ni genom en man ur er mitt får ta emot en påminnelse från er Herre med varningar [och förmaningen] att frukta Gud? - Kanske skall [Han] visa [er] barmhärtighet." (63) Men de kallade honom lögnare. Och Vi räddade honom och dem som var med honom i arken, men lät dem som påstod att Våra budskap var lögn dränkas [av floden]. De var blinda för [sanningen]! (64) OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Fruktar ni Honom inte?" (65) Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Såvitt vi kan se, är du omtöcknad till förståndet och vi tror att du ljuger." (66) [Hud] svarade: "Nej, mitt folk! Mitt förstånd är inte omtöcknat. Herren över alla världar har sänt mig (67)


[och] jag framför min Herres budskap till er. Jag är en rådgivare som ni kan lita på. (68) Förvånar det er att ni får ta emot en påminnelse från er Herre genom en man ur er mitt som varnar er? Minns att Han har gett er den plats som Noas folk förut intog och stärkt er makt och ert inflytande. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar, så skall det kanske gå er väl i händer." (69) [Då] svarade de: "Har du kommit för att begära av oss att vi överger det som våra förfäder dyrkade och att vi inte tillber någon annan än Gud? Nedkalla då över oss det [straff] som du hotar oss med, om du har talat sanning!" (70) [Hud] sade: "Er Herre har redan [genom de handlingar Han låter er begå] straffat och förnedrat er och [Han har] öst Sin vrede över er. Tvistar ni med mig om de namn som ni och era förfäder har funnit på utan Guds tillstånd? - Vänta då [på det som skall komma]! Jag skall vänta med er." (71) Och i Vår nåd räddade vi honom och dem som var med honom, men dem som avvisade Våra budskap som lögn och förkastade tron lät Vi förgås till sista man. (72) OCH TILL stammen Thamud [sändes] deras broder Salih. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Ni har fått ett klart vittnesbörd från er Herre: detta Guds kamelsto är ett tecken för er. Lämna henne i fred att beta på Guds jord och tillfoga henne ingen skada; annars väntar er ett plågsamt straff. (73)


Och minns att Han gav er den plats som stammen Aad [en gång] intog och gjorde er bofasta i en trakt där ni uppförde praktfulla byggnader på jämn mark och högg ut era bostäder i klippan. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden." (74) Folkets högmodiga äldste frågade dem av de svaga [bland folket] som trodde [på profeten]: "Är ni helt säkra på att Salih [som han säger] är sänd av sin Herre?" (75) [Men] de högmodiga äldste sade: "Vi förnekar [sanningen i] det som ni tror på." (76) Så slaktade de kamelstoet på grymmaste sätt och trotsade sin Herres befallning. [Sedan] sade de: "Salih! Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med om du [verkligen] är en av Guds utsända!" (77) Och de drabbades av ett jordskalv och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem. (78) [Salih] lämnade dem med orden: "Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Men ni tyckte inte om att få råd." (79) OCH [MINNS] Lot som sade till sitt folk: "Måste ni begå sådana skamliga handlingar som ingen i världen har begått före er (80) Ni går, upptända av lust, till män i stället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för långt! (81)


Hans folk svarade inte, men de sade [till varandra]: "Vi måste driva bort dem ur vår stad! De är människor som vill hålla sig rena!" (82) Och Vi räddade honom och hela hans hus utom hans hustru, som var bland dem som dröjde sig kvar, (83) när Vi lät ett regn [av död och förintelse] falla över dem. Se där hur slutet blev för dessa obotfärdiga syndare! (84) OCH TILL [folket i] Madyan [sände Vi] deras broder Shu`ayb. Och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Ni har fått ett klart vittnesbörd från er Herre. Mät och väg därför med fulla mått [i allt vad ni företar er] och inkräkta inte i något avseende på andras rätt. Och stör inte ordningen och sprid inte sedefördärv på jorden, sedan allt där har ställts till rätta. Detta är för ert väl, om ni är troende. (85) Och lägg er inte i försåt överallt för att med hot spärra Guds väg för dem som tror på Honom och försök inte att få [denna väg] att förefalla krokig. Och minns att ni [en gång] var få [och svaga] och att Han lät ert antal växa. Och se hur slutet blev för dem som störde ordningen [på jorden] och spred sedefördärv! (86) Och om det bland er finns de som tror på det budskap jag framför och andra som inte tror, ge er då till tåls till dess Gud dömer mellan oss; Han är den bäste domaren." (87)


Folkets högmodiga äldste sade: "Vi skall sannerligen driva bort dig, Shu`ayb, och dina anhängare från vårt land om ni inte återvänder till vår tro." Han svarade: "Trots vår avsky [för den] (88) För oss skulle det vara liktydigt med att ljuga om Gud, om vi återvände till er tro, när Gud har räddat oss från den. Det är otänkbart för oss att återvända till den om det inte är Guds, vår Herres, vilja. Vår Herre omfattar allt med Sin kunskap; vi sätter vår lit till Gud!" - "Herre! Gör sanningen uppenbar [i tvisten] mellan oss och vårt folk! Ingen gör sanningen uppenbar som Du!" (89) Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Om ni följer Shu`ayb kommer ni helt säkert att stå som förlorare." (90) Men ett jordskalv drabbade dem och morgonen fann dem liggande framstupa på marken i sina hem - (91) de som hade kallat Shu`ayb lögnare - [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet - de som kallade Shu`ayb lögnare, de var nu förlorarna! (92) Och han vände sig ifrån dem och sade: "Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Skulle jag sörja över [sådana hårdnackade] förnekare (93) VI HAR aldrig sänt en profet till ett land utan att sätta dess folk på prov genom olyckor och elände, för att få dem att ödmjuka sig [och ångra sina synder]. (94) Därefter lät Vi eländet följas av bättre villkor så att de uppnådde välstånd och då sade de: "Våra fäder fick [också] uppleva [omväxlande] onda och goda tider" - och plötsligt, när de minst anade det, drabbade dem Vårt straff. (95)


Om folken [som Vi förintade] hade trott [på Gud] och fruktat Honom, skulle Vi ha låtit himlens och jordens alla välsignelser komma dem till del, men de avvisade [budskapen] som lögn - och så straffade Vi dem med det som [följde av det onda som] de inte upphörde att begå. (96) Kunde dessa människor leva utan rädsla för att drabbas av Vår vrede om natten, när de sov (97) Kunde de leva utan rädsla för att drabbas av Vår vrede i fullt dagsljus, när de ägnade sig åt sina förströelser? (98) Kunde de leva trygga, utan att oroa sig för vad Guds plan [innebar för dem]? Nej, ingen kan leva utan denna oro utom de som [redan] är förlorade. (99) Är det inte uppenbart för dem som har tagit jorden i arv efter dess [tidigare] inbyggare att Vi, om Vi så ville, kunde straffa dem för deras synder och försegla deras hjärtan så att de inte [längre] kan höra [rösten som varnar och förmanar]? (100) Vi berättar för dig något om vad som hände dessa folk; när sändebuden kom till dem med klara vittnesbörd, ville de nämligen inte tro på vad de tidigare hade avvisat som lögn. På detta sätt förseglar Gud förnekarnas hjärtan. (101) Hos de flesta av dem såg Vi [ingen trohet mot] löften eller [ingångna] avtal; ja, de flesta av dem fann Vi vara trotsiga syndare. (102) EFTER DESSA [tidiga profeter] sände Vi Moses med Våra budskap till Farao och hans stormän, men de fäste inget avseende vid dessa [budskap]. Se här hur slutet blev för dem som störde ordningen på jorden! (103) Moses sade: "Farao! Världarnas Herre har sänt mig (104)


och ålagt mig att inte säga om Gud annat än sanningen och jag kommer till er med ett klart vittnesbörd från er Herre [att mina ord är sanning]. Låt nu Israels barn lämna [detta land] med mig!" (105) [Farao] sade: "Om du har kommit med ett tecken, låt oss då se det - om du är en av dem som håller sig till sanningen." (106) Då kastade [Moses] sin stav och alla kunde se att den var en orm; (107) och han drog fram sin hand och den lyste [skinande] vit inför alla kringstående. (108) [Några av] de faraoniska stormännen sade: "Denne man är helt säkert en mästare i trolldom (109) som vill driva bort er från ert land." [Farao frågade:] "Vad anbefaller ni?" (110) De svarade: "Låt honom och hans broder vänta medan du sänder bud till städerna (111) att alla skickliga trollkarlar skall inställa sig inför dig." (112) Och trollkarlarna kom till Farao och sade: "Vi väntar oss självfallet en riklig belöning om vi segrar." (113) [Farao] svarade: "Naturligtvis [skall ni få en ordentlig belöning]! Och ni skall höra till dem som står mig nära." (114) [Trollkarlarna] sade: "Antingen kastar du, Moses, [din stav först] eller också kastar vi." (115) Han svarade: "Kasta ni!" Och när de kastade [sina stavar] förvände de synen på människorna och satte skräck i dem och gav prov på stor trolldomskonst. (116) [Då] ingav Vi Moses att kasta sin stav, och den slukade alla synvillor som [trollkarlarna] hade manat fram. (117) Och sanningen segrade och det blev uppenbart att [deras] trolldom inte var annat än konster och knep. (118) Och så led [Farao och hans stormän] ett förödmjukande nederlag. (119) Men trollkarlarna störtade ned på sina ansikten (120)


och sade: "Vi tror på världarnas Herre, (121) Moses och Arons Herre!" (122) Farao sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Detta är en lömsk plan, som ni har smitt här i staden för att förmå folket att överge den. Men nu skall ni få se på [annat]! (123) Jag skall sannerligen låta hugga av er motsatt hand och fot, ja, jag skall korsfästa er alla till sista man!" (124) De svarade: "Då återvänder vi till vår Herre; (125) men du vill hämnas på oss bara därför att vi trodde på vår Herres budskap när de nådde oss." - "Herre! Ge oss [styrka och] tålamod och låt oss få dö i full underkastelse under Din vilja!" (126) Då sade Faraos stormän: "Vill du tillåta att Moses och hans folk stör ordningen och fördärvar sederna i landet och [lockar människorna] att överge dig och dina gudar?" [Farao] svarade: "Vi skall anställa blodbad på deras söner och [enbart] skona deras kvinnor; vi har dem ju i vårt våld!" (127) Moses sade till sitt folk: "Anropa Gud om hjälp och stå fasta [i prövningen]! Jorden är Guds; Han ger den i arv till den Han vill av Sina tjänare. Den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud." (128) [Israeliterna] svarade: "Vi har lidit ont både innan du kom till oss och efter det att du kom." [Moses] svarade: "Kanske skall er Herre förgöra er fiende och ge er [hans] land i arv och sedan låta er visa ert sinnelag med era handlingar." (129) Vi prövade Faraos folk med år av torka och magra skördar - kanske skulle det stämma dem till eftertanke - (130)


men när de upplevde goda tider sade de: "Detta är vad som med rätta tillkommer oss", och när dåliga tider kom sköt de skulden på Moses och dem som följde honom. Deras öde låg helt i Guds hand, men de flesta av dem visste [det] inte. (131) Och de sade [till Moses]: "Vilka tecken du än gör inför oss för att förvända synen på oss, kommer vi inte att tro på dig!" (132) Då slog Vi dem med översvämningar och gräshoppssvärmar och löss och paddor och [vattnets förvandling till] blod - tydliga tecken - men de var ett högmodigt släkte, ett folk av obotfärdiga syndare! (133) Och var gång en [sådan] prövning drabbade dem, sade de: "Moses! Be för oss till din Herre i enlighet med det förbund som Han har slutit med dig! Om du [på så sätt] befriar oss från denna plåga skall vi sannerligen tro på dig och låta Israels barn lämna [landet] med dig." (134) Men var gång Vi befriade dem från prövningen och [utsatte] en frist för dem att infria sitt löfte, svek de sitt ord. (135) Och så utkrävde Vi hämnd på dem och lät dem dränkas i havet, eftersom de hade förkastat Våra budskap som lögn och inte fäst vikt vid dem. (136) Men det folk som varit förödmjukat och föraktat gjorde Vi till arvingar till det land som Vi välsignat, dess östra såväl som dess västra delar. Så uppfylldes din Herres nådiga löfte till Israels barn [om belöning] för deras uthållighet; och Vi lade i ruiner allt vad Farao och hans folk hade byggt upp och ödelade deras odlingar. (137)


OCH VI förde Israels barn genom havet och därefter träffade de på ett folk som hängav sig åt avgudadyrkan. Israels barn sade: "Moses! Låt oss få en gud liksom de har gudar!" Han svarade: "Ni är sannerligen ett dåraktigt släkte! (138) Vad dessa [människor] ägnar sig åt är dömt till undergång och allt vad de har åstadkommit skall gå förlorat." (139) [Och] han sade:"Skall jag söka efter en gud åt er vid sidan av Gud, som har gett er vad Han inte har gett något annat folk?" (140) Och minns att Vi befriade er från Faraos män, som vållade er svåra lidanden, anställde blodbad på era söner och [bara] skonade era kvinnor - detta var en hård prövning, som er Herre [lät er utstå]. (141) OCH VI kallade Moses till Oss [efter] trettio nätter [på Sinai berg] och lade till tio, så att tiden som hans Herre mätte ut blev fulla fyrtio nätter. Och Moses sade till sin broder Aron: "Bli min ställföreträdare hos mitt folk, ställ allt till rätta och gå inte samma väg som de som vill sprida oordning och fördärv [på jorden]." (142) Och när Moses kom till det möte Vi hade utsatt och hans Herre talade till honom, sade han: "Herre, visa Dig för mig, så att jag får se Dig!" (143)


[Gud] sade: "Moses! Jag har utvalt dig av alla människor genom [att anförtro dig] Mitt budskap och [låta dig höra] Mitt ord; håll därför fast vid allt som Jag har gett dig och [visa att] du hör till de tacksamma!" (144) Och Vi gav honom föreskrifter om allt [inristade] på [Lagens] tavlor med förmaningar och utförliga förklaringar i alla ämnen. Och [Vi sade:] "Håll med kraft fast vid allt detta och befall ditt folk att [i varje läge] välja den bästa [av de vägar som anvisas där]." Jag skall visa er [vad slutet blir för] alla trotsiga syndare (145) och Jag skall låta dem som utan fog uppträder med högmod på jorden vända sig ifrån Mina budskap, och fastän de ser alla tecken kommer de inte att tro på dem, och även om de ser rättrådighetens väg kommer de inte att välja den. Om de ser misstagens och syndens väg kommer de däremot att slå in på den. Så skall det vara därför att de har påstått att Våra budskap är lögn och har över huvud taget inte fäst avseende vid dem. (146) De som förkastar Våra budskap som lögn och som förnekar mötet [med Gud] efter döden - allt vad de har strävat mot skall gå om intet. Eller skall de lönas för något annat än sina handlingar? (147) OCH SEDAN Moses lämnat dem satte folket upp en bild, till formen lik en kalv, [tillverkad] av deras guldsmycken, en kropp som lät höra ett bölande ljud. Märkte de inte att den varken talade till dem eller gav dem vägledning? De tillbad den [som gud] och gjorde därmed sig själva svår orätt. (148) Och när de [sedan], beklämda och ångerfulla, insåg sitt fel, sade de: "Om inte vår Herre förbarmar sig över oss och ger oss Sin förlåtelse, är vi bestämt ohjälpligt förlorade." (149)


Och när Moses återkom till sitt folk utbrast han, i vrede och sorg: "Avskyvärt är det som ni har gjort i min frånvaro! Har ni [helt] satt er över er Herres befallning?" Och han kastade [Lagens] tavlor på marken och grep om sin broders huvud och drog honom till sig. [Aron] sade: "Du son av min moder! Folket visade öppet sitt förakt för mig och de hade så när dödat mig. Låt inte mina fiender glädjas över min olycka och betrakta mig inte som en av [dessa] syndare!" (150) [Moses bad till Gud och] sade: "Herre, förlåt mig och min broder och ha förbarmande med oss - Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!" (151) De som tog sig för att dyrka [den gyllene] kalven skall drabbas av sin Herres vrede och av förnedring och förödmjukelse i denna värld. Så lönar Vi dem som uppfinner lögner [om Gud]. (152) De som begår dåliga handlingar men sedan [genomsyras] av ånger och äkta tro skall efter denna [sinnesändring få erfara att] din Herre förvisso är ständigt förlåtande, barmhärtig. (153) Och när Moses vrede stillats tog han upp lagtavlorna, och ur det skrivna [strömmade] vägledning och nåd över dem som stod i bävan inför sin Herre. (154) Och Moses utsåg bland folket sjuttio män som vid en av Oss utsatt tid [skulle be om förlåtelse för deras synd]. Och då de [i sin ängslan] började skaka och skälva, bad han: "Herre! Om det hade varit Din vilja skulle Du för länge sedan ha låtit dem gå under och mig [med dem]. Vill Du [nu] förgöra oss på grund av det som galningarna i vår mitt har gjort sig skyldiga till? Det [som skett] var ingenting annat än en prövning som Du har låtit oss genomgå, och därmed låter Du den Du vill gå vilse och vägleder Du den Du vill. Du är vår Beskyddare; förlåt oss och förbarma Dig över oss. Du är den Bäste av dem som förlåter! (155)


Låt gott komma oss till del i detta liv och i det eviga livet. Ja, Vi vänder tillbaka till Dig [i djup ånger]." [Gud] svarade: "Jag låter Mitt straff drabba den Jag vill; men Min nåd och Min barmhärtighet når överallt och Min nåd skänker Jag dem som fruktar Gud och ger åt de behövande och som tror på Mina budskap; (156) som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom - dem skall det gå väl i händer." (157) Säg: "Människor! Jag är Guds Sändebud, [utsänd] till er alla av Honom som äger herraväldet över himlarna och jorden! Det finns ingen gud utom Han - Han som skänker liv och skänker död. Tro därför på Gud och Hans Sändebud, den olärde Profeten, som tror på Gud och Hans ord, och följ honom så att ni får vägledning." (158) BLAND Moses folk finns de som leder [andra] och som [själva] handlar rättrådigt, lysta av sanningens [ljus]. (159)


Vi delade dem i tolv stammar som var och en utgjorde ett samfund. När folket bad Moses om vatten ingav Vi honom att slå med sin stav på klippan och då sprang tolv källor fram, och var och en visste var han skulle dricka. Och Vi lät molnen skänka dem skugga och sände dem manna och vaktlar till föda [och förmanade dem:] "Ät av allt det goda som Vi har skänkt er för er försörjning!" Oss vållade de ingen skada [med sina överträdelser av Våra bud], men de skadade sig själva. (160) Och när de fick tillsägelsen: ”Bygg och bo i detta land och ät vad ni vill av vad det ger, men fall ned med pannan mot jorden vid inträdet och bed: 'Lös oss från bördan av vår synd!' [Då] skall Vi förlåta er era synder [och] rikligt belöna dem som gör det goda och det rätta” - (161) [när detta sades] satte de orättfärdiga bland dem andra ord i stället för det som de hade uppmanats att säga, och Vi lät straff och förnedring drabba dem från ovan på grund av den synd de begick. (162) Och fråga dem om staden som låg vid havet och vars invånare inte iakttog sabbatsbudet: på sabbaten gick fisken nämligen till i vattenbrynet, medan den andra dagar inte syntes till. På detta sätt prövade Vi dem på grund av deras överträdelser av [Guds bud]. (163)


Och då några frågade dem [som ville varna sabbatsbrytarna]: "Varför förmanar ni människor som Gud kommer att låta förgås eller drabbas av ett strängt straff?" svarade de [som ville varna]: "För att fria oss från skuld inför er Herre och i förhoppningen att de skall frukta Gud." (164) Och när [sabbatsbrytarna] hade glömt alla påminnelser de fått, räddade Vi dem som ville hejda överträdelserna och straffade syndarna för deras olydnad. (165) Och då de vägrade att upphöra med sina förbjudna handlingar, uttalade Vi [Vår fördömelse] över dem: "Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!" (166) Och [minns, Muhammad] att din Herre gav till känna att Han ända till Uppståndelsens dag skall sända mot dem [hämnare] som kommer att vålla dem svåra lidanden. Din Herre är helt visst snar att straffa - och helt visst är Han [också] ständigt förlåtande, barmhärtig. (167) Och Vi splittrade dem i [många] grupper [som spriddes] över jorden. Bland dem fanns rättrådiga människor och andra som inte höll [måttet]. Vi satte dem på prov genom att [låta dem uppleva] både medgång och motgång, för att de skulle vända om [från sina syndiga vägar]. (168) Efter dem har kommit människor av sämre slag som, trots att de har ärvt Skriften, [enbart] står efter jordisk vinning, och de påstår: "Vi kommer att bli förlåtna." Men så snart de får ett nytt tillfälle till en sådan vinst, griper de det. Har de inte genom det i Skriften [stadfästa] förbundet åtagit sig att inte säga om Gud annat än det som är sant? Och de studerar denna [Skrift och lär sig] dess innehåll! Det eviga livet är det högsta goda för dem som fruktar Gud. Använder ni inte ert förstånd (169) Och de som håller fast vid Skriften och regelbundet förrättar bönen [bör veta] att Vi inte låter dem som förbättrar och ställer till rätta bli utan lön. (170)


Och [minns] att Vi lyfte upp berget Sinai och lät det sväva över dem som en baldakin - de trodde att det skulle falla över dem - [och Vi sade]: "Håll med kraft fast vid det som Vi har uppenbarat för er och bevara dessa [ord] i era hjärtan - kanske skall ni frukta Gud." (171) OCH NÄR din Herre låter nya släkten utgå från Adams söners länder, begär Han av dem att de skall vittna om sig själva [och frågar]: "Är Jag inte er Herre?" [Då] svarar de: "Jo, vi vittnar [att Du är vår Herre]!" [Detta sker] för att ni [människor] inte på Uppståndelsens dag skall säga: "Om detta var vi inte medvetna." (172) Eller säga: "Det var våra förfäder som i forna dagar tog sig för att sätta medhjälpare vid Guds sida - och vi, deras sentida efterkommande, vill Du låta oss gå under på grund av de lögner som de diktade upp?" (173) Så framställer Vi budskapen fast och klart, för att de skall [inse sina felsteg och] vända om. (174) Och berätta för dem vad som hände den man som Vi hade gett del av Våra budskap och som sköt dem ifrån sig. Djävulen följde honom hack i häl och han blev [till sist] en av dem som, efter att själv ha vilseletts, leder andra på avvägar. (175) Om Vi hade velat kunde Vi ha låtit honom resa sig [ur förnedringen] med hjälp av [budskapen], men hans hela håg stod till jordiska ting och han ville bara följa sina egna böjelser. Han kan liknas vid en hund som flåsar med hängande tunga vare sig du kommer hotfullt emot honom eller lämnar honom i fred. Detta är liknelsen om dem som påstår att Våra budskap är lögn. Berätta därför denna historia - kanske skall den [väcka] dem till eftertanke. (176) Ett dåligt föredöme utgör de som påstår att Våra budskap är lögn; de vållar sig själva skada. (177) Den som Gud ger vägledning är på rätt väg, och de som Gud låter gå vilse är förlorarna. (178)


Vi har sänt skaror av osynliga väsen och människor till helvetet: de har hjärtan som ingenting förstår, ögon som ingenting ser och öron som ingenting hör. De är som kreatur, nej, de är ännu vilsnare: de är de tanklösa, de likgiltiga. (179) GUDS är fullkomlighetens sköna namn; anropa Honom alltså med dessa [namn] och håll er på avstånd från dem som missbrukar dem. De skall få den lön som deras handlingar [förtjänar]. (180) Bland dem Vi har skapat finns de som leder [andra] och som [själva] handlar rättrådigt, lysta av sanningens [ljus]. (181) Men de som förkastar Våra budskap som lögn, dem skall Vi föra [närmare straffet] steg för steg utan att de inser vad som håller på att ske. (182) Jag ger dem ett uppskov, men Min plan ligger fast. (183) Har de inte ägnat eftertanke åt [detta] att deras landsman inte är en galning? Han är ingenting annat än en varnare, som varnar klart och entydigt. (184) Har de aldrig tänkt igenom betydelsen av [Guds] herravälde över himlarna och jorden och av allt som Gud har skapat och [frågat sig] om den för dem [utmätta] fristen är nära att löpa ut? På vilket budskap skall de hädanefter tro? (185) Den som Gud låter gå vilse har ingen vägledare och Han låter dem hållas i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo. (186) DE FRÅGAR dig om den Yttersta stunden och när den skall komma. Säg: "Min Herre ensam har kunskap om detta. Han och ingen annan skall lyfta slöjan, när tiden är inne. [Stundens] tyngd skall kännas i himlarna och på jorden. Och den skall komma över er utan förvarning. De frågar dig, som om du efter ihärdigt sökande hade fått kunskap om detta. Säg: "Ingen har kunskap om denna [tidpunkt] utom Gud, men de flesta människor vet inte [varför den hålls hemlig]." (187)


Säg: "Jag kan inte uppnå förmåner för mig själv eller avvärja ett ont [som hotar mig] - ingenting [händer mig] utom det som Gud vill. Men om jag hade haft full kännedom om det som är dolt för människor, skulle jag helt säkert ha kunnat uppnå mycket av detta livets goda och jag skulle ha undgått allt ont. Jag är bara en varnare och förkunnare av hoppets budskap till människor som vill tro." (188) DET ÄR Han som har skapat er ur en enda varelse och som av denna skapade dess make, så att [mannen] kan finna ro hos [sin hustru]. När han har slutit henne i sin famn, får hon en lätt börda att bära och hon fortsätter att bära den tills den börjar kännas tung och de anropar Gud, sin Herre: "Om Du skänker oss ett [barn], sunt till kropp och själ, skall vi sannerligen visa tacksamhet!" (189) Men när Han skänker dem det friska [barn som de bett om], riktar de en del [av sin tacksamhet] för Hans gåva till andra! Men Gud är höjd högt över allt vad [människor] vill sätta vid Hans sida! (190) Vill de vid Hans sida sätta dem som, själva skapade, inte kan skapa något, (191) som varken kan hjälpa dem eller sig själva (192) och som, om ni kallar dem till [Guds] vägledning, inte följer er? Vare sig ni anropar dem eller inte blir följden för er densamma. (193) De som ni anropar i Guds ställe är [Guds] tjänare liksom ni själva. Anropa dem då och vänta på deras svar, om vad ni säger är sanning! (194) Har de kanske fötter att gå med eller händer att slå med eller ögon att se med eller öron att höra med? Säg [Muhammad]: "Anropa dem som ni sätter vid Guds sida och smid era onda planer mot mig och låt mig inte få något andrum! (195)


Gud är mitt stöd, Han som har uppenbarat denna Skrift och som beskyddar de rättsinniga. (196) Men de som ni anropar i Hans ställe kan varken hjälpa er eller sig själva. (197) Om ni kallar dem till [Guds] vägledning, hör de er inte, och [även om du tror] dig märka att de ser dig, ser de inte." (198) ÖVERSE med människornas natur [och deras brister], och uppmana [alla att visa] hövlighet och vänlighet och undvik [alla ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk] okunnighet. (199) Och om Djävulen får din [vrede] att blossa upp, be då Gud beskydda dig; Han hör allt, vet allt. (200) När de som fruktar Gud besväras av onda ingivelser från Djävulen, påminner de sig Guds [förmaningar och varningar] och då får de sin klarsyn tillbaka. (201) Icke desto mindre vill deras bröder driva dem långt ut i synd och ger inte upp. (202) Och då du [Muhammad] inte ger dem det tecken eller under [som de begär], säger de: "Varför har du inte [själv] valt ut det?" Säg: "Jag följer bara vad som uppenbaras för mig av min Herre, [uppenbarelser] som skall öppna era ögon [för sanningen] och som är en vägledning och en källa till nåd för dem som vill tro." (203) Lyssna därför uppmärksamt när högläsning ur Koranen pågår - kanske kommer [Gud] att visa er barmhärtighet. (204) Och - [du som är troende] - åkalla i tysthet din Herre morgon och afton, ödmjukt och med fruktan. Och var inte [som] de tanklösa, de likgiltiga. (205) De som är i din Herres närhet finner det inte vara under sin värdighet att tjäna Honom. De lovprisar Honom och faller ned på sina ansikten [i tillbedjan]. (206)




surah 8 Al-Anfal (Krigsbyte)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


DE FRÅGAR dig om krigsbyte. Säg: "Allt krigsbyte tillhör Gud och [Hans] Sändebud." Frukta Gud, gör upp era tvister i godo, se till att broderlig sämja råda mellan er, och lyd Gud och Hans Sändebud, om ni är [sanna] troende! (1) Troende är enbart de som bävar i sina hjärtan då de hör Guds namn nämnas, och som känner sig stärkta i tron då de hör Hans budskap läsas upp, och som litar helt till sin Herre, (2) de som förrättar bönen och ger [åt andra] av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning; - (3) dessa är de verkligt sanna troende. Inför sin Herre skall de stå högt i rang och deras synder skall förlåtas [dem] och en frikostig belöning [väntar dem]. (4) LIKSOM några bland de troende inte ville [följa dig] när din Herre med sann [vägledning] ledde dig att lämna ditt hem [för att gå ut till strid], (5) vill de nu tvista med dig om vad som är sant, trots att sanningen blivit uppenbar - som om de med öppna ögon fördes ut att dö. (6) Då Gud gav er löftet att en av de två fiendehoparna skulle bli ert byte, önskade ni att den obeväpnade skulle falla på er lott. Men det var Guds vilja att sanningen skulle bekräftas i enlighet med Hans ord och att sanningens förnekare skulle tillintetgöras, (7) för att sanningen skulle framstå som sanning och lögnen som lögn, hur förhatligt detta än måste vara för de obotfärdiga syndarna. (8)


Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er: "Jag skall sända tusen änglar till er i led efter led som förstärkning." (9) Så gick Gud till väga för att ge er nytt hopp och för att stilla oron i era hjärtan - Gud ensam ger seger; Gud är allsmäktig, vis. (10) [Minns hur] Han ingav er ett stort lugn och en känsla av trygghet och lät ett regn falla från himlen för att rena er och lossa Djävulens smutsiga [grepp] om era [sinnen], stärka ert mod och göra er stadiga på foten. (11) Och din Herre lät änglarna framföra [detta budskap till de troende]: "Se, Jag är med er" [och befallde dem att] inge de troende mod och tillförsikt [och låta dem veta:] "Jag skall injaga skräck i förnekarnas hjärtan. - [Troende!] Låt nu [svärden] vina över [deras] huvuden och händer!" (12) Detta [drabbade förnekarna] därför att de trotsade Gud och Hans Sändebud. Den som trotsar Gud och Hans Sändebud [skall erfara att] Gud straffar med stränghet; (13) [och till honom skall riktas orden:] "Smaka detta [straff i denna värld, och minns att] Eldens plåga väntar dem som förnekar sanningen!" (14) TROENDE! När ni möter förnekarna, som rycker fram i samlad styrka, gör då inte helt om [för att fly]! (15) Den som då gör helt om - om det inte är [en krigslist] för att falla [en fientlig styrka i ryggen] eller för att gå samman med ett [av era] förband - ådrar sig Guds vrede och helvetet skall bli hans sista hemvist - ett i sanning eländigt mål! (16)


Men det var inte ni som dödade [era fiender]; nej, det var Gud som tillintetgjorde dem. Och då du [Muhammad] kastade [ditt spjut], var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade det. [Allt detta skedde] därför att Han ville sätta de troende på prov - ett gott [och hälsosamt] prov. Gud hör allt, vet allt. (17) Så [gick det till] och [ni har nu fått se] hur Gud sätter förnekarnas listiga planer ur spel. (18) Om det var ett avgörande som ni [förnekare] sökte har ni nu fått ett avgörande till stånd, och om ni upphör [att trotsa Gud] är detta för ert eget bästa. Men om ni på nytt [griper till vapen], skall Vi på nytt [låta er besegras] och er armé skall vara er till ingen nytta, hur stark den än är - Gud står på de troendes sida. (19) Troende! Lyd Gud och Hans Sändebud och vänd er inte bort när ni hör [honom tala], (20) och gör inte som de som säger: "Vi hör" och som hör utan att lyssna. (21) Dessa döva och stumma, som inte använder sitt förstånd, är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser. (22) Om Gud hade funnit något gott hos dem skulle Han helt säkert ha förmått dem att lyssna; men även om Han hade förmått dem att lyssna, skulle de säkert ha dragit sig undan av ren halsstarrighet. (23) Troende! Svara när Gud och [Hans] Sändebud kallar er till det som skall förnya ert liv! Ni bör veta att Gud träder emellan människan och hennes eget hjärta och att det är till Honom ni skall samlas åter. (24) Och var på er vakt mot frestelser till det onda, som sannerligen inte ansätter bara de orättfärdiga bland er; och tänk på att Gud straffar med stränghet. (25)


Kom ihåg den tid då ni var få och svaga och levde i rädsla för övergrepp från andras [sida]; då skänkte Han er en fristad, gav er hjälp och försörjde er med goda ting - kanske visar ni tacksamhet. (26) Troende! Försök inte föra Gud och Sändebudet bakom ljuset och svik inte med vett och vilja de förtroenden som ni får ta emot; (27) ni bör veta att ni genom era ägodelar och era barn blir satta på prov och att en rik belöning väntar hos Gud. (28) Troende! Om ni fruktar Gud skall Han ge er en måttstock som hjälper er att mäta och skilja rätt från orätt, och [då] skall Han [ur er bok] stryka ut era dåliga handlingar och förlåta era synder. Guds nåd är en outsinlig källa. (29) OCH [MINNS, Muhammad] hur förnekarna av sanningen smidde onda planer mot dig; de ville ta dig till fånga eller döda dig eller driva bort dig. Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan. (30) Och när Våra budskap läses upp för dem säger de: "[Detta] har Vi hört förut; om vi ville skulle vi helt säkert kunna läsa upp något liknande; det där är bara sagor från förfädernas tid!" (31) [Och minns] att de sade: "Herre Gud! Om detta är Din sanning, låt då stenar regna över oss från himlen eller ett svårt lidande drabba oss!" (32) Men Gud ville inte straffa dem när du ännu var mitt ibland dem; inte heller ville Gud straffa dem eftersom det fanns några [bland dem] som bad [Gud] om förlåtelse. (33)


Men vad kan de nu peka på [som orsak] för att Gud inte skulle straffa dem? De spärrar vägen till den heliga Moskén [för de troende], trots att de inte är dess [rättmätiga] beskyddare - inga andra än de gudfruktiga kan vara dess beskyddare, men de flesta av dem förstår inte detta. (34) Deras gudstjänst framför Helgedomen består av enbart visslingar och handklappning. Pröva nu straffet för er förnekelse av sanningen! (35) Med sina rikedomar försöker förnekarna hindra [människor] att följa Guds väg, och med det kommer de att fortsätta; men en dag skall de känna ånger och gräma sig [över dessa handlingar] och till sist skall de besegras. Förnekarna skall föras samman framför helvetet, (36) för att Gud skall skilja de onda och de goda åt. Och Han skall bunta ihop de onda och trava dem på varandra och störta dem i helvetet, alla tillsammans. De var förlorarna. (37) [Muhammad!] Säg till sanningens förnekare: "Om ni gör slut på [ert motstånd mot tron] skall det förflutna förlåtas er, men om ni återupptar [er fientliga hållning, bör ni tänka på] hur det gick för forna tiders folk [som ville trotsa Gud]." (38) Och kämpa mot dem till dess förtrycket upphör och all dyrkan ägnas Gud. Om de upphör ser Gud vad de gör; (39) men om de vänder om [och på nytt gör motstånd mot tron] skall ni veta att Gud är er beskyddare - den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla! (40)


FEMTEDELEN av det byte som ni tar i krig - det måste ni veta - tillhör Gud och Sändebudet och [hans] närmaste och de faderlösa och de behövande och vandringsmannen. [Lyd detta bud] om ni tror på Gud och på vad Vi har uppenbarat för Vår tjänare den dag då sanningen skildes från lögnen - den dag då de två härarna drabbade samman. Gud har allt i Sin makt. (41) [Minns] att ni befann er i dalens främre ände och [fienden] i den bortre änden med karavanen långt under er. Om [båda sidor] hade gjort upp om att drabba samman, skulle ni säkert ha dragit er ur spelet, men [striden kom till stånd] därför att Guds vilja måste ske - så att de som stupade, skulle stupa som klart bevis [för sanningen], och att de som fick behålla livet, skulle behålla det som klart bevis [för sanningen]. Gud hör allt, vet allt. (42) Gud visade dig i drömmen att de var få. Om Han hade låtit dig se dem som en stark [armé] skulle ni säkert ha tappat modet och börjat tvista om vad som borde göras. Men Gud besparade [er detta]; Han vet vad som rör sig i människans innersta. (43) Då ni drabbade samman lät Gud er se dem som en obetydlig skara och Han lät er i deras ögon framstå som en svag [motståndare] - för att [striden skulle komma till stånd] enligt Guds vilja. Allt går [sist och slutligen] tillbaka till Gud. (44) Troende! När ni möter en [fientlig] styrka i strid, håll stånd och ha ständigt Gud i era tankar, för att det skall gå er väl i händer. (45)


Och lyd Gud och Hans Sändebud och undvik tvister och osämja; de skulle komma ert mod att sjunka och er trosvisshet att försvagas. Och håll stånd! Gud är med de uthålliga. (46) Och bete er inte som de som lämnade sina hem i skrytsamt övermod för att ses [och beundras] av människorna. De ville hindra [andra] att följa Guds väg, men Gud håller uppsikt över [dem och] deras företag. (47) Och Djävulen, som visade dem deras [onda] handlingar i ett fördelaktigt ljus, sade: "Ingen kan i dag besegra er, eftersom jag står vid er sida." Men när de två härarna kom inom synhåll för varandra, vände han sig bort och sade: "Jag avsäger mig allt ansvar för [vad som kommer att hända] er; jag ser vad ni inte kan se och jag fruktar Gud - Gud straffar med stränghet." (48) Och hycklarna och de vars hjärtan är sjuka av tvivel sade: "Dessa [troende] har vilseletts av sin tro." Men den som litar till Gud [vet att] Gud är allsmäktig, vis. (49) OM DU kunde se förnekarna av sanningen när änglarna i dödsögonblicket tar emot deras själar och slår dem i ansiktet och i ryggen, medan [de ropar]: "[Ni skall få] pröva förbränningens plåga, (50) följden av vad ni har sänt framför er [till domen]; Gud låter ingen av Sina tjänare lida orätt!" (51) Med samma envishet följde de samma [onda] vägar som Faraos män och de som levde i äldre tid. De förnekade sanningen i Guds budskap och Gud straffade dem för deras synder. Gud är stark [och] Han straffar med stränghet! (52)


Gud gör nämligen ingen ändring i de välgärningar som Han har visat ett folk, så länge de inte [själva] ändrar sitt sinnelag. Gud hör allt, vet allt. (53) Med samma envishet följde de samma [onda] vägar som Faraos män och de som levde i äldre tid. De avvisade sin Herres budskap som lögn och så lät Vi dem [alla] gå under för deras synders skull - [Farao och] hans män lät Vi drunkna. Alla begick de stor orätt. (54) De som framhärdar i att förneka sanningen är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser; så kommer de nämligen aldrig att uppnå tron. (55) DE SOM du har slutit fördrag med och som, gång på gång, när de får tillfälle, bryter fördraget och som inte fruktar Gud - (56) om du besegrar dem i krig, gör då [din behandling av dem] till ett varnande exempel för dem som [vill] följa i deras spår; kanske kommer dessa att tänka sig för. (57) Men om du misstänker svek hos dem [som du har slutit fördrag med], säg då upp fördraget så att [läget blir klart och] ni är jämställda. Gud är sannerligen inte de svekfullas vän! (58) Förnekarna [som kom ifrån drabbningen med livet i behåll] skall inte tro att de har sluppit undan; de kan inte sätta [Guds vilja] ur spel. (59) Och vidtag alla rustningar ni förmår och håll stridshästarna i beredskap så att ni injagar skräck i Guds och era fiender och i andra vars existens ni är okunniga om - men som Gud känner. Och vad ni än ger [i kampen] för Guds sak skall gottgöras er fullt ut och ingen skall tillfogas orätt. (60) Men visar de sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud; Han är Den som hör allt, vet allt. (61)


Och försöker de bedra dig, [kom då ihåg] att du inte har behov av någon utom Gud - Han har stärkt dig med Sitt stöd och med [skaran av] troende som följer dig (62) och som Han har förenat i varm tillgivenhet [och gjort till bröder]. Om du så gav ut allt i världen hade du inte kunnat knyta dem till varandra med sådana band, men Gud lät denna tillgivenhet växa fram [och gjorde dem till bröder]. Han är allsmäktig, vis. (63) Profet! Du har inte behov av någon annan än Gud, och [detsamma gäller] dem som följer dig i tron. (64) Profet! Inge de troende lugn och dödsförakt inför striden! Om det finns tjugo bland er som håller stånd skall de besegra tvåhundra, och finns det hundra bland er kommer de att besegra tusen av förnekarna, därför att de är människor som inte kan inse [sanningen]. (65) Gud som känner er svaghet har lättat på er börda. Om det således finns hundra bland er som håller stånd kan de besegra tvåhundra; och om det finns tusen bland er kan de med Guds hjälp besegra tvåtusen. Gud är med dem som håller stånd. (66) EN PROFET skall inte hålla fångar [som friges mot lösen] om inte kriget tagit stora proportioner. Ni står efter de osäkra vinster som ni kan uppnå i denna värld, men Gud vill [att ni eftersträvar] det eviga [goda]. Gud är allsmäktig, vis. (67) Om inte Gud redan hade beslutat [att överse med fel begångna under kamp för Guds sak], skulle ett hårt straff helt visst ha drabbat er för det [stora antal fångar] ni tog. (68) Njut av det som är tillåtet och nyttigt av det byte ni har tagit i krig, men frukta Gud. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (69)


Profet! Säg till de fångar som fallit i era händer: "Om Gud finner något gott i era hjärtan skall Han ge er det som är bättre än det som har tagits ifrån er och förlåta er [era synder]. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig." (70) Om de skulle vilja föra dig bakom ljuset, [minns då att] de förut ville bedra Gud, men Han gav [dig] segern över dem. Gud är allvetande, vis. (71) DE SOM har antagit tron och utvandrar från ondskans rike och med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak, och de som har gett [utvandrarna] husrum och hjälp - de är varandras [sanna] vänner och beskyddare. Ni ansvarar inte för skyddet av dem som har antagit tron men ännu inte utvandrat - så länge de inte utvandrar. Men begär de er hjälp [därför att de förföljs] på grund av sin tro är det er plikt att lämna dem hjälp, om inte [detta tvingar er att gripa till vapen] mot ett folk till vilket ni är bundna av fördrag; men [glöm inte att] Gud ser vad ni gör. (72) De som framhärdar i att förneka sanningen är sinsemellan bundsförvanter och de stöder och beskyddar varandra; om ni inte handlar på samma sätt kommer förtrycket på jorden att fortsätta och oordningen och sedefördärvet att tillta. (73) Och de som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och strävar och kämpar för Guds sak, och de som har gett [utvandrarna] husrum och hjälp - de är de verkligt sanna troende. [Gud] skall förlåta dem [deras synder] och frikostigt sörja för deras behov. (74) Och de som hädanefter antar tron och utvandrar från ondskans rike och tillsammans med er strävar och kämpar [för Guds sak] - de skall vara ett med er. De som är knutna till varandra genom blodsband står dock enligt Guds beslut [ändå] närmare varandra. Gud har vetskap om allt. (75)



surah 9 At-Tawbah (Ånger)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


GUD OCH Hans Sändebud säger upp de fördrag som ni har slutit med avgudadyrkarna. (1) [Tillkännage för dem:] "Rör er var ni vill på jorden under fyra månader, men ni skall veta att ni inte kan uppresa er mot Guds [beslut] och att Gud skall förödmjuka dem som förnekar sanningen." (2) Gud och Hans Sändebud tillkännager för alla människor på den Stora vallfärdens dag: "Gud avvisar [allt samröre med] avgudadyrkarna, och Hans Sändebud [gör detsamma]. Om ni visar ånger är det för ert eget bästa, men drar ni er undan skall ni veta att ni inte kan uppresa er mot Gud." Och låt alla förnekare av sanningen veta att ett plågsamt straff [väntar dem]. (3) Härifrån skall undantas de bland avgudadyrkarna som har slutit fördrag med er och som inte i något avseende vållat er skada och inte har bistått någon [i fientliga företag] mot er. Fullgör era förpliktelser enligt fördragen med dem, så länge de är i kraft. Gud älskar dem som fruktar Honom. (4) När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (5) Om någon bland avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom sedan till en plats där han är i trygghet. De är nämligen människor som inte vet [vad Islam innebär]. (6)


HUR SKULLE avgudadyrkarna kunna [göra anspråk på] fördragsenligt [beskydd] av Gud och Hans Sändebud, bortsett från dem som ni slöt avtal med om vapenvila i närheten av den heliga Moskén? [Vad dem beträffar] skall ni stå fast vid ert ord till dem, så länge de står fast vid sitt ord till er. Gud älskar dem som fruktar Honom. (7) Hur [skulle ett sådant fördrag vara möjligt]? Om de är er överlägsna i styrka tar de gentemot er varken hänsyn till släktskapsband eller till gällande regler om skydd. De låter tillmötesgående i sitt tal, men innerst inne känner de avsky [för er] och de flesta av dem är trotsiga syndare. (8) De har sålt Guds budskap för en ynklig slant och de hindrar [människor] att följa Guds väg. Vad de gör är ont. (9) De tar ingen hänsyn till vare sig släktskap eller gällande regler om skydd när det gäller en troende - deras fientlighet känner inga gränser. (10) Men om de visar ånger och [vilja att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, då är de era bröder i tron. Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för de insiktsfulla. (11) Om de, efter att ha ingått ett fördrag, bryter sina under ed givna löften och angriper er tro, kämpa då mot dessa förnekelsens [och trolöshetens] banerförare, vars eder saknar allt värde, för att förmå dem att upphöra [med sina angrepp]. (12) Eller tvekar ni att kämpa mot människor som har brutit sina eder och som hade planer att jaga bort Sändebudet och som var de första att angripa er? Hyser ni [sådan] rädsla för dem? Men om ni är [sanna] troende är det Gud som ni bör frukta! (13)


Kämpa mot dem! Gud skall straffa dem genom era händer och förödmjuka dem och hjälpa er till seger över dem. Och Han skall läka [såren i] de troendes bröst (14) och stilla vreden i deras hjärtan. Gud vänder Sig till den Han vill och innesluter honom i Sin nåd; Gud är allvetande, vis. (15) Trodde ni att ni skulle lämnas i fred, utan att ha visat Gud vilka de av er är som vill sträva och kämpa [för Hans sak] och som inte söker stöd och skydd hos någon annan än Gud och Hans Sändebud och de troende? Gud är väl underrättad om vad ni gör. (16) DET ÄR inte rätt att de som sätter medgudar vid Guds sida och som vittnar mot sig själva att de förnekar sanningen, gör besök i moskéerna, Guds hus, eller befattar sig med deras underhåll. Allt vad dessa människor har strävat efter har gått om intet och Elden skall bli deras eviga boning. (17) Ingen skall besöka moskéerna, Guds hus, utom de som tror på Gud och den Yttersta dagen och som regelbundet förrättar bönen och ger åt de behövande och som inte fruktar någon annan än Gud. Enbart de kan hoppas höra till dem som har letts på rätt väg. (18) Menar ni kanske att uppgifterna att ge pilgrimerna vatten och att underhålla den heliga Moskén kan jämföras med vad den gör som tror på Gud och den Yttersta dagen och som strävar och kämpar för Guds sak? Dessa ting har inte samma värde inför Gud. Gud vägleder inte de orättfärdiga. (19) De som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och som med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak har den högsta rangen inför Gud; det är de som skall vinna den stora segern. (20)


Deras Herre ger dem det glädjerika budskapet om [Sin] nåd och [Sitt] välbehag och om lustgårdar där Guds gåvor aldrig tryter (21) och där de skall förbli till evig tid; ja, en rik belöning [väntar] dem hos Gud! (22) TROENDE! Tag inte era fäder och era bröder till bundsförvanter om de sätter förnekelse högre än tro; de bland er som sluter sig till dem begår orätt [mot sig själva]. (23) Säg: "Om era fäder och era söner och era bröder och era hustrur och er släkt och de ting som ni förvärvar och de varor för vilka ni oroar er att de skall förbli osålda och era ombonade hem - [om allt detta] står ert hjärta närmare än Gud och Hans Sändebud och kampen för Hans sak, vänta då till dess Gud ger Sin vilja till känna; Gud vägleder sannerligen inte dem som visar trots och olydnad." (24) Gud har kommit till er hjälp i många drabbningar och [så gjorde Han] under slaget vid Hunayn när er styrka gjorde er övermodiga, fastän den inte räckte till för att ge er segern; då kändes den vida jorden trång för er, och till sist gjorde ni helt om och flydde. (25) Då lät Gud ett djupt lugn falla över Sändebudet och de troende och sände härskaror, osynliga för er, [till er hjälp]. Och Han straffade dem som förnekade sanningen; detta är förnekarnas lön. (26)


Efter vad som skett vänder Sig Gud till den Han vill och innesluter honom i Sin nåd - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (27) TROENDE! De som sätter medhjälpare vid Guds sida är orena [på grund av sin avgudadyrkan]! Efter utgången av detta år skall de därför inte tillåtas närma sig den heliga Moskén. Om ni är rädda att fattigdom [hotar er, bör ni veta] att Gud i Sin godhet skall sörja för er, om det är Hans vilja; Gud är allvetande, vis. (28) Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten. (29) DE JUDISKA [trosbekännarna] säger: "Esra, Guds son", medan de kristna säger: "Kristus, Guds son". Detta kommer över deras läppar och då säger de efter vad [andra] förnekare av sanningen har sagt före dem. Guds förbannelse över dem! Hur förvirrade är inte deras begrepp! (30) De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar och beskyddare i Guds ställe, och [detsamma har de gjort med] Kristus, Marias son, trots att de har förmanats att inte dyrka någon annan än den Ende Guden - det finns ingen gud utom Han; stor är Han i Sin härlighet, fjärran från allt vad de vill sätta vid Hans sida! (31)


De försöker utsläcka Guds ljus med sina ord, men det är Guds vilja att Hans ljus skall lysa med full styrka, hur förhatligt detta än kan vara för förnekarna. (32) Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och [för att förkunna] den sanna tron som skall föras till seger över all [annan form av] gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhälpare vid Guds sida. (33) Troende! Många rabbiner och kyrkans lärda män lägger med orätt beslag på [andras] egendom och spärrar Guds väg [för andra]. De som samlar skatter av guld och silver och inte ger av detta för Guds sak, låt dem veta att ett plågsamt straff [väntar dem] (34) den dag då dessa [skatter] skall glödgas i helvetets eld och deras pannor, sidor och ryggar brännmärkas med detta [och en röst säger:] "Detta är de skatter ni samlade för att i ensamhet [ruva över dem]; smaka nu det som ni lade på hög! (35) ANTALET månader är tolv enligt Guds dekret - vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva. Och var orubbliga i ert motstånd mot dem som sätter gudar vid Guds sida, liksom de är orubbliga i sitt motstånd mot er, och var förvissade om att Gud är med de gudfruktiga. (36)


Genom att lägga till [en månad] ger de mer kraft åt förnekandet av sanningen och därmed växer förnekarnas förvirring - ett år förklarar de detta är tillåtet och ett [annat] år förbjuder de det så att det stämmer överens med antalet av Gud helgade månader. På så sätt förgriper de sig på det som Gud har heligförklarat. De har förmåtts att se det onda de gör i ett fördelaktigt ljus, men Gud vägleder inte dem som förnekar sanningen. (37) TROENDE! Hur är det fatt med er? När ni kallas att kämpa för Guds sak klamrar ni er fast vid det jordiska; är ni så intagna av vad denna världen [kan erbjuda] att ni [glömmer] evigheten? Detta liv ger er bara torftiga fröjder jämfört med den eviga glädjen. (38) Om ni inte [vill] kämpa [för Guds sak] skall Han straffa er med ett svårt lidande och Han skall sätta andra människor i ert ställe. Ni vållar Honom ingen skada - Han [som] har allt i Sin makt. (39) Ger ni inte [Sändebudet] ert stöd, [skall] Gud hjälpa honom [så som skedde] när förnekarna jagade bort honom. [Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!" Och Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis. (40)


Gå ut till strid - [vare sig ni ser det som] en lätt uppgift eller ett tungt offer - och kämpa för Guds sak med er egendom och med livet [som insats]; detta är bäst för er - om ni visste [vilken vinst ni kan uppnå i det eviga livet]! (41) Om ett lättfånget byte hade legat inom räckhåll och marschvägen hade varit lätt, skulle de säkert ha följt dig, men de ansåg att färden var lång och strapatserna svåra. Men de kommer att svära vid Gud: "Hade vi haft möjlighet skulle vi självfallet ha gått med er!" - Gud vet att de ljuger och [med sina lögner] bereder de sin egen undergång. (42) Gud förlåter dig - men varför lät du dem [stanna hemma], innan du hade klart för dig vilka som talade sanning och vilka som ljög (43) De som tror på Gud och den Yttersta dagen ber dig inte befria dem från [plikten] att kämpa [för Guds sak] med sina ägodelar och med livet som insats - och Gud vet vilka de är som fruktar Honom. (44) Inga utom de som inte tror på Gud och den Yttersta dagen och är osäkra i sitt inre och vacklar mellan olika ståndpunkter, ber dig om befrielse. (45) Om de hade velat gå [med de övriga] skulle de helt säkert ha gjort förberedelser för detta. Men Gud ville inte att de skulle gå ut och så höll Han dem tillbaka, och [de fick] svaret: "Stanna hemma med [de övriga] som stannar hemma." (46) Om de hade gått med er skulle de inte ha gjort annat än ställt till oreda för er och sprungit runt [med rykten] från den ene till den andre för att skapa missnöje, och det finns bland er de som gärna lyssnar till [rykten]. Gud vet vilka de orättfärdiga är. (47)


Även tidigare försökte de vigla upp dina män och vållade dig många svårigheter, till dess att sanningen kom fram och Guds vilja uppenbarades - till deras stora förargelse. (48) Bland dem fanns några som sade: "Ge mig tillstånd [att stanna hemma] och bespara mig denna svåra prövning!" [Redan deras begäran innebär att] de har satts på prov och inte bestått [provet]! Helvetets [lågor] kommer helt visst att innesluta förnekarna [som en mur]. (49) Om du har framgång kommer de att gräma sig; och om du drabbas av motgångar kommer de att säga: "Det är vad vi förutsåg och var förberedda på", och så går de sin väg, glada och nöjda. (50) Säg: "Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt för oss av Gud. Han är vår Herre och vår Beskyddare. Till Gud skall de troende lita!" (51) Säg: "Väntar ni att något annat skall hända oss än ettdera av två ting, som båda utgör det högsta goda? Vi för vår del väntar att Gud skall straffa er eller att Han skall låta straffet drabba er genom oss. Vänta därför! Vi väntar liksom ni." (52) Säg [till hycklarna]: "Vad ni än skänker [av det ni äger], frivilligt eller av tvång, skall det inte tas emot [och inte räknas er till godo], eftersom ni har förhärdat er i trots och olydnad mot Gud!" (53) Skälen till att deras gåvor och bidrag inte tas emot är dessa och inga andra: de tror inte på Gud och på Hans Sändebud, de går inte till bön annat än i sakta mak och när de ger [till goda ändamål] ger de högst motvilligt. (54)


Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen. (55) Och de svär vid Gud att de känner samhörighet med er. Men de hör inte samman med er; de hyser i själva verket en djup rädsla [för er]. (56) Om de kunde finna en tillflykt - en grotta eller [till och med] en håla i jorden - skulle de störta i väg dit som hästar i sken. (57) Det finns några bland dem som förtalar dig [Muhammad] vad gäller [den rätta fördelningen av] offergåvorna; om något kommer på deras lott blir de belåtna men får de ingenting blir de missnöjda. (58) Det vore bättre om de nöjde sig med vad Gud och Hans Sändebud ger dem och sade: "Vi litar till Gud för våra behov och Gud skall av godhet ge oss [vad vi behöver - ge oss det] genom Sitt Sändebud. Vi sätter vårt hopp till Gud. (59) Offergåvorna är avsedda enbart för de fattiga och de nödställda och för dem som har hand om insamlandet av dem och för att vinna hjärtan [för tron] och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och [för att lätta] de skuldtyngdas [bördor] och för [kampen för] Guds sak och för vandringsmannen. Detta har Gud föreskrivit; Gud är allvetande, vis. (60) OCH DET finns de bland dem som förtalar Profeten och [spydigt] säger: "Han är idel öra." Säg: "Ja, han är idel öra [för det som gäller] ert bästa. Han tror på Gud [och Hans ord] och han litar på de troendes uppriktighet och [genom honom flödar] nåd över dem av er som har tron. Men på dem som talar illa om Guds Sändebud [väntar] ett plågsamt straff." (61)


De svär inför er vid Gud att de vill vara er till lags, men det är snarare Gud och Hans Sändebud som de bör vara till lags om de är troende. (62) Vet de då inte att helvetets eld [väntar] dem som sätter sig upp mot Gud och Hans Sändebud? Där skall de förbli till evig tid - [ett elände och] en förnedring utan like! (63) Hycklarna oroar sig för att en sura som rör dem skall uppenbaras och att den skall avslöja vad de [döljer] i sitt innersta. Säg: "Fortsätt med era spydigheter! Gud kommer helt säkert att avslöja det som oroar er." (64) Om du frågade [dem vad de menade med vad de sade] skulle de säkert svara: "Vi bara skämtade." Säg: "Då var era skämt alltså riktade mot Gud, Hans budskap och Hans Sändebud (65) Kom inte nu med [tomma] ursäkter! Ni har förnekat den tro som ni förut bekände." Även om Vi för några av er utplånar deras synder, skall Vi straffa andra eftersom de är obotfärdiga syndare. (66) Hycklarna, männen såväl som kvinnorna, är alla skurna ur samma stycke. De anbefaller det som är orätt och förbjuder det som är rätt och de håller ett hårt grepp om penningpåsen. De glömmer Gud och då skall Vi glömma dem. De har sannerligen, dessa hycklare, förhärdat sig i trots och synd. (67) Gud har lovat hycklarna, männen såväl som kvinnorna, och de envisa förnekarna av sanningen, helvetets eld, och där skall de förbli till evig tid; det är ett tillräckligt straff för dem. Gud har fördömt dem och ett ändlöst lidande väntar dem. (68)


Så [gick det för] era [likasinnade] föregångare. De ägde mera makt än ni och överträffade er i rikedom och antal söner. De fick njuta sin del [av det goda i denna värld]. Och ni har fått njuta er del [av denna världens goda], liksom de fick som levde före er. Liksom de ägnar ni er åt tomt och meningslöst prat. Alla dessa människors strävanden gick om intet [och blev utan frukt] i detta liv [och i det kommande]. De är förlorarna. (69) Har de inte hört berättas om vad som hände deras föregångare, Noas folk och [stammarna] Aad och Thamud och Abrahams folk och folket i Madyan och de ödelagda [städerna]? Deras sändebud kom till dem med klara bevis. Och det var inte Gud som gjorde dem orätt; nej, de gjorde orätt mot sig själva. (70) MEN DE troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras [sanna] vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig, vis. (71) Gud har lovat de troende, männen såväl som kvinnorna, ett paradis, vattnat av bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i dessa Edens lustgårdar; men större än allt detta är Guds välbehag - detta är den stora, den lysande segern. (72)


PROFET! Kämpa outtröttligt mot förnekarna av sanningen och mot hycklarna och visa dig omutligt sträng mot dem; Elden är deras slutliga hemvist - ett eländigt mål! (73) [Hycklarna] svär vid Gud att de inte har sagt något [ont]; men vad de har sagt är ett förnekande av sanningen och de har förnekat den efter att ha förklarat att de underkastar sig Guds vilja. De hade nämligen satt sig något i sinnet som de inte kunde genomföra. Med sina hämndplaner visade de [sin otacksamhet] för Guds nådegåvor och Hans Sändebuds godhet [som hade förbättrat deras ställning och gynnat dem på många sätt]. Om de ångrar sig är detta det bästa för dem; men om de vänder ryggen till skall Gud straffa dem med ett plågsamt straff i detta och i det kommande livet. Och de skall varken [finna] beskyddare eller hjälpare på jorden. (74) Och det finns sådana bland dem som ger Gud detta löfte: "Om Han skänker oss något av Sitt goda skall vi sannerligen ge till de fattiga och vi skall leva ett rättskaffens liv." (75) Men när Han ger dem något av Sitt goda klamrar de sig girigt fast vid det, vänder ryggen till och vägrar att infria sitt löfte. (76) Och då låter Han följden bli att hyckleriet slår djupa rötter i deras hjärtan [och får växa] intill den Dag då de skall möta Honom, detta därför att de bröt sitt löfte till Gud och inte upphörde med sina lögner. (77) Vet de inte att Gud känner deras tysta tankar och deras hemliga överläggningar, och att Han har full kännedom om allt som är dolt [för människor] (78) Dessa [hycklare] talar föraktfullt om dem av de troende som i sina offergåvor ger mer än de är skyldiga att ge och hånar dem som inte har annat att ge än [det magra resultatet av] sitt eget arbete. Gud skall låta deras hån återfalla på dem själva - ett svårt lidande väntar dem. (79)


[Det är likgiltigt] om du ber Gud förlåta dem eller inte - om du också ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger, skall Gud inte förlåta dem. Så [är det] därför att de har förnekat Gud och Hans Sändebud. Gud vägleder sannerligen inte trotsiga syndare. (80) [HYCKLARNA] som fick stanna hemma gladdes åt att de sluppit ifrån [fälttåget], eftersom de var emot Profetens [plan]; de kände ovilja mot att tvingas kämpa för Guds sak med sina ägodelar och med livet som insats och uppmanade [till och med andra] att inte gå med [i fälttåget] i den hetta [som rådde]. Säg: "Helvetets lågor är hetare!" Om de bara ville förstå! (81) Låt dem skratta den korta tid [det jordiska varar] - sedan måste de fälla många tårar över allt det [onda] de gjorde! (82) Om Gud låter dig återvända och möta några av dem och de ber om tillåtelse att gå ut [i krig med dig], svara då: "Med mig kommer ni aldrig att gå ut [i krig] och ni kommer aldrig att kämpa med mig mot en fiende! Ni var ju nöjda med att stanna hemma första gången; då kan ni [också i framtiden] stanna hemma med de [andra] som lämnas kvar." (83) Be aldrig för någon av dem som dött och stå inte vid hans grav; de förnekade Gud och Hans Sändebud och de dog med [hyckleriet i hjärtat och] trots i sinnet. (84) Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen. (85) När ett budskap uppenbarades med uppmaningen: "Tro på Gud och kämpa [för Hans sak] med Hans Sändebud", bad dig de välbärgade bland dem att bli befriade och sade: "Låt oss få stanna här med de [andra] som stannar hemma." (86)


De var nöjda med att få stanna hemma med de [andra] som lämnades kvar, och deras hjärtan förseglades så att de inte [längre] kunde se [sanningens ljus]. (87) Men Sändebudet och de som följer honom i tron och strävar och kämpar [för Guds sak] med sina ägodelar och livet [som insats] skall belönas med det goda [i detta liv och i nästa] och det skall gå dem väl i händer. (88) Gud har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern! (89) [ÄVEN] BLAND ökenaraberna fanns de som kom [med olika skäl] varför de ville befrias [från deltagande], men de som ville vilseleda Gud och Hans Sändebud [kom inte med ursäkter] utan de stannade [i lägren]. De bland dem som förnekar sanningen skall få av ett plågsamt straff. (90) De svaga och de sjuka skall inte klandras [för att ha stannat hemma], inte heller de som inte kunde bekosta [sin utrustning], om de har varit uppriktiga mot Gud och Hans Sändebud; [dessa] rättsinniga människor kan inte klandras - och Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (91) Inte heller kan de klandras som vände sig till dig för att du skulle ge dem riddjur och som, när du svarade: "Jag har inga riddjur att ge er", gick sin väg med tårar i ögonen därför att de inte själva kunde bekosta dem. (92) De enda som med rätta kan klandras är de välbärgade som ber om ditt tillstånd [att utebli]. De var nöjda med att höra till dem som lämnades kvar, och Gud har förseglat deras hjärtan så att de inte vet [vilken väg de går]. (93)


De kommer att urskulda sig [på nytt] när ni återvänder till dem [från fälttåget]. Säg: "Urskulda er inte - vi kommer inte att tro er! Gud har låtit oss veta hur det är fatt med er. Gud och Hans Sändebud kommer att iaktta era handlingar och ni skall till sist föras åter till Den som känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, och då skall Han låta er veta vad era handlingar [var värda]". (94) När ni återvänder till dem kommer de att svära vid Gud och försäkra er [om sina goda avsikter] för att ni skall lämna dem i fred. Låt dem vara; de är avskum och helvetet skall bli deras sista hemvist - lönen för deras [onda] handlingar. (95) Med sina eder och bedyranden vill de göra er nöjda. Men [även] om ni är nöjda med dem, är Gud inte nöjd med trotsiga syndare. (96) [Många] ökenaraber går längre i förnekandet av sanningen och i hyckleriet [än de bofasta]; det är förklarligt att de inte så noga känner till de gränser som Gud har uppenbarat för Sitt Sändebud. Gud är allvetande, vis. (97) Och det finns de bland ökenaraberna som ser allt vad de ger ut [för Guds sak] som ett bötesstraff, och som väntar och hoppas att ett olycksöde skall drabba er. Men det är över dem som olycksmolnen [skockar sig]; Gud hör allt, ser allt. (98) Men [även] bland ökenaraberna finns det de som tror på Gud och den Yttersta dagen, och då de ger något [för Guds sak vet de att] det närmar dem till Gud och [ger dem en plats i] Sändebudets böner. Helt visst närmar det dem till [Honom] - Gud skall innesluta dem i Sin nåd; Han är ständigt förlåtande, barmhärtig. (99)


Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår - Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]: Han har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern. (100) Men bland ökenaraberna omkring er, liksom bland dem som bor i [Profetens] stad, finns trotsiga hycklare som inte ger upp. Du känner dem inte, men Vi känner dem. Vi skall ge dem dubbelt straff [i denna värld] och sedan skall de utlämnas åt ett svårt lidande. (101) Och [det finns] andra som erkänner sin synd - som har låtit en god handling följas av en dålig - kanske skall Gud, som ständigt förlåter, i Sin barmhärtighet godta deras ånger. (102) Tag då emot något av dem som offergåva [Muhammad]; så renar du dem [från synd] och hjälper dem att växa [i rättfärdighet]. Och be för dem - dina böner ger dem trygghet och tröst; Gud hör allt, vet allt. (103) Vet de inte att det är Gud som tar emot Sina tjänares ånger och [deras] offergåvor, och att Gud är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige (104) Säg: "Handla! Gud kommer att iaktta era handlingar och Hans Sändebud och de troende likaså. Och ni kommer att föras tillbaka till Honom som känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, och då skall Han låta er veta vad era handlingar [var värda]." (105) Men [det finns] andra, som måste invänta Guds avgörande; Han kommer antingen att straffa dem eller omfatta dem med Sin barmhärtighet - Gud är allvetande, vis. (106)


OCH DET finns de som uppförde en moské för att vålla skada, sprida otro och splittra de troende och som en utpost för dem som förut kämpade mot Gud och Hans Sändebud. De kommer att bedyra: "Vi ville bara göra gott", men Gud är vittne till att de ljuger. (107) Sätt aldrig din fot där! En moské som, från den dag då bygget tog sin början, som [enda] syfte haft att leda [människorna] till sann gudsfruktan, är sannerligen långt mera värd att du där förrättar bön; i den [samlas] män som älskar att rena sig, och Gud älskar dem som strävar efter renhet. (108) [Vem är den bäste?] Den som uppför sin byggnad på en grund av gudsfruktan och strävan att vinna Guds välbehag eller den som bygger sitt hus på lös grund, vid randen av ett stup, så att det störtar samman [och drar] honom med sig ned i helvetets eld? Gud vägleder inte de orättfärdiga; (109) byggnaden som de har uppfört kommer inte att upphöra att plåga dem som en tvivlets [värkande tagg] i deras sinnen, till dess deras hjärtan brister. Gud är allvetande, vis. (110) GUD HAR [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset; de kämpar för Guds sak och dödar eller dödas. [Detta är] ett fast och klart löfte, vars sanning Han har bekräftat i Tora och Evangeliet och i Koranen, och vem uppfyller sina löften bättre än Gud? Gläds därför över det avtal som ni har slutit - detta är den stora, den lysande segern! (111)


De [får glädjas åt denna seger] som vänder tillbaka till Gud i ånger [när de har syndat], de som tillber och prisar [Honom] och som ständigt färdas [i Hans ärenden], de som böjer ryggarna och faller ned på sina ansikten [inför Honom], som anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och som inte överskrider de gränser som Gud [har fastlagt]. [Muhammad!] Kungör detta glada budskap för de troende! (112) DET ANSTÅR inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det klargjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvedel. (113) Och Abrahams bön att hans fader skulle förlåtas var ingenting annat än uppfyllelsen av ett löfte till denne, men när det blev klart för honom att fadern var en fiende till Gud, tog han avstånd från honom. Abraham var en ömsint och fördragsam [människa]. (114) Gud låter inte de människor som Han har kallat [till trons väg] gå vilse, förrän Han har klargjort för dem vad de bör avhålla sig från. Gud har kunskap om allt. (115) Guds är herraväldet över himlarna och jorden; Han skänker liv och Han skänker död. Ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud. (116) GUD HAR i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem [alla] i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem. (117)


Och [Han har visat] de tre Sin nåd, de tre som inte gick med [i fälttåget] men som [till sist], när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Gud utan måste [finna en väg] tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända sig ifrån synden; Gud, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes. (118) TROENDE! Frukta Gud [i ert tal och i era handlingar] och håll samman med dem som älskar sanningen! (119) Människorna i Profetens stad och ökenaraberna i dess grannskap bör inte tveka att följa Guds Sändebud och de bör inte sätta sina egna intressen före hans. Allt vad de måste utstå [i kampen] för Guds sak, törst, trötthet eller hunger, och alla steg de tar som väcker förnekarnas vrede och allt vad de uppnår i kampen mot fienden, [allt] detta räknas dem till förtjänst som goda handlingar. Gud låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön. (120) Och vad de än ger ut [för Guds sak], vare sig summan är liten eller stor, och var de än vandrar [i Guds ärenden], förs detta upp [i deras bok] för att Gud skall belöna dem för det bästa av allt vad de gjorde. (121) Men alla troende bör inte gå ut i strid. Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda]. (122)


Troende! Kämpa mot förnekarna i er när-het och visa dem obeveklig stränghet; och var förvissade om att Gud är med dem som fruktar Honom. (123) NÄR EN sura uppenbaras säger några av dessa [hycklare]: "Vem av er har känt sin tro stärkas genom detta?" De troende däremot känner sin tro växa och därför gläds de över [varje ny uppenbarelse]. (124) Men de vars hjärtan är sjuka av tvivel drivs av den [nya uppenbarelsen] allt djupare ned i sin smutsiga synd, och de dör som förnekare. (125) Inser de inte att de sätts på prov gång på gång, år efter år? Men de ångrar sig inte och de lägger inte [prövningarna] på minnet. (126) Och då en sura uppenbaras ser de på varandra [och frågar]: "Är det någon som ser oss?" - och så drar de sig undan. Gud har låtit deras hjärtan vända sig ifrån [trons ljus], eftersom de är människor som inte använder sitt förstånd. (127) ETT SÄNDEBUD har nu kommit till er, [en man] ur era [egna] led. [Tanken] att ni kan drabbas av straff tynger hans sinne, alla hans omsorger gäller er. Han ömmar för de troende, full av kärlek. (128) Och om de vänder sig ifrån dig [Muhammad] säg då: "Jag behöver ingen utom Gud. Han är den Ende Guden; till Honom litar jag; Han som är Herren till härlighetens och allmaktens tron. (129)



surah 10 Yunus (Jona)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam ra. DETTA ÄR budskap ur den uppenbarade Skriften, ur vilken visdomen [flödar]. (1) Förvånas människorna över att Vi har gett en man ur deras [egna] led uppdraget att varna dem och att förkunna för de troende ett glatt budskap? [Budskapet] att de genom uppriktigheten i sin [tro] har [vunnit] en framskjuten plats hos sin Herre. De som förnekar sanningen säger: "Denne [man] är uppenbart en trollkarl som bländar och förhäxar [med sitt tal]." (2) ER HERRE är helt visst Gud, som har skapat himlarna och jorden under sex dagar och som tronar [över Sitt verk] i Sin allmakts härlighet och styr skapelsens ordning. Ingen kan tala [inför Honom] till förmån för en annan utan Hans tillåtelse. Detta är Gud, er Herre. Honom [ensam] skall ni tillbe! Vill ni inte tänka över [detta] (3) Till Honom skall ni alla vända tillbaka enligt Guds sanningslöfte. Han inleder skapelsen och skall när tiden kommer förnya den för att rättvist belöna dem som hade tron och levde rättskaffens; men de som framhärdade i att förneka sanningen skall bjudas en dryck av skållhett vatten och de skall få utstå ett svårt lidande för sitt [envisa] förnekande. (4) Det är Han som skapade solen som ett bländande ljus och månen [som återger dess] sken, och som har fastställt dess faser, så att ni kan räkna åren och mäta [tiden]. Gud har inte skapat detta utan en plan och ett syfte. Han framställer budskapen fast och klart för de insiktsfulla. (5) I växlingen mellan natt och dag, och i allt vad Gud har skapat i himlarna och på jorden, ligger i sanning budskap till dem som fruktar Honom. (6)


De som inte ser fram mot mötet med Oss och som är nöjda med [vad de kan uppnå i] detta liv och slår sig till ro med detta, och de som ställer sig likgiltiga till Våra budskap - (7) de skall ha sin hemvist i Elden, [lönen] för deras handlingar. (8) Genom deras tro leder Gud dem som tror och lever rättskaffens dit där bäckar porlar vid deras fötter, lycksalighetens lustgårdar. (9) Där skall de [säga i sin bön]: "Stor är Du, Gud, i Din härlighet!" Och [änglarna] skall hälsa dem med fredshälsningen. Och de skall avsluta sin bön [med orden]: "Låt oss lova och prisa Gud, världarnas Herre!" (10) OM GUD lät människor drabbas av det onda [de förtjänar] lika snabbt som de hoppas att goda ting [skall komma dem till del], skulle deras tid helt visst vara ute. Men Vi låter dem som inte ser fram mot mötet med Oss [fortsätta] i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo. (11) När människan drabbas av ett ont anropar hon Oss [om hjälp], var hon än befinner sig; men när Vi har befriat henne från det onda går hon obekymrad vidare som om hon aldrig hade bett till Oss [om hjälp] mot det onda som drabbade henne. Och liksom [denna människa] har de som förslösar sina själar förmåtts att tro att vad de gör är rätt. (12) Vi har låtit [många] släkten före er gå under när de framhärdade i orättfärdighet; trots att sändebuden kom till dem med klara bevis, ville de inte tro. Så lönar Vi de oförbätterliga syndarna. (13) Därefter lät Vi er efterträda dem på jorden för att [låta er visa ert sinnelag] i era handlingar. (14)


NÄR DE som inte ser fram emot mötet med Oss [hör] Våra klara budskap läsas upp för dem, säger de: "Ge oss en annan text [att läsa] eller ändra denna." Säg [Muhammad]: "Det tillkommer inte mig att ändra denna [text] efter mitt huvud. Jag följer bara vad som uppenbaras för mig. Om jag visade min Herre [sådan] olydnad, måste jag frukta att [Hans] straff [skulle drabba mig] en olycksdiger Dag." (15) Säg: "Om Gud så hade velat, skulle jag inte ha läst upp för er [något ur] denna [Skrift] och Han skulle inte ha låtit den komma till er kännedom [på annat sätt]. Jag har levt hela mitt liv bland er innan [uppenbarelsen kom till mig]. Använder ni inte ert förstånd?" (16) Och vem är mer orättfärdig än den som diktar upp osanningar om Gud eller påstår att Hans budskap är lögn? Det skall inte gå de obotfärdiga syndarna väl i händer. (17) Vid sidan av Gud dyrkar de vad som varken kan skada eller gagna dem och säger: "De är våra talesmän inför Gud." Säg: "Vill ni underrätta Gud om något i himlarna eller på jorden som Han inte känner till? Stor är Han i Sin härlighet, höjd över allt vad [människor] vill sätta vid Hans sida!" (18) MÄNNISKORNA utgjorde en gång ett enda samfund, men skiljaktiga meningar uppstod [mellan dem]; och om inte din Herre redan hade beslutat [annorlunda], skulle de frågor som de blev oense om ha avgjorts. (19) OCH DE säger: "Varför har han inte fått ett tecken från sin Herre?" Säg [till dem]: "Gud ensam äger kunskapen om det som är dolt för människor. Vänta därför [på Guds avgörande]. Jag skall vänta med er." (20)


Men när Vi skänker [dessa] människor Vår nåd efter det att olyckor drabbat dem, tar de genast itu med att förfärdiga lögner [som de vill sätta] mot Våra budskap. Säg: "Gud kullkastar era planer snabbare [än ni smider dem]; Våra utsända skriver ned era listiga påfund." (21) Det är Han som låter er färdas till lands och till sjöss. [Se här vad som kan hända] när ni gör en sjöresa: [Skeppet] seglar för förlig vind med dem [som gått ombord] och de gläder sig åt resan - tills det blåser upp till storm och vågorna slår över dem från alla håll och de tror att [döden] har dem i ett fast grepp. De ropar till Gud med ren och uppriktig tro och ber: "Om Du räddar oss ur denna fara skall vi sannerligen visa oss tacksamma!" (22) Men när Han har räddat dem, begår de [nya] övergrepp på jorden i strid med sanning och rätt. Människor! Ert [orättmätiga] våld återfaller [till sist] på er själva. Njut den flyktiga glädje som livet på jorden kan rymma; till slut skall ni återvända till Oss och Vi skall låta er veta vad era handlingar [var värda]. (23) Livet i denna värld kan liknas vid regn som Vi låter falla från skyn och som sugs upp av jordens växtlighet; en del av detta blir till föda för människor och boskap. När jorden sedan har nått sin fulla blomstring och är grann att skåda, och dess bebyggare tror att de har tagit herraväldet över den, nås den av Vår befallning om natten eller mitt på ljusa dagen, och så lägger Vi [fälten] öde som avmejade stubbåkrar, som om gårdagens [mognande skördar] hade varit [en synvilla]. Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för människor som tänker. (24) GUD KALLAR [människan] till den eviga fredens boning och Han leder den till den raka vägen som vill [vägledas]. (25)


De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda - och mer därtill. Inga skuggor, inga känslor av skam skall förmörka deras ansikten [på Uppståndelsens dag] - deras arvedel är paradiset och där skall de förbli till evig tid. (26) Men de som ständigt begår orätt, för dem skall lönen för varje ond handling vara vad som motsvarar den; och skammen skall förmörka deras ansikten - de har inget skydd mot Guds [vrede] - som om de hade täckts av en flik av nattens svarta [mantel]. Deras arvedel är Elden; där skall de förbli till evig tid. (27) Den Dag då Vi samlar dem alla åter skall Vi säga till dem som satte medhjälpare vid Guds sida: "Stig tillbaka till era platser, ni och de som ni ville sätta vid Vår sida!" När Vi sedan har skilt dem åt skall medhjälparna säga till dem [som tillbad dem]: "Det var inte oss ni tillbad - (28) här behövs inga andra vittnen än Gud - vi visste ingenting om er tillbedjan." (29) Då skall var och en få erfara vad han sände framför sig [till Domen. Alla] skall föras tillbaka till Gud, deras sanne Herre, och de [medhjälpare till Honom] som de hade uppfunnit, skall [då] ha övergett dem. (30) SÄG: "Vem förser er med det i himlen och på jorden som ni behöver för er försörjning? Vem har makten över hörsel och syn? Vem låter livet spira ur det som är dött och låter döden stiga fram ur det levande? Och vem styr skapelsens ordning?" På detta kommer de att svara: "[Det är] Gud." Och du skall säga: "Skall ni då inte frukta Honom (31) Detta är Gud, er Herre, Sanningen. Vad finns vid sidan av sanningen annat än lögn och misstag? Hur kan ni förmå er att vända den ryggen?" (32) Så går din Herres fördömande ord mot dem som trotsar Gud i uppfyllelse: de kommer inte att tro. (33)


Säg: "Finns det bland dessa väsen, som ni sätter vid Guds sida, den som inleder skapelsen och därefter förnyar den?" Säg: "Gud inleder skapelsen och när tiden kommer skall Han förnya den. Hur förvirrade är inte era begrepp!" (34) Säg: "Finns det bland dessa väsen, som ni sätter vid Guds sida, någon som visar vägen till sanningen?" Säg: "Gud visar vägen till sanningen. Vem är det då riktigast att följa? Den som visar vägen eller den som inte finner vägen om han inte får vägledning? Hur är det fatt med ert omdöme?" (35) De flesta av dem lyssnar bara till antaganden; men antaganden kan aldrig bli en ersättning för sanningen. Gud har full kännedom om vad de gör. (36) Denna Koran kan inte ha ställts samman utan Guds medverkan; nej, [den har uppenbarats] för att bekräfta vad som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser], och för att ge en fast och klar form åt Guds lag, [uppenbarad] - ingen skall tvivla på detta - av världarnas Herre. (37) Och ändå säger de: "[Muhammad] har författat den." Säg: "Lägg då fram en med denna jämförbar sura och kalla [till er hjälp] dem som ni kan [kalla], andra än Gud, [för att intyga att] ni talar sanning." (38) Nej, de förkastar som lögn allt som ligger utanför deras kunskap och vars djupare mening de ännu inte förstår. De som levde före dem kallade också sanningen för lögn, och se hur slutet blev för dessa orättfärdiga [människor]! (39) Det finns bland ditt folk de som kommer att tro [på din förkunnelse] och det finns de som inte kommer att tro; din Herre vet bäst vilka de är som stör ordningen och sprider fördärv [på jorden]. (40) Säg, om de beskyller dig för lögn: "Vad jag gör är mitt [ansvar] och vad ni gör är ert [ansvar]. Ni har ingen skuld till mina handlingar och jag har ingen skuld till era era handlingar." (41) Det finns de bland dem som [låtsas] lyssna till dig; men kan du få de döva att höra, fastän de inte vill använda sitt förstånd (42)


Och det finns de som ser på dig; men kan du visa dem vägen som är blinda [för sanningen] (43) Gud gör inte människorna den minsta orätt, men människorna gör sig själva orätt. (44) Den dag Han skall samla dem åter, [kommer det att förefalla dem] som om deras [liv på jorden] inte hade varat mer än en timme av en dag; [och] de kommer att känna igen varandra. Förlorarna är de som ansåg att mötet med Gud var en lögn och som avvisade [Guds] vägledning. (45) Vare sig Vi låter dig se något av det Vi har lovat [förnekarna] eller Vi låter dig dö [innan straffet når dem], skall de föras åter till Oss, och Gud är vittne till [allt] vad de gör. (46) TILL VARJE folk har [Vi sänt] ett sändebud och när sändebudet har kommit [till sitt folk], skall rättvisa domar avkunnas över dem och ingen skall tillfogas orätt. (47) Och [förnekarna av sanningen] frågar: "När skall detta löfte [uppfyllas], om ni talar sanning?" (48) Säg [Muhammad]: "Jag kan inte [hindra att] ont drabbar mig eller [utverka att] goda och nyttiga ting kommer på min lott, om det inte är Guds vilja [att så sker]. För alla människor är en frist utsatt och de kan varken förkorta den eller förlänga den, ens med ett ögonblick, när den har löpt ut." (49) Säg: "Vad tror ni? Vare sig Hans straff drabbar er om natten eller om dagen, vad i detta [straff är det som] gör de obotfärdiga syndarna angelägna att få pröva det? (50) Skall ni tro på det sedan det väl har drabbat [er] - det som ni [trodde var en tom hotelse och därför med ironi] begärde att det genast skulle drabba er?" - (51) Därefter skall det sägas till dem som begick orätt: "Pröva på det straff som skall vara i evighet! Är inte detta den [rättvisa] lönen för era handlingar?" (52) De frågar dig: "Är då allt detta [verkligen] sant?" Säg: "Ja, vid min Herre och Gud! Det är sant och ni kan ingenting göra för att kullkasta [Guds beslut]!" (53)


Om den som har begått svår orätt ägde jordens alla rikedomar skulle han helt säkert erbjuda allt detta för att köpa sig fri [på Domens dag]; och när sådana människor ser straffet [som väntar dem], kommer de att önska att de kunde ge fullt uttryck åt sin ånger. Men de skall få en rättvis dom och ingen orätt skall tillfogas dem. (54) Allt i himlarna och på jorden tillhör förvisso Gud; och Guds löfte [om uppståndelse och dom] är sanning. Men de flesta [människor] kan inte fatta detta. (55) Han skänker liv och Han skänker död och ni skall [alla] föras åter till Honom. (56) MÄNNISKOR! Ni har nu fått ta emot förmaningar och varningar från er Herre och en läkedom mot det [onda] som bor i människors bröst, och vägledning och nåd för dem som tror. (57) Säg: "Gläds över dessa Guds gåvor och över Hans barmhärtighet, som är förmer än [de rikedomar] ni kan samla!" (58) Säg: "Vad anser ni om det som Gud har låtit komma er till del för er försörjning, om vilket ni säger att [något] är förbjudet och [något] tillåtet?" Säg: "Har Gud gett er tillstånd [till detta] eller tillskriver ni Gud vad ni [själva] tänker ut?" (59) De som tänker ut lögner om Gud, vad tror de [skall hända dem] på Uppståndelsens dag? Guds nåd flödar över människorna, men de flesta av dem visar ingen tacksamhet. (60) [MUHAMMAD!] Vilken fråga din uppmärksamhet än riktas mot och vilka Guds ord du än läser ur Koranen och vilket arbete ni [människor] än ägnar era krafter åt - är Vi vittne till allt [från den stund] då ni griper er an med det. Inte ens [vad som motsvarar] ett stoftkorns vikt, på jorden eller i himlen, är dolt för din Herre och ingenting finns, varken mindre eller större än detta, som inte [är inskrivet] i [Guds] öppna bok. (61)


Helt visst skall de som är nära Gud aldrig känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem, (62) de som tror och ständigt har Honom för ögonen. (63) Till dem är budskapet [om lycka] i detta liv och evig salighet riktat. Ingenting kan rubba Guds löfte. Detta är den stora, den lysande segern. (64) Och sörj inte över vad de säger som finner på lögner om Gud! Honom tillhör all makt och all ära.. Han är Den som hör allt, som vet allt. (65) ALLA varelser i himlarna och på jorden tillhör Gud. Men vad följer då de som vid sidan av Gud anropar [dem som de påstår vara Hans] medhjälpare? De följer ingenting annat än lösa antaganden och förmodar [än det ena, än det andra]. (66) Det är Han som har skapat natten för er, så att ni under den får vila, och dagen, för att ni skall kunna se klart. I detta ligger helt visst ett budskap till dem som lyssnar. (67) De säger: "Gud har [avlat] en son." Nej, stor är Han i Sin härlighet! Han är Den som är Sig själv nog; allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär är Hans. Ingenting bemyndigar er [att påstå] detta. Ni säger alltså om Gud det som ni inte kan veta (68) Säg: "Det skall inte gå dem väl i händer som sätter ihop lögner om Gud." (69) [De får] njuta av detta livets goda - sedan skall de föras åter till Oss och Vi skall låta dem utstå ett strängt straff för deras envisa förnekande av sanningen. (70)


BERÄTTA för dem om Noa, som sade till sitt folk: "Om ni, mitt folk, inte kan tåla att jag vistas [bland er] och förkunnar Guds budskap, [skall ni veta att] jag sätter min lit till Gud. Besluta nu i samråd vilka åtgärder ni vill vidta [mot mig] och [ropa på dem som ni tror vara] Guds medhjälpare. Hys inga betänkligheter - nej, sätt er plan i verket utan att ge mig uppskov! (71) Men om ni vänder ryggen [åt mina varningar, tänk då på att] jag inte begär någon lön av er; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud, och jag har blivit befalld att vara en av dem som underkastar sig Hans vilja." (72) Men de beskyllde honom för lögn. Och så räddade Vi honom och dem som följde honom i arken och lät dem ta jorden i besittning [efter dem] som påstod att Våra budskap var lögn och som Vi lät drunkna [i vattenmassorna]. Se där hur slutet blev för dem som varnades [förgäves]! (73) EFTER HONOM sände Vi [flera] sändebud, [var och en] till hans [eget] folk, med klara bevis [om sanningen]. Men [människorna] ville inte tro på det som de förut hade avfärdat som lögn. Så förseglar Gud syndarnas hjärtan. (74) Därefter lät Vi Moses och Aron bege sig till Farao och hans stormän med Våra tecken; men de var högmodiga människor, ovilliga att göra bot och bättra sig. (75) Och när sanningen från Oss nådde dem, sade de: "Uppenbart är detta [ingenting annat än] bländande och förhäxande vältalighet!" (76) Moses sade: "Talar ni [så] om sanningen när den når er? Är detta förhäxande vältalighet? Det går inte dem väl i händer som bedriver trolldom!" (77) [Då] sade de: "Har du kommit för att förmå oss att överge våra fäders tro och deras seder, så att ni båda kan göra er till herrar här i landet? Vi tror inte på er." (78)


Farao gav befallningen att alla fullärda trollkarlar skulle föras inför honom! (79) Och när trollkarlarna kom sade Moses till dem: "Kasta nu vad det är ni vill kasta!" (80) Och när de kastade [sina stavar och förvände synen på människorna], sade Moses: "Det som ni har utfört här är trolldomskonster, vars verkningar Gud skall omintetgöra - Gud gynnar inte dem som vill störa ordningen och sprida fördärv [på jorden]. (81) Med Sina ord visar Gud att sanningen är sanning, hur förhatlig denna än är för de obotfärdiga syndarna." (82) Av rädsla för förföljelser från Faraos och stormännens sida förklarade sig bara ett fåtal bland Moses folk tro på honom. Farao utövade förvisso stor makt på jorden och hans övermod kände inga gränser. (83) Och Moses sade: "Lita till Gud, mitt folk, om ni tror på Honom och om ni har underkastat er Hans vilja [helt och fullt]!" (84) De svarade: "Vi litar helt till Gud", och de bad: "Herre, gör oss inte till [Dina redskap om] Du sätter dessa onda människor på prov; (85) rädda oss av nåd från dessa förnekare av sanningen!" (86) Och Vi ingav Moses och hans broder att låta sitt folk i Egypten inrätta bostäderna [så att bönen kunde förrättas där och orientera dem] i böneriktningen och uppmana dem att förrätta bönen [i hemmen] och [befallde Moses] att förkunna för de troende det glada budskapet ["Guds hjälp är nära"]. (87) Och Moses bad: "Herre! Prakt och rikedomar har Du skänkt Farao och hans stormän i denna värld, och till följd därav, Herre, driver de [människor] bort från Din väg. Utplåna [därför] deras rikedomar, Herre, och låt deras hjärtan hårdna så att tron inte kan nå dem förrän de ser det plågsamma straff [som väntar dem]." (88)


[Gud] sade: "Er bön är hörd! Håll er [nu] till den raka vägen och gå inte med de [okunniga] som inte vet [vart de är på väg]!" (89) OCH VI förde Israels barn genom havet, förföljda av en förbittrad Farao och hans armé; och när [de framvällande] vattenmassorna hotade att dränka honom ropade han: "Jag tror att ingen gud finns utom Den som Israels barn tror på, och jag är en av dem som underkastar sig Hans vilja!" (90) [Gud sade:] "Nu [tror du]! Förut trotsade du Mig och var en av dem som stör ordningen och sprider fördärv [på jorden]! (91) Din kropp skall Vi rädda idag för att göra dig till ett tecken för dina efterkommande, även om många människor är likgiltiga för Våra tecken." (92) Och så lät Vi Israels barn inrätta sig på goda och sunda boplatser och skänkte dem det som var gott och hälsosamt för deras försörjning. Och först sedan kunskapen hade kommit till dem [genom uppenbarelsen av Tora] uppstod skiljaktiga meningar bland dem; men i allt det som de var oense om skall Gud döma mellan dem på Uppståndelsens dag. (93) OM DU skulle känna tveksamhet inför något av det som Vi har uppenbarat för dig, fråga då dem som läser den Skrift [som uppenbarades] före din tid och [du skall se att] vad du har fått ta emot från din Herre är sanningen; hys därför inte minsta tvivel om detta! (94) Och förneka [ingenting av] Guds budskap; [annars] kommer du att höra till förlorarna. (95) De mot vilka din Herres [fördömande] ord besannas kommer inte att tro - (96) Även om alla tecken visar sig för dem - förrän de får se det plågsamma straff [som väntar dem]. (97)


Det fanns inte ett [enda] folk [bland dem som Vi straffade i gångna tider], som [ångrade sina synder och] blev troende och vars tro gagnade dem, utom Jonas folk. När de omvände sig skonade Vi dem från det förnedrande straff i denna värld [som väntade dem] och Vi lät dem glädjas [åt livet] ännu en tid. (98) Om detta hade varit din Herres vilja skulle alla jordens invånare helt visst utan undantag ha antagit tron. Men kan du [Muhammad] påtvinga människorna tron (99) Nej, ingen kommer till tro utan Guds vilja - och Han hopar straff och skam över dem som inte vill använda sitt förstånd [för att tänka över Guds budskap]. (100) Säg: "Begrunda allt det som himlarna och jorden rymmer!" - Men vilken nytta har människor som inte vill tro av budskap och varningar (101) Kan de vänta något annat än samma olycksöde som drabbade deras föregångare? Säg: "Vänta då [på det som skall komma]! Jag skall vänta med er." (102) Till sist [när straffet faller över förnekarna av sanningen] räddar Vi Våra sändebud och de troende; det är för Oss något ovillkorligt att de troende räddas! (103) SÄG [Muhammad]: "Om ni, människor, tvekar om [det verkliga innehållet i] min tro [bör ni veta att] jag inte dyrkar dem som ni dyrkar vid sidan av Gud; jag dyrkar Gud som [en dag] skall låta er dö. Och jag har blivit befalld att vara en av de [sanna] troende." (104) Ge dig därför av hela din själ hän åt den rena, ursprungliga tron och var inte en av dem som sätter medhjälpare vid Guds sida. (105) Och anropa inte i Guds ställe dem som varken kan gagna eller skada dig; om du gjorde detta skulle du bli en av dem som begår svår orätt mot sig själva. (106)


Om Gud låter en olycka drabba dig är Han den ende som kan avvärja den, och om Han vill skänka dig något gott kan ingen hindra detta goda [att nå dig]. Han skänker det till den Han vill av Sina tjänare. - Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet. (107) SÄG [Muhammad]: "Människor! Ni har nu nåtts av sanningen från er Herre. Den som låter sig ledas på rätt väg har själv [all] nytta av detta; och den som går vilse skadar därmed bara sig själv. Jag har inte blivit satt att vaka över er." (108) Följ vad som uppenbaras för dig [Muhammad]; och ha tålamod till dess att Guds dom faller. Han är den bäste domare. (109)



surah 11 Hud


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam ra. [DETTA ÄR] en Skrift, vars budskap har avfattats på ett fast och klart språk och förtydligats på punkt efter punkt av en allvis [Herre], väl underrättad om allt; (1) [den lär er] att inte dyrka någon utom Gud. [Säg, Muhammad:] "Jag är [sänd] av Honom för att varna [er] och överbringa ett glatt budskap om hopp, (2) där [ni förmanas] att be er Herre om förlåtelse [för era synder] och att i ånger vända åter till Honom. Då skall Han till en tidpunkt [som Han har] fastställt låta er njuta allt det goda [som ryms i detta liv], och [i det kommande livet] skall Han, efter vars och ens förtjänst, skänka alla som gör det goda och det rätta Sin nåds gåvor." Men om de vänder ryggen till, [säg]: "Jag bävar för det straff som väntar er på [Räkenskapens] dag, (3) [då] ni skall vända tillbaka till Gud, som har allt i Sin makt." (4) De bommar för hjärtana för att dölja [sina fientliga avsikter] för Honom! Men när de sveper kläderna tätare omkring sig [för att slippa höra Profetens ord], vet Han vad de försöker dölja lika väl som det som de låter skymta fram. Ja, Han vet vad som rör sig i människans innersta. (5)


Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för; Han vet var de gömmer sig [vid fara] och den plats som skall bli deras sista vilorum; allt är inskrivet i [Guds] öppna bok. (6) Det är Han som har skapat himlarna och jorden under sex dagar och som tronar i Sin allmakts härlighet över vattnen. [Han har skapat allt detta] för att pröva er [och låta er visa] genom ert handlande vem bland er som är den bäste. Och om du säger: "Efter döden skall ni återuppväckas till nytt liv", kommer de som förnekar sanningen helt säkert att svara: "Det är ingenting annat än bedrägliga illusioner!" (7) Och om Vi låter anstå med deras straff till en fastställd tid säger de: "Varför dröjer det?" Men den dag [straffet] når dem skall ingenting kunna avvärja det och de kommer att inringas av det som de brukade skämta om. (8) Och om Vi låter människan smaka något av Vår nåd och sedan tar det ifrån henne, misströstar hon och glömmer allt vad hon har [Oss] att tacka för. (9) Och om Vi låter henne se bättre tider efter att ha fått pröva på motgångar, säger hon helt säkert: "De onda dagarna är förbi" och glädjen gör henne övermodig och skrytsam. (10) Annorlunda är det med dem som tålmodigt håller ut [i motgången] och lever ett rättskaffens liv. För dem väntar syndernas förlåtelse och en riklig belöning. (11) [MUHAMMAD! Ibland frestas] du kanske att undanhålla något av det som uppenbaras för dig, betryckt som du är över [häcklarnas] hånfulla ord: "Varför har inte en skatt sänts ned till honom?" eller "Varför har han inte en ängel i följe?" - Du är bara en varnare, men Gud vårdar sig om allt. (12)


Och de säger: "[Muhammad] har författat [Koranen]!" Svara då: "Visa fram tio [av er] författade, likvärdiga suror och kalla dem ni kan [till er hjälp] - utom Gud - om det ni säger är sant. (13) Och om de som ni kallar på inte svarar er, då har ni förstått att uppenbarelsen av [Koranen] uteslutande är ett verk av Guds ingivelse och att det inte finns någon annan gud än Han. Är ni beredda att underkasta er Hans vilja?" (14) DE VILKAS hela håg står till det jordiska livet och dess fröjder, dem skall Vi i detta [liv] ge hela lönen för deras handlingar, och ingenting skall här dras ifrån; (15) men de har ingenting annat att vänta i det kommande livet än Elden. Vad de åstadkom i denna [värld] har gått förlorat, och alla deras strävanden var förgäves. (16) Kan [dessa människor jämföras med] dem som stöder sig på ett klart vittnesbörd från sin Herre, som ett av Hans vittnen läser upp, liksom tidigare den Skrift som gavs Moses, en vägvisare och en [källa till] nåd? Sådana [som denne] har en sann tro på detta [vittnesbörd]; men den som tillhör [andra] samfund och som bestrider dess sanning är kallad till ett möte där den eviga Elden [brinner]. Hys alltså inte minsta tvivel om denna [uppenbarelse]! Det är sanningen från din Herre - men de flesta människor vill inte tro! (17) Vem är mer orättfärdig än den som sätter ihop lögner om Gud? [Dessa människor] skall [på den Yttersta dagen] föras fram inför sin Herre och vittnena skall förklara: "Dessa var det som satte ihop lögner om sin Herre." Ja, Guds fördömelse faller sannerligen över dem som begår [sådan] orättfärdighet, (18) de som hindrar [andra] från att följa Guds väg och vill låta den framstå som krokig. Det är just de som avvisar tron på ett evigt liv! (19)


[Om de än skonas] på jorden kan de inte uppresa sig mot [Guds dom] och de skall inte finna någon annan beskyddare än Gud; deras straff skall fördubblas, eftersom de inte kunde lyssna [till sanningen] och inte kunde urskilja [vägen]. (20) Det är dessa som har förverkat sina själar och allt det som de [i livet] hade diktat upp skall överge dem; (21) utan tvivel är det de som i nästa liv skall stå som [de stora] förlorarna. (22) De som tror och lever rättskaffens och tillber sin Herre i ödmjukhet har paradiset till arvedel och där skall de förbli till evig tid. (23) Dessa två slag av människor kan liknas vid de blinda och döva [å ena sidan] och [å den andra] sådana som har synen och hörseln i behåll. Är de jämförbara? Vill ni inte tänka över detta (24) OCH [MED samma budskap] sände Vi Noa till hans folk: "Jag har kommit för att varna er klart och entydigt (25) för att dyrka någon vid sidan av Gud. Jag bävar för det straff som kan drabba er en [sorgens och] plågans Dag. (26) Men folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Vi ser att du inte är mer än en vanlig människa som vi andra och vi ser att det bara är de eländigaste bland vårt folk som följer dig, sådana som inte har något omdöme. Och vi ser ingenting hos er som i något avseende gör er överlägsna oss; vi anser tvärtom att ni är lögnare." (27) [Noa] sade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, men [budskapet] ändå förefaller er dunkelt - kan vi då tvinga er att godta det mot er vilja? (28)


Mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud. Och jag kommer inte att stöta bort dem som antar tron; de är ju kallade att möta sin Herre. Men jag ser att ni är människor utan begrepp [om rätt och orätt]. (29) Och vem, mitt folk, skulle kunna skydda mig för Guds [vrede], om jag stötte dem ifrån mig? Vill ni inte tänka över detta? (30) Jag säger inte till er att jag har Guds skatter [i min hand] och jag känner inte det som är dolt för människor. Jag säger inte heller att jag är en ängel. Inte heller säger jag om dem som ni betraktar med sådant förakt: 'Gud kommer aldrig att ge dem av [Sitt] goda'." Gud vet bäst vad de bär inom sig. [Hade jag yttrat något sådant] skulle jag sannerligen höra till de orättfärdiga." (31) [Men de äldste] sade: "Noa! Du har tvistat med oss och du har låtit tvisten pågå länge nog. Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med, om du har talat sanning." (32) [Noa] svarade: "Bara Gud kan låta [straffet] drabba er, om detta är Hans vilja; och ni kan inte företa er något för att kullkasta [Hans beslut]. (33) Mina råd - om jag skulle vilja ge er råd - är till ingen nytta för er om det är Guds vilja att ni skall hålla fast vid era misstag. Han är er Herre och till Honom skall ni föras åter." (34) KANSKE säger någon: "Han har själv författat [allt detta]." Säg [Muhammad]: "Om jag har författat det faller denna synd på mig. Men jag har ingenting att skaffa med den synd som ni begår." (35) OCH VI uppenbarade för Noa: "Av ditt folk kommer ingen annan att tro än den som redan var troende. Gräm dig därför inte över vad de gör, (36) men bygg under Vår uppsikt och enligt Våra anvisningar den ark [som skall bli din räddning] och tala inte till Mig till förmån för dem som begår orätt - de skall dränkas [av den stora floden]." (37)


Och [Noa] byggde arken. Varje gång [några av] folkets äldste gick förbi, gjorde de narr av honom. Han sade: "Vill ni göra narr av oss [skall ni veta att] liksom ni gör narr av oss gör vi narr av er. (38) Och ni skall [i sinom tid] få se vem som kommer att drabbas av ett förnedrande straff [i denna värld] och som skall utlämnas åt helvetets ändlösa lidande!" (39) [Så fortgick det] till dess Vår befallning gavs, och vattenmassorna forsade fram över jorden och Vi sade [till Noa]: "Tag ombord på denna [ark] ett par av varje [djurslag, hane och hona], samt din familj, utom den som redan är dömd, och de [övriga] troende." De som delade hans tro var nämligen bara ett fåtal. (40) Och han sade [till de sina]: "Gå ombord på denna [ark]! I Guds namn skall den segla på denna färd och [i Guds namn] skall vi [en dag] få kasta ankar! Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig." (41) När arken lyftes av vågorna, höga som berg, ropade Noa till sin son, som drog sig avsides: "Käre son! Kom ombord till oss och bli inte kvar tillsammans med förnekarna!" (42) [Men sonen] svarade: "Jag skall ta min tillflykt till ett berg där jag har skydd mot vattnet." [Noa] sade: "I dag finns inget skydd mot Guds beslut utom för den som Han förbarmar Sig över." Och vågorna reste sig som en mur mellan dem och [sonen] dränktes med de övriga. (43) Men [befallningen] gavs: "Du jord, svälj ditt vatten! Du himmel, hejda [ditt regn]!" Och vattnet sjönk undan. Guds vilja hade skett och [arken] kom till vila på berget Al-Djudee. Då ljöd ropet: "Det är ute med de orättfärdiga!" (44) Och Noa bad till sin Herre och sade: "Herre! Min son tillhörde ju min familj och Ditt löfte besannas alltid. Du är den rättvisaste av domare!" (45)


[Gud] svarade: "Noa! Han var inte av din familj - han begick [mycken] orätt! Be Mig inte om sådant som du saknar all kännedom om. Jag förmanar dig för att du inte skall bli [som] en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är]." (46) [Noa] sade: "Herre, bevara mig för [synden] att be Dig om något som jag inte har kännedom om. Om Du inte förlåter mig och förbarmar Dig över mig blir jag en av de förlorade!" (47) Och [Gud talade och] sade: "Noa! Stig nu i land! Vår fred är med dig och Vi ger dig och alla [rättfärdiga] efterkommande till dem som är med dig Vår välsignelse. Men vad [andra bland dessa] efterkommande beträffar skall de få glädjas [åt livet under en tid] och därefter skall Vi låta dem utstå ett plågsamt straff." (48) VI UPPENBARAR här för dig [Muhammad] dessa dolda ting, som varken du eller ditt folk tidigare haft kännedom om. Och ha tålamod och avvakta [Guds dom] - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud. (49) OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud, som sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom! [Vad ni dyrkar] är era egna uppfinningar! (50) Jag begär ingen lön av er, mitt folk, för detta [budskap]; min lön får jag bara av Honom som har skapat mig. - Vill ni inte använda ert förstånd (51) Be nu er Herre om förlåtelse för era synder, mitt folk, och vänd ångerfulla åter till Honom. Då skall Han låta Sin välsignelse flöda över er och Han skall lägga styrka till er styrka - men återgå inte till ert [förra] syndiga liv!" (52) De sade: "Hud! Du har inte gett oss klara bevis [för att du är Guds utsände]; ditt ord är inte nog för att vi skall överge våra gudar och vi tror inte på vad du säger. (53)


Vi kan bara anta att en av våra gudar låtit något ont drabba dig." [Hud] svarade: "Jag ber Gud vara mitt vittne - och även ni skall vittna - att jag inte har någon del i vad ni gör då ni sätter medhjälpare (54) vid Guds sida. Smid nu era onda planer mot mig utan att ge mig andrum! (55) Jag litar till Gud, min Herre och er Herre. Det finns inte en levande varelse vars lugg Han inte har fattat i ett fast grepp. Min Herres väg är i sanning en rak väg! (56) Men om ni vänder mig ryggen, [kom ihåg att] jag har framfört till er det [budskap] med vilket jag sändes till er. Min Herre kan låta ett annat folk ta er plats men ni kan inte i något avseende vålla Honom skada. Min Herre vakar över allt." (57) Och när Vår dom föll [över dem] räddade Vi i Vår nåd Hud och dem som följde honom i tron och Vi räddade dem från ett tungt straff [i livet efter detta]. (58) Detta [var stammen] Aad. De avvisade sin Herres budskap och satte sig upp emot det sändebud [som Han hade låtit komma till dem], men de gjorde [villigt] vad varje övermodig fiende till sanningen befallde dem. (59) Och [Guds] fördömelse följde dem i detta liv och [skall vila tungt över dem] på Uppståndelsens dag. (60) OCH TILL [stammen] Thamud [sändes] deras broder Salih. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Han skapade er av jord och Han lärde er att bruka den och där fick ni bygga och bo. Be Honom om förlåtelse för era synder och vänd ångerfulla åter till Honom. Min Herre är nära och hör [människans] bön." (61) De svarade: "Du har varit en av oss, Salih, [och] Vi fäste stora förhoppningar vid dig! Vill du förbjuda oss att dyrka vad våra förfäder dyrkade? Ja, Vi oroas av starka misstankar om [det verkliga syftet bakom] dina maningar till oss." (62)


Han svarade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, vem skulle då kunna skydda mig för Guds [vrede] om jag visade Honom olydnad? Ni [bidrar] enbart till [min egen] undergång." (63) Och [han fortsatte]: "Detta Guds kamelsto, mitt folk, skall vara ett tecken för er. Lämna henne nu i fred att beta på Guds jord och tillfoga henne ingen skada; i annat fall väntar er ett ögonblickligt straff." (64) Men de slaktade kamelstoet på det grymma sättet, varpå [Salih] sade: "I [ytterligare] tre dagar skall ni få glädjas [åt livet] i era hem; detta är inte tomma ord!" (65) Och när Vår dom föll räddade Vi i Vår nåd Salih och dem som följde honom i tron, och [Vi förskonade dem] från skam och förödmjukelse på [Uppståndelsens] dag. Din Herre har all styrka, all makt. (66) Men över dem som hade begått [sådan] svår orätt genljöd dånet [av Guds straff] och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem; (67) [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet. Stammen Thamud förnekade sin Herre - Det är ute med stammen Thamud! (68) OCH VÅRA budbärare kom till Abraham med ett glatt budskap. De hälsade honom "Fred!" och han svarade: "Fred [vare med er]!" Och han skyndade sig att bära fram en helstekt kalv. (69) Men när han såg att de inte sträckte sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: "Var inte orolig! Vi har sänts till Lots folk." (70) Och hans hustru som stod [i närheten] log förnöjt. Då gav Vi henne det glada budskapet om Isaks [födelse] och om Jakob [som skulle födas] efter Isak. (71)


Hon sade: "Skall jag, arma kvinna, föda en son, gammal och svag som jag är och min man har uppnått hög ålder? Detta är sannerligen märkligt!" (72) [Budbärarna] sade: "Förvånas du över Guds beslut? Guds nåd och välsignelser skall vara med er alla i detta hus! Honom tillhör allt lov och pris!" (73) När Abraham väl övervunnit sin rädsla och fått den goda nyheten [om Isaks födelse], ville han tala till förmån för Lots folk inför Oss - (74) Abraham var en fördragsam man och alltid beredd att vända åter i ånger till Gud. (75) [Men budbärarna sade:] "Avstå, Abraham, från detta! Din Herres dom har fallit och det straff som skall drabba dem kan ingen avvärja." (76) OCH NÄR Våra budbärare kom till Lot blev han bekymrad då han såg att han inte kunde skydda dem, och han utbrast: "Detta är en svart dag!" (77) Och invånarna skyndade till [från alla håll], drivna [av sina begär]; sedan länge hade de tagit för vana [att tillfredsställa sin lust] på detta skamliga sätt. [Lot] sade: "Mitt folk! Här är mina döttrar; det vore mindre anstötligt [om ni ville förströ er] med dem. Frukta Gud och drag inte skam över mig genom att förgripa er på mina gäster! Finns det inte en [enda] rättsinnig man bland er?" (78) De svarade: "Du vet att dina döttrar inte är för oss och du inser nog vad vi vill." (79) [Lot] utbrast: "Om jag ändå hade varit stark nog att övermanna er eller hade ett mäktigt stöd att lita till!" (80) [Änglarna] sade: "Lot! Vi är din Herres budbärare! Dessa [människor] skall inte lyckas tillfoga dig [något ont]. Bege dig nu i väg med din familj medan det ännu är mörkt, och låt ingen se tillbaka utom din hustru - det som skall drabba dem skall [även] drabba henne. Gryningen är den tid som är utsatt för dem - är inte morgonen nära?" (81)


När Vår dom föll lade Vi [städerna] i ruiner; [det förutbestämda straffet] drabbade dem som ett regn av stenblock i våg på våg, (82) [alla] märkta med din Herres tecken. - Dessa [hårda slag] ligger aldrig långt borta från dem som begår sådana ogärningar! (83) OCH TILL Madyans [folk sändes] deras broder Shu`ayb. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Och mät inte och väg inte upp för knappt. Jag ser att välstånd råder hos er, men jag bävar för det straff [som kan drabba er] en Dag då ni finner er inringade [utan möjlighet att fly]. (84) Mitt folk! Mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] som rätt och rimlighet bjuder, gör inte intrång i andras rättigheter och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden. (85) Det bästa för er, om ni tror [på Guds löfte], är vad Gud aldrig upphör att räkna er till godo. Men jag är inte satt att vaka över er." (86) De sade: "Hör, Shu`ayb! Måste vi enligt din tro överge det som våra förfäder tillbad och får vi inte längre göra som vi vill med vår egendom? Är du således den enda [människan på jorden] som är god och rättrådig!" (87) Han svarade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och om Han frikostigt skänker mig allt vad jag behöver - [gör jag då inte rätt när jag talar till er som jag gör]? Det är inte min avsikt att [bakom er rygg] göra det som jag uppmanar er att avstå från; det enda jag vill är att så långt jag förmår [hjälpa er att] leva ett bättre liv. Om jag skall lyckas med detta ligger helt i Guds hand; till Honom litar jag och till Honom vänder jag alltid åter i ånger [över mina synder]. (88)


Mitt folk! Låt inte er tvist med mig leda er [till sådana handlingar] att ni drabbas av detsamma som drabbade Noas folk eller Huds folk eller Salihs folk - [eller] Lots folk [vars boplatser] inte var belägna långt från era [trakter]! (89) Be nu er Herre om förlåtelse för era synder och vänd åter till Honom med ånger i sinnet. Min Herre är barmhärtig och kärleksfull!" (90) [Men] de sade: "Mycket av det som du säger, Shu`ayb, övergår vårt förstånd. Vad vi kan se är att du har en svag [ställning] bland oss och om inte din familj hade funnits, skulle vi helt säkert ha stenat dig till döds; över oss har du ingen makt!" (91) Han svarade: "Har min familj större makt över er, mitt folk, än Gud som ni tror att ni saklöst kan lämna ur räkningen? Men min Herre har full uppsikt över allt vad ni företar er! (92) Gör nu, mitt folk, vad som står i er makt [för att bekämpa tron]; jag skall göra mitt [för att befästa och utbreda den]! Ni skall [tids nog] få veta vem [av oss] som kommer att drabbas av ett förnedrande straff och vem som är lögnare. Vänta alltså [på vad som skall komma]! Jag skall vänta med er!" (93) Och när Vår dom föll räddade Vi i Vår nåd Shu`ayb och dem som följde honom i tron. Men över de orättfärdiga genljöd dånet [av Guds straff] och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem; [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet. (94) "[Nu] är det ute med [folket i] Madyan - det gick för dem som det gick för Thamud!" (95) OCH VI sände Moses med Våra budskap och en klar bekräftelse på hans myndighet (96) till Farao och hans stormän; de lydde [bara] Farao och Faraos befallning ledde ingen till den raka vägen. (97)


På Uppståndelsens dag skall han gå före sitt folk och leda dem - [som boskapen leds] till vattningsstället - rakt in i helvetets eld. Det är sannerligen ett uselt vattningsställe, som han leder dem till! (98) Och [Guds] fördömelse följde dem i [livet] och [skall vila tungt över dem] på Uppståndelsens dag. Vilken ödesdiger gåva! (99) DET SOM Vi [nu] berättar för dig [Muhammad] ur berättelserna om [gångna tiders] folk - några av dem lever kvar, andra har Vi skördat - [har något att lära människorna]. (100) Vi gjorde dem ingen orätt - [med sina handlingar] gjorde de orätt mot sig själva. De gudar de anropade vid sidan av Gud kunde inte hjälpa dem när deras Herres dom föll; [tron på] dem förde dem bara allt snabbare mot [den slutliga] undergången. (101) Sådana straffdomar [som de Vi här berättat om] avkunnar din Herre när Han straffar folk som har sjunkit djupt i synd. Hans straff är plågsamt och utkrävs med obeveklig stränghet. (102) I detta ligger helt visst ett budskap till dem som bävar för de eviga straffen [som skall utmätas] på vittnesmålens Dag, då alla människor har förts samman; (103) Vi kommer inte att skjuta upp den över den fastställda tiden. (104) Den Dagen skall ingen människa tala om inte Han har gett Sin tillåtelse; på några [väntar] fördömelse, på andra salighet. (105) De fördömda skall ha Elden till boning och under stönanden och jämmer (106) skall de förbli där så länge himmel och jord består, om inte din Herre vill annorlunda - din Herre gör vad Han vill. (107) De saliga skall ha paradiset till boning och där skall de förbli så länge himmel och jord består, om inte din Herre vill annorlunda - en gåva av oavbruten lycka utan ände. (108)


TVEKA INTE [Muhammad] om vad [avgudadyrkarnas] dyrkan innebär; deras dyrkan skiljer sig inte i något avseende från den som deras förfäder ägnade sig åt före dem. Vi skall ge dem till fullo vad som tillkommer dem; ingenting skall dras ifrån. (109) Och Vi gav Moses Skriften, men olika meningar uppstod [bland folket] om dess innebörd; och om inte din Herre hade beslutat [om uppskov] skulle allt ha avgjorts mellan dem. Och så fortsätter de att hysa tvivel och misstankar. (110) Din Herre skall helt visst ge alla människor den fulla lönen för deras handlingar; Han är väl underrättad om vad de gör. (111) Följ, som du har blivit befalld, den raka vägen - [du] och de som, ångerfulla, med dig har vänt åter till Honom - och överskrid inte [de av Gud fastställda gränserna]! Han ser vad ni gör. (112) Sök inte stöd hos de orättfärdiga, så att ni inte blir svedda av helvetets eld; då kommer ni inte att vid sidan av Gud finna någon beskyddare, ja, ni blir helt utan hjälp. (113) Och förrätta bönen vid dagens början och dess slut och under nattens första timmar - de goda handlingarna driver bort de dåliga. Detta är en påminnelse för dem som vill minnas [Gud]! (114) Och ha tålamod! Gud låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön. (115) DET ÄR olyckligt [för människorna] att det bland de släkten [som Vi lät gå under] före er tid, inte fanns fler kloka och sansade människor, som [försökte] hejda oordningen och sedefördärvet på jorden! Dessa var bara ett fåtal bland dem Vi räddade, medan de orättfärdiga hängav sig åt ett förvekligande liv av nöjen och njutningar och sjönk [allt djupare] ned i synd. (116) Din Herre låter inte ett folk gå under på grund av [människornas] synd, så länge deras strävan är att bättra sig och göra rätt [mot varandra]. (117)


Hade din Herre velat skulle Han helt visst ha gjort människorna till ett enda samfund; men [det var inte Hans vilja och därför] fortsätter de att föra fram motstridiga åsikter, (118) utom de hos vilka Guds nåd fått verka. Och därför har Han skapat dem. Din Herres ord skall besannas: "Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans!" (119) AV berättelserna om [de tidigare] sändebuden har Vi låtit dig veta allt det som kan stärka [tron i] ditt hjärta; med det har sanningen nått dig och en förmaning och en påminnelse till de troende. (120) Och säg till dem som inte vill tro: "Gör vad som står i er makt [för att bekämpa tron]; vi skall göra vårt [för att befästa och utbreda den]! (121) Och vänta [på det som skall komma]! Även vi skall vänta." (122) Hos Gud finns [kunskapen om] himlarnas och jordens dolda verklighet och till Honom skall allt [till sist] återbördas. Dyrka Honom därför och förlita dig på Honom; ingenting av vad ni [Hans tjänare] gör går din Herre förbi. (123)



surah 12 Yusuf (Josef)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam ra. DETTA ÄR budskap ur Skriften, som är klar i sig själv och som klart framställer sanningen. (1) Vi har uppenbarat den som en förkunnelse på det arabiska språket, för att ni med ert förstånd till fullo skall kunna tillägna er [dess budskap]. (2) Allteftersom Vi uppenbarar denna Koran för dig [Muhammad], klarlägger Vi för dig [dess mening] på bästa sätt; förut var du ju en av dem som inte kände till något om [denna berättelse]. (3) OCH JOSEF sade till sin fader: "I drömmen såg jag elva stjärnor och solen och månen och jag såg dem buga sig till jorden inför mig!" (4)


[Jakob] svarade: "Käre son! Berätta inte om din dröm för dina bröder! [Avundsjuka] kan driva dem att smida onda planer mot dig; Djävulen är sannerligen människans svurne fiende! (5) Just så [som du har sett i drömmen] skall du bli en av din Herres utvalda och Han skall skänka dig en djupare förståelse av innebörden i det som sker och ge dig och hela Jakobs hus Sin välsignelse i fullaste mått, liksom Han en gång gav dina förfäder Abraham och Isak [Sin fulla välsignelse]. Din Herre är allvetande, vis." (6) I [berättelsen om] Josef och hans bröder ligger helt visst budskap till dem som söker [sanningen]. (7) DETTA är vad [Josefs bröder] sade [till varandra]: "Josef och hans broder [Benjamin] är vår fader kärare än [alla] vi [andra]; det är tydligt att vår fader felbedömer [oss]. (8) Låt oss döda Josef eller jaga bort honom långt härifrån. Då kommer vår fader att rikta all sin kärlek mot oss; därefter kan vi [ångra oss och åter] leva som goda och hederliga människor." (9) En av dem sade: "Slå inte ihjäl Josef! Om ni är beslutna [att skaffa undan honom], kasta honom då i denna djupa brunn; en karavan [som passerar förbi] kan då dra upp honom." (10) [Så gick de till fadern och] sade: "Fader, varför låter du oss inte ta hand om Josef? Vi vill ju honom bara väl. (11) Låt honom följa med oss ut i morgon, så skall han få leka och göra vad han har lust till och vi skall se väl efter honom!" (12) [Jakob] svarade: "Jag skulle känna stark oro om ni tog honom med. Jag är rädd att en varg kan [riva ihjäl och] äta upp honom, medan er uppmärksamhet är riktad mot annat." (13) De svarade: "Om vargen skulle äta upp honom, så många [som vi är], då skulle vi själva först ha mist livet." (14)


Så gick de då ut med honom och de fattade gemensamt beslutet att kasta honom i brunnen. - [Då] ingav Vi honom denna tanke: "[En dag] kommer du att berätta för dem om denna ogärning utan att de vet [vem du är]." (15) Mot kvällen kom de gråtande tillbaka till fadern (16) och sade: "Fader! Vi ställde till med kapplöpning och lämnade Josef med det som vi hade fört med oss ut, och då kom vargen och bet ihjäl honom! Kanske tror du oss inte fastän vi säger sanningen." (17) Därefter visade de upp hans skjorta, som de hade fläckat med blod. [Fadern] sade: "[Detta kan inte vara sanningen]! Ni har låtit [onda] ingivelser driva er till något [som ni inte kan berätta]. Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga förebråelser]! Jag ber Gud om styrka att bära det svåra som ni påstår [har hänt]." (18) OCH EN karavan kom och sände ut sin vattenhämtare; och just som han skulle sänka sitt ämbar i brunnen [fick han se Josef och] utropade: "Vilken överraskning! Här står en yngling [livs levande]!" Och de gömde honom bland varorna [i hopp om att kunna sälja honom] - och Gud visste vad de gjorde. (19) Och de sålde honom för en obetydlig summa, några få silvermynt - så litet värde satte de på honom! (20) Och mannen från Egypten, som köpte honom, sade till sin hustru: "Behandla honom väl - som en gäst! Vi kan [en dag] få nytta av honom; men vi skulle också kunna uppta honom som vår son." Så gav Vi Josef en fast punkt på jorden; Vi ville nämligen låta honom få en djupare förståelse av innebörden i det som sker. Gud genomför [alltid] Sin vilja, men om detta är de flesta okunniga. (21) Och när han hade nått mogen ålder skänkte Vi honom visdom och kunskap [i andliga ting]; så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta. (22)


Men [det hände sig att] kvinnan, i vars hus han bodde, försökte förföra honom; hon reglade dörrarna och sade: "Kom nu till mig!" [Josef] svarade: "Gud är mitt fäste! Min husbonde har behandlat mig väl och den som begår sådan orätt kommer att råka illa ut!" (23) Hon hade fattat begär till honom och även han kände begär till henne; om han inte hade sett ett tecken från sin Herre [kunde han ha gett efter för frestelsen]. - Vi ville hålla allt ont och all skamlöshet borta från honom eftersom han var en av Våra sant hängivna tjänare. (24) Och båda sprang mot dörren. Hon [grep tag i] hans skjorta bakifrån och rev itu den; men i dörren mötte de hennes man. Hon sade: "Hur skall den lönas som hade onda avsikter mot din hustrus [dygd] om inte med fängelse eller med ett plågsamt straff?" (25) [Josef] sade: "Det var hon som ville förföra mig!" Då sade en [man] som hörde till huset och som var i närheten: "Om hans skjorta har rivits sönder framifrån har hon talat sanning och han har ljugit, (26) men om skjortan har rivits sönder bakifrån, då har hon ljugit och han har talat sanning." (27) Och när [hennes man] såg att [Josefs] skjorta hade rivits itu bakifrån utbrast han: "Här ser vi kvinnans list! Kvinnor, er list är i sanning stor!" (28) - [Och till Josef:] "Låt nu detta vara glömt!" Och [vänd till hustrun, sade han]: "Be om förlåtelse för din synd, för du har begått ett allvarligt felsteg!" (29) OCH STADENS kvinnor [skvallrade om detta och] sade: "Hustrun till denne högt uppsatte man vill förföra sin unge slav; hon brinner av kärlek till honom och har helt förlorat förståndet!" (30)


Och när hon fick veta vad deras elaka tungor sladdrade skickade hon bud till dem [med inbjudan] till en festmåltid som hon lät laga till åt dem. Hon gav var och en av dem en kniv [och till Josef] sade hon: "Kom ut [och visa dig] för dem!" Och när kvinnorna fick se honom häpnade de över hans [skönhet]; och [deras förvirring var så stor att] deras knivar slant och de skar sig i händerna. Och de utbrast: "Måtte Gud förlåta oss! Detta är ingen vanlig dödlig man - han kan inte vara annat än en ängel [från ovan]!" (31) [Då] sade hon: "Här ser ni nu den för vars skull ni har förtalat mig. Ja, jag försökte förföra honom, men han motstod frestelsen. Men om han nu inte gör vad jag befaller honom skall han minsann kastas i fängelse och han skall få dela de föraktades och förödmjukades lott!" (32) [Josef] bad: "Herre! Hellre går jag i fängelse än jag gör det som dessa [kvinnor] vill locka mig att göra; men om Du inte befriar mig ur deras snaror kan det hända att jag ger efter för dem och blir en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är]." (33) Och hans Herre bönhörde honom och befriade honom ur deras snaror. - Han är Den som hör allt, vet allt. (34) Därefter, trots att de hade sett alla bevis [för Josefs oskuld], ansåg de [ändå] bäst att för en tid sätta honom i fängelse. (35) OCH [DET hände att] två unga män kastades i fängelse tillsammans med Josef. En av dem sade: "Jag har [i en dröm] sett mig själv pressa vin." Och den andre sade: "Och jag har [i drömmen] sett mig själv bära bröd på huvudet och fåglarna åt av det." [Och de vände sig till Josef och sade:] "Säg oss vad detta betyder! Vi förstår att du är en av dem som kan [tyda drömmar] på rätt sätt." (36) [Josef] svarade: "Innan ni har fått ert [dagliga] mål mat skall jag underrätta er om innebörden av dessa [drömmar], och det [som de varslar om] skall då ännu inte ha inträffat; detta är en del av den [kunskap] som min Herre har skänkt mig. Jag har tagit avstånd från dem som inte tror på Gud och som förnekar livet efter detta, (37)


och jag bekänner den tro som var mina förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs tro: det är otänkbart för oss att sätta något, vad det än kan vara, vid Guds sida. Denna [tro] är Guds nådiga gåva till oss och till alla människor, men de flesta människor är inte tacksamma. (38) Kamrater i fångenskapen! Vad är rimligare - [att tro på] gudomligheter av många olika slag eller [att tro på] den Ende Guden, som härskar över allt med oinskränkt makt (39) Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta]. (40) [Nu till era drömmar,] kamrater i fångenskapen! En av er båda skall [åter] skänka i vin åt sin herre, men den andre skall korsfästas och fåglarna skall hacka i sig [vad som är ätbart] av hans huvud. I detta som ni begärde att jag skulle förklara, har [Guds] oåterkalleliga dom fallit." (41) Till den av de två som [Josef] förutsåg skulle släppas fri, sade han: "[När du åter är hos din herre] påminn honom om mig." Men Djävulen kom honom att glömma att påminna sin herre, och så blev [Josef] kvar i fängelset ännu några år. (42) [EN DAG] sade kungen [till sitt församlade råd]: "Jag har [i en dröm sett] sju feta kor ätas upp av sju magra och sju gröna ax [stå bredvid sju] andra, som var förtorkade. Upplys mig, ni rådmän, om [innebörden av] min dröm, om ni är skickliga i att tyda drömmar!" (43)


De svarade: "En högst förvirrande dröm! Vi är inte hemmastadda i drömtydningens konst." (44) [Då] sade den av de två [som hade varit Josefs medfångar] och hade släppts fri och nu efter lång tid kom ihåg [honom]: "Jag skall ge er besked om vad [drömmen] betyder; låt mig därför gå [för att hämta detta besked]." (45) [Så gick han till Josef i fängelset och sade:] "Josef, du som alltid håller dig till sanningen! Upplys oss om [betydelsen av en dröm om] sju feta kor som äts upp av sju magra och där sju gröna ax [står bredvid sju] andra, som är förtorkade, så att jag kan återvända till dem [som har sänt mig] och ge dem [ditt svar]." (46) [Josef] svarade: "Ni skall så som ni brukar under sju år men lämna allt det ni skördar otröskat utom en mindre mängd, som ni använder till föda. (47) Efter dessa [goda år] kommer sedan sju svåra [år], som kommer att sluka vad ni med tanke på dessa [år] lagt upp [i förråd, allt] utom en liten mängd av det som ni sparar [till utsäde]. (48) Efter dessa [svåra år] kommer sedan ett år då folket välsignas med regn [och rika skördar] och då druv- och oljepressarna skall arbeta [på nytt]." (49) [När kungen hörde vad Josef sagt] befallde han: "För honom till mig!" Men då budbäraren kom till honom sade han: "Gå tillbaka till din herre och fråga honom om kvinnorna som skar sig i händerna. [Ingen utom] Gud, min Herre, har kännedom om deras onda anslag [mot mig]." (50) [Kungen sände efter kvinnorna och] frågade dem: "Vad hade ni i sikte när ni försökte förföra Josef?" De svarade: "Måtte Gud förlåta oss! Det fanns ingenting ont i honom." [Då] sade den högt uppsatte mannens hustru: "Nu har det verkliga förhållandet kommit i dagen! Det var jag som försökte förföra honom och han har sagt sanningen." (51) [När Josef hörde vad som hänt sade han: "Jag har begärt] detta för att [min husbonde] skulle få veta att jag inte har bedragit honom bakom hans rygg och att Gud inte vägleder förrädare som gillrar fällor. (52)


Jag påstår inte att jag är utan skuld - [något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över. Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig!" (53) Och kungen sade: "För honom till mig! Jag vill knyta honom till min person." Och när [Josef kommit och] sagt [vad han hade att säga] sade [kungen]: "[Från och med] denna dag står du oss nära; du skall ha en hög ställning och du äger vårt förtroende." (54) [Josef] svarade: "Anförtro mig tillsynen över landets förrådshus; jag kommer att vara en god och kunnig förvaltare." (55) På detta sätt gav Vi Josef makt och myndighet i [Egypten]. Han kunde röra sig fritt och slå sig ned var han behagade. Vi välsignar den Vi vill med Vår nåd och Vi låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön. (56) Men för dem som tror och ständigt fruktar Gud är den bästa lönen den [som väntar] i det kommande livet. (57) [EN DAG efter många år] kom Josefs bröder [till Egypten] och de fick företräde hos honom. Han kände [genast] igen dem, men för dem var han en främling. (58) Och när han hade försett dem med [spannmål och] proviant för återfärden, sade han: "Tag med er [på er nästa resa] er halvbroder på er faders sida [som jag vill träffa]! Har jag inte vägt upp [åt er] med fulla mått? Har jag inte visat stor gästfrihet? (59) Tar ni inte honom med er till mig har jag inte ett enda mått [spannmål] mer för er och ni skall inte få komma i min närhet!" (60) De svarade: "Vi skall försöka locka honom ifrån hans fader. Vi skall göra [så gott vi kan]." (61) Och [Josef] sade till sina tjänare: "Lägg tillbaka i deras packfickor varorna [de förde med sig hit], så finner de dem vid hemkomsten till de sina, och så kommer de förhoppningsvis tillbaka hit." (62) Och när [Josefs bröder] återvände till sin fader sade de: "Fader! Vi kommer inte att få handla till oss [mer] spannmål [om vi inte tar med oss vår unge broder]. Låt därför vår broder följa med oss så att vi får skaffa [vad vi behöver]. Vi skall se efter honom väl!" (63)


[Jakob] svarade: "Skall jag anförtro honom åt er så som jag en gång anförtrodde er hans broder [Josef]? Nej, ingen vakar bättre över oss än Gud, den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!" (64) Och när de öppnade sina packningar fann de varorna som återlämnats till dem [och] de sade: "Fader! Vad kunde vi mer begära? Här är de varor [vi förde med oss för att byta dem mot spannmål]; de har återlämnats till oss. Nu kan vi sörja för vår familj! Vi skall ta väl hand om vår broder och [om han följer med oss], kommer vi att få ännu en kamellast [spannmål] - en lättfången last!" (65) [Jakob] sade: "Jag kommer inte att låta honom följa med er förrän ni inför Gud förpliktar er att föra honom tillbaka till mig, såvida ni inte själva alla mister livet." Och när de avlade sitt löfte sade han: "Gud skall vaka över att vi uppfyller våra åtaganden!" (66) [Vidare] sade han: "Mina söner! Gå inte alla in [i staden] genom en och samma port utan [sprid er i grupper och] gå in genom flera portar. Dock kan jag inte på något sätt skydda er mot [det som] Gud [beslutar]; Gud [ensam] har avgörandet i Sin hand; till Honom sätter jag min lit. Alla som vill ha [ett mäktigt] stöd skall sätta sin lit till Honom!" (67) Och när de gick in [i staden genom olika portar] så som deras fader hade uppmanat dem att göra, var de inte skyddade mot [det som Gud hade beslutat]. [Med sina ord ville Jakob] ingenting annat än stilla oron [för sönerna] i sitt hjärta; med den kunskap Vi skänkt honom insåg han klart [att Guds vilja alltid måste ske], men om detta är de flesta människor okunniga. (68) OCH NÄR [bröderna] fick stiga fram inför Josef tog han sin broder [Benjamin] i famnen och viskade till honom: "Jag är din broder; glöm din sorg över vad de [en gång] gjorde [mot oss]!" (69)


När [Josef] såg till att de fick sin proviant [för återfärden] lade han [kungens] dryckesbägare i sin broders packficka. Och [när de var på väg ut ur staden hejdades de av] en utropare som ropade till dem: "Ni där i karavanen! Ni har gjort er skyldiga till stöld!" (70) [Bröderna] frågade [utroparen och dem som var med honom]: "Vad är det ni saknar?" (71) De sade: "Vi saknar kungens dryckesbägare och den som återlämnar den skall få en kamellast [av spannmål i belöning]." Och [utroparen tillade]: "Det är jag som har ansvaret för detta." (72) [Bröderna] sade: "Vid Gud! Ni skall veta att vi inte har kommit för att vålla skada här i landet! Och vi är inga tjuvar!" (73) [Egyptierna] sade: "Men hur skall [gärningsmannen] straffas, om det är så att ni ljuger?" (74) [Bröderna] svarade: "Den i vars packfickor [bägaren] påträffas skall betala för detta med sin frihet; så straffar vi dem som begår en sådan orätt." (75) [De fördes till Josef] och han började med halvbrödernas packning innan han sökte igenom sin broder [Benjamins] packning; till sist drog han därifrån fram [bägaren]. På detta sätt lät Vi händelserna gynna Josef. Enligt den kungliga lagen var det omöjligt för honom att hålla kvar sin broder, om inte Gud hade velat detta. [Genom att ge honom kunskap] upphöjer Vi den Vi vill till en högre rang; men över alla som äger kunskap står En som äger all kunskap. (76) [Och Josefs bröder] sade: "Om han har stulit så har en broder till honom stulit före honom!" Men Josef lät dem inte ana vad han tänkte utan behöll det inom sig; och han sade för sig själv: "Ni är i ett värre läge [än han] - och Gud känner väl till vad ni påstår [om oss]." (77) De sade: "[Ädle och] mäktige herre! Han har en fader i hög ålder. Sätt därför en av oss i fängelse i hans ställe. Vi kan se att du är en god och rättrådig människa." (78)


Han svarade: "Det skulle strida mot Guds lag om vi anhöll en annan än den hos vilken vi återfann vår egendom; i så fall gjorde vi oss skyldiga till en svår orätt." (79) Och när de förstod att han inte kunde bevekas gick de åt sidan för att rådgöra med varandra. Den äldste av dem sade: "Minns ni inte att vår fader tog ett högtidligt löfte av oss inför Gud och att vi en gång tidigare svek [vårt löfte] när det gällde Josef? Jag kommer därför inte att lämna detta land förrän min fader ger sitt tillstånd eller Gud dömer till min förmån; Han är den bäste av domare. (80) Vänd nu tillbaka till vår fader och säg: "Fader! Din son har stulit! Vi berättar bara vad vi fått veta. Vi kunde inte vara på vår vakt mot det oförutsebara! (81) Fråga [människorna i] den stad där vi befann oss, och dem i vars karavan vi färdades hit, [så skall du finna att] vi säger sanningen." (82) [NÄR DE hade återvänt till sin fader och berättat allt], sade han: "[Detta kan inte vara sanningen]! Ni har låtit [onda] ingivelser driva er till [vad ni inte kan berätta]. Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga förebråelser]! Kanske skall Gud låta dem alla återvända till mig; Han är den Allvetande, den Vise." (83) Han vände sig ifrån dem med en tung suck: "Hur svår är inte saknaden efter Josef!" Hans blick skymdes [av tårar] och han försjönk i stum sorg. (84) [Sönerna] sade: "Gud Sig förbarme! Skall du inte sluta att tänka på Josef, förrän du ligger för döden eller din hälsa är bruten?" (85) Han svarade: "Min sorg och min smärta anförtror jag bara Gud och Gud har låtit mig veta något som ni inte vet. (86)


Bege er [nu] i väg, mina söner, för att forska efter Josefs och hans broders öden - och ge aldrig upp hoppet om Guds nåd som stillar all oro och lindrar all sorg. Ingen utom den som förnekar sanningen ger upp hoppet om att få erfara den tröst som Guds nåd skänker." (87) [SÖNERNA återvände till Egypten och] då de fick företräde [hos Josef] sade de: "[Ädle och] mäktige herre! Olyckor har drabbat oss och vår familj och vi har nu [bara] varor utan större värde med oss. Ge oss dock av barmhärtighet ett helt mått [spannmål]! Gud belönar de barmhärtiga." (88) Han svarade: "Har ni glömt vad ni gjorde mot Josef och hans broder, fastän ni inte insåg [vidden av er handling]?" (89) [Och] de utbrast: "Är du då Josef?" Han svarade: "Jag är Josef och här är min broder. Gud har sannerligen varit god mot oss! Den som fruktar Honom och bär motgången med tålamod [skall se att] Gud inte låter den som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön." (90) [Bröderna] sade: "Store Gud! Gud har gett dig företräde framför oss och vi, vi var sannerligen syndare!" (91) [Josef] sade: "I dag skall ingen förebråelse riktas mot er och Gud, som är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga, skall förlåta er synd. (92) Ge er nu i väg och tag med er denna min skjorta. Lägg den över min faders ansikte - då skall han återfå sin syn. Återvänd sedan till mig med hela er familj." (93) OCH I samma stund som [sönernas] karavan avgick, sade deras fader [till dem som omgav honom]: "[Det är som om] vinden för med sig en doft av Josef - tro nu bara inte att mitt förstånd har blivit omtöcknat!" (94) De svarade: ”Gode Gud! Håller du ännu fast vid dina gamla förvirrade tankar?” (95)


Men då den [av sönerna] som kom med den glada nyheten lade [Josefs skjorta] över hans ansikte såg han åter klart [och] utropade: "Sa jag er inte att Gud har låtit mig veta något som ni inte vet?" (96) [Sönerna] svarade: "Fader! Be Gud om förlåtelse för oss - vi var sannerligen syndare." (97) Han sade: "Jag skall be till min Herre att Han förlåter er; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!" (98) OCH NÄR de [alla efter ankomsten till Egypten] steg fram inför Josef, omfamnade han sina föräldrar och sade: "Välkomna till Egypten! [Här skall ni,] om det är Guds vilja, leva i fred och trygghet!" (99) Och han anvisade föräldrarna hedersplatsen [vid sin sida]; och de föll alla ned på sina ansikten [för att betyga honom sin vördnad]. Och [Josef] sade: "Fader! Detta är innebörden av min dröm för länge sedan, som min Herre nu har låtit bli verklighet. I Sin godhet befriade Han mig ur fängelset och Han har fört er till mig från öknen, sedan Djävulen hade sått ovänskap mellan mig och mina bröder. Min Herre är outgrundlig [i Sina visa beslut och] i genomförandet av Sin vilja. Han är den Allvetande, den Vise!" (100) [Och Josef bad:] "Herre! Du har gett mig makt och Du har skänkt mig en djupare förståelse av innebörden i det som sker. Himlarnas och jordens Skapare! Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande. Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga!" (101) VI UPPENBARAR dessa för dig okända ting [Muhammad]; eftersom du inte var med [hans bröder] då de fattade sitt beslut och tänkte ut sin onda plan. (102) De flesta människor uppnår inte tron, hur mycket du än önskar det; (103)


du begär ingen ersättning av dem för det [budskap som du framför till dem] - det är ingenting mindre än en påminnelse till alla folk. (104) Hur många är inte de tecken i himlarna och på jorden som de går förbi och vänder sig ifrån [utan att ägna dem en tanke] (105) Och de flesta av dem, om de [alls] tror på Gud, sätter medhjälpare vid Hans sida. (106) Kan de vara säkra på att Guds straffande vrede inte skall drabba dem eller att den Yttersta stunden inte skall överraska dem när de inte anar något (107) Säg [Muhammad]: "Detta är min väg: jag uppmanar [er] med klarsyn och insikt att dyrka Gud - jag och de som följer mig. Stor är Gud i Sin härlighet - [fjärran från] de medhjälpare som de sätter vid Hans sida och som jag tar avstånd från!" (108) Före dig har Vi inte sänt andra [som sändebud] än män, som Vi gav del av [Vår] uppenbarelse, tillhörande de folk [till vilka de sändes]. Har [dagens förnekare] aldrig begett sig ut i världen och sett [spåren som visar] vad slutet blev för deras föregångare [som avvisade Våra budskap som lögn]? Det eviga livet är bättre för dem som fruktar Gud [än detta liv]! Använder ni inte ert förstånd (109) Till sist - när sändebuden hade gett upp hoppet om [att vinna sina landsmän för tron] och att [kunna tillbakavisa] anklagelserna för lögn - nådde dem Vår hjälp och de räddades som Vi ville rädda - men ingen kan hindra Vår straffande [vrede från] att slå ned på de obotfärdiga syndarna. (110) I berättelserna om dessa profeter ligger förvisso lärdomar för människor som har förstånd. [Det] är här inte fråga om uppdiktade händelser - nej, [detta är en uppenbarad Skrift] som bekräftar vad som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser], framställer allt i fasta och klara [vändningar] och [ger] dem som vill tro vägledning och nåd. (111)



surah 13 Ar-Ra'd (Åskan)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam meem ra. DETTA ÄR budskap ur en uppenbarad Skrift; det som uppenbaras för dig av din Herre är sanningen, även om de flesta människor inte vill tro. (1) Det är Gud som har rest himlarna utan synligt stöd och som tronar [över skapelsen] i Sin allmakts härlighet, och Han har underordnat solen och månen under [Sina lagar]; var och en löper [sitt kretslopp] till en tidpunkt [som Han har] fastställt. Han styr skapelsens ordning [och] framställer budskapen fast och klart för att stärka er tro på mötet med er Herre [på Domens dag]. (2) Och det är Han som har brett ut jordens yta och sänkt ned i den fast förankrade berg och låtit den genomkorsas av floder. Och åt alla växter på jorden har Han gett två kön. Han sveper in dagen i natt. Helt visst ligger det budskap i detta till människor som tänker. (3) På jorden finns det [många sorters] mark som [fastän] de gränsar till varandra [har olika egenskaper - mark som ger] vindruvor och [mark som ger] brödsäd och [mark lämplig för] dadelpalmer som växer i klungor eller ensamma, och vattnade av samma vatten; några av dessa [frukter] har Vi gett bättre smak än de andra. I allt detta ligger sannerligen budskap till människor som använder sitt förstånd. (4) OM NÅGOT kan förvåna dig [Muhammad], så är det deras ord, när de säger: "Skall vi, efter att ha [dött och] blivit ett med jorden, verkligen skapas på nytt?" Dessa [människor] förnekar sin Herre; de bär kragar av järn om halsen [som de själva har smitt]. De har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid. (5)


Och de begär att du skall skynda på det onda [som väntar dem] snarare än det goda, fastän [de borde ha tagit varning av] de föredömliga straff som drabbade [onda människor] i gången tid. Din Herre har förlåtelse i beredskap för människorna trots den orätt de begår - men din Herre straffar med stränghet. (6) Och de som förnekar sanningen säger: "Varför har han inte fått ett tecken från sin Herre?" Du är enbart en varnare, men [i Gud] har varje folk sin [högste] ledare. (7) Gud vet vad varje kvinnligt sköte bär och hur mycket havandeskapet förkortas eller förlängs, och allt har sitt givna mått i Hans [plan]. (8) Han känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, [Han] den Väldige, Den som är högt upphöjd över allt. (9) [För Honom] saknar det betydelse om någon av er döljer sina tankar eller uttalar dem högt, och [likaså] om någon gömmer sig i nattens mörker eller framträder öppet i dagens ljus. (10) Änglavakter [omger] människan - de går framför henne och bakom henne - och skyddar henne på Guds befallning. Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag; och om det är Guds vilja att ett folk drabbas av olyckor kan ingen avvärja det och ingen utom Gud kan hjälpa dem. (11) DET ÄR HAN som låter blixten [blända] er [och inge er] fruktan såväl som hopp, och det är Han som driver fram de tunga regnmolnen. (12) Åskan lovprisar Honom liksom änglarna, som står i bävan inför Honom; och Han slungar blixten mot den Han vill. (13)


Till Honom riktas all sann bön. De som människor åkallar i Hans ställe kan inte svara dem; [dessa människor beter sig lika bakvänt] som den som när han vill dricka sträcker flata handen mot vattnet - så når det inte [den törstiges] mun. Förnekarnas bön är bara en meningslös gest. (14) Allt och alla i himlarna och på jorden faller ned i tillbedjan inför Gud, av fri vilja eller nödda och tvungna, och [så gör] deras skuggor morgon och afton. (15) Säg: "Vem är himlarnas och jordens Herre?" Säg: "[Det är] Gud." Säg: "Och ändå tar ni till beskyddare i Hans ställe dem som varken kan ge sig själva förmåner eller [skydda sig mot] ett ont [som hotar dem]?" Säg: "Kan den blinde jämställas med den seende? Kan djupt mörker jämställas med ljus?" Eller [menar de att] medhjälparna som de sätter vid Guds sida har skapat något jämförbart med det som Han har skapat, så att [medhjälparnas skapelse] för dem liknar [Guds] skapelse? Säg: "Gud är alltings Skapare, den Ende Guden, som härskar över allt med oinskränkt makt." (16) Han låter regn falla, som [fyller] uttorkade flodbäddar till brädden, och det skummande vattnet för upp bottenslammet till ytan; på samma sätt [utfälls] slagg ur [metallen] som de smälter över eld för att av den tillverka prydnads- eller nyttoföremål. Så beskriver Gud sanningen och lögnen: slammet och slaggen stöts bort och försvinner, men det som är till människornas nytta blir kvar på jorden. Så framställer Gud [Sina] liknelser. (17) Det högsta goda väntar dem som lyssnar till sin Herres kallelse. Men de som inte lyssnar - om de ägde allt på jorden och lika mycket därtill skulle de helt säkert vilja offra det [för att köpa sig fria på Domens dag]. För dessa [människor] kommer räkenskapen att bli en svår prövning och till helvetet måste de ta sin tillflykt - ett uselt viloställe! (18)


KAN DEN som vet att det som har uppenbarats för dig av din Herre är sanningen, likställas med den som är blind? Bara de som har förstånd ägnar detta eftertanke, (19) de som håller fast vid förbundet med Gud och fullgör sina högtidliga åtaganden; (20) de som håller samman det som Gud har befallt skall vara sammanfogat, de som står i bävan inför sin Herre och ängslas för räkenskapens svåra stund; (21) de som bär motgången med jämnmod och strävar efter att vinna Guds välbehag, som förrättar bönen och ger åt andra av det som Vi skänkt dem för deras försörjning, så att ingen ser det eller öppet inför alla, och som fördriver ont med gott. Deras mål är de eviga boningarna, (22) Edens lustgårdar, där de skall stiga in med sina föräldrar, hustrur, barn och barnbarn - de bland dem som var rättsinniga människor - och änglarna kommer emot dem från alla portar [och välkomnar dem:] (23) "Fred! [Detta är lönen] för ert tålamod och er uthållighet!" Vilken lycka i dessa eviga boningar! (24) Men de som bryter förbundet med Gud som är stadfäst [i människans natur], och som åtskiljer vad Gud har befallt skall vara sammanfogat och som stör ordningen och sprider sedefördärv på jorden - över dem faller [Guds] fördömelse och ett tungt öde väntar dem. (25) GUD GER den Han vill riklig och [den Han vill] knappare utkomst; de [vilkas håg står till det jordiska] gläds åt detta liv fastän det, sett ur evighetens synvinkel, inte skänker annat än tom och flyktig glädje. (26) FÖRNEKARNA av sanningen säger: "Varför har han inte fått ett tecken från sin Herre?" Säg: "Gud låter dem gå vilse som vill gå vilse och Han leder dem till Sig som vill vända åter till Honom i ånger, (27) de som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns - är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla (28)


De som tror och lever rättskaffens skall vinna inre glädje och en lycklig återkomst [till Gud]!" (29) Så har Vi också låtit dig [Muhammad som Vårt Sändebud] stiga fram bland ett folk som förnekar den Nåderike - [andra] folk [som avvisade tron] har kommit och gått före dem - för att du skall framföra till dem det som Vi har uppenbarat för dig! Säg: "Han är min Herre. Ingen gud finns utom Han. Till Honom sätter jag min lit och till Honom vänder jag åter i ånger över mina synder." (30) Om det fanns en Skrift [vars ord] kunde sätta bergen i rörelse eller bryta jorden i stycken eller förmå de döda att tala [skulle det vara denna Koran, men inte ens under som dessa skulle leda förnekarna till tron]. Nej, allt beror av Guds beslut. Har inte de troende misströstat om [att förnekarna skall anta tron? De vet ju att] Gud, om Han velat, skulle ha väglett alla människor? Men katastrofer kommer att fortsätta att drabba förnekarna till följd av deras handlingar - [drabba dem] eller [trakten] kring deras hem - till dess att Guds löfte [om trons seger] har uppfyllts. Gud sviker inte Sitt löfte. (31) Före dig har [människorna] gjort narr av [andra] sändebud. Jag gav [dessa] förnekare en frist; men sedan straffade Jag dem - och hur [fruktansvärt] var inte Mitt straff! (32) SKULLE Han som vakar över allt levande och vet vad [var och en] förtjänar med sina handlingar, [kunna jämföras med] de medhjälpare som de sätter vid Hans sida? Säg: "Kalla dem [vad ni vill]; men ni kan inte underrätta Gud om något på jorden som Han inte [redan] vet. Eller använder ni ord utan mening?" Men dessa förnekares påfund har skönmålats för dem och [så] har [den raka] vägen stängts för dem; och den som Gud låter gå vilse kan inte finna någon som leder honom rätt. (33) De skall straffas i detta liv, men det eviga straffet är en svårare plåga; och ingen kommer att skydda dem mot Gud. (34)


PARADISET som har lovats dem som fruktar Gud är som [en lustgård], genomfluten av bäckar; men dess frukter och dess [svalkande] skugga varar i evighet. Detta är det verkliga målet för dem som fruktar Gud, men målet för dem som förnekar sanningen är Elden. (35) [Muhammad!] De som Vi [förut] har skänkt uppenbarelsen gläds över det som har uppenbarats för dig. Men bland dem som splittrats i sekter avvisar några en del av detta. Säg [till dem]: "Jag har bara blivit befalld att tillbe Gud och att inte sätta någon vid Hans sida. Jag uppmanar [människorna att dyrka] Honom och till Honom skall jag [till sist] återvända." (36) [Liksom Vi uppenbarade äldre tiders Skrifter] har Vi nu uppenbarat denna som en regelsamling på det arabiska språket. Och om du, efter att ha fått all den kunskap som kommit dig till del, tillmötesgick deras önskningar, skulle ingen kunna skydda dig mot Gud, ingen ta dig i försvar. (37) Vi har sänt [Våra] sändebud före dig och gav dem hustrur och barn, men ingen av dem har fått göra tecken och under annat än med Guds tillåtelse. Varje tid har haft sin uppenbarelse. (38) Gud upphäver eller bekräftar vad Han vill [av tidigare budskap]; hos Honom är all uppenbarelses källa. (39) ANTINGEN Vi låter dig se något av det som Vi har lovat dem eller låter dig dö [innan straffet når dem], är din plikt bara att framföra [budskapet]; räkenskapen tillkommer Oss. (40) Har [förnekarna] då inte sett hur Vi slår mot [deras] land och skär bort dess utmarker [undan för undan och låter dem falla i de troendes händer]? Gud ensam dömer och ingen kan tillfoga något till Hans beslut; Han är snar att kalla till räkenskap. (41) Dessa [envisa förnekares] föregångare tänkte också de ut listiga och bedrägliga argument, men Gud har alla argument [i Sin hand]. Han vet vad var och en har förtjänat [med sina handlingar] och förnekarna kommer att få klart för sig vem som står som [slutlig] segrare. (42)


Och förnekarna säger: "Du är inte [Guds] utsände." Svara [dem]: "Inga andra vittnen behövs mellan mig och er än Gud och den som har [verklig] kunskap om uppenbarelsen." (43)



surah 14 Ibrahim (Abraham)


I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN


Alif lam ra. [DETTA ÄR] en helig Skrift som Vi har uppenbarat för dig, för att du skall leda människorna ut ur mörkret till ljuset enligt deras Herres vilja, till den väg, som för till den Allsmäktige som allt lov och pris tillhör, (1) till Gud som är Herre över allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Dömda är de som förnekar sanningen! [De hotas av] ett strängt straff, (2) som sätter livet här på jorden högre än det eviga livet och hindrar [andra] att följa Guds väg och vill få den att framstå som krokig. De har nått syndens yttersta gräns! (3) VI HAR aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk som det folk [till vilket han sändes], så att han klart kunde lägga fram [sitt budskap] för dem. Men Gud låter den gå vilse som vill [gå vilse], och Han vägleder den som vill [vägledas] - Han är den Allsmäktige, den Allvise. (4) Vi sände Moses med Våra budskap [och befallde honom]: "Led ditt folk ut ur mörkret till ljuset och påminn dem om Guds dagar!" I detta ligger förvisso budskap till var och en som står fast i motgången och som tackar [Gud] i allt. (5)


Och då talade Moses till sitt folk [och sade]: "Minns Guds välgärningar mot er när Han räddade er från Faraos anhang, som tillfogade er svåra lidanden och slaktade era söner och [bara] skonade era kvinnor - detta var en hård prövning som er Herre lade på er. (6) Och [minns att] er Herre tillkännagav [för er]: 'Om ni visar tacksamhet skall Jag ge er en större [belöning], men om ni visar otacksamhet skall Jag sannerligen ge er ett strängt straff!'” (7) Och Moses sade: "Om ni - och alla på denna jord - förnekar [Honom, skall ni tänka på att] Gud är Sig själv nog och att allt lov och pris tillhör Honom." (8) HAR NI inte hört berättas om dem som levde före er, Noas folk och stammarna Aad och Thamud och de som kom efter dem? Ingen känner dem [nu] utom Gud. (9) Sändebuden sade: "Kan någon tvivla på att Gud [finns], himlarnas och jordens Skapare? Han kallar er för att ge er förlåtelse för era synder och ge er anstånd till en [av Honom] fastställd dag." [Men] de svarade: "Ni är bara dödliga människor som vi som vill hindra oss från att dyrka vad våra förfäder dyrkade. Låt oss då få ett klart bevis [för att ni har sänts av Gud]." (10)


Sändebuden svarade: "Ja, vi är bara dödliga människor som ni; men Gud visar den Han vill av Sina tjänare Sin nåd. Och för oss är det inte möjligt att ge er ett bevis [för vårt uppdrag] utan Guds tillåtelse - till Honom skall alla troende sätta sin lit. (11) Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni [har i sinnet] mot oss; ja, alla som söker [ett mäktigt] stöd skall sätta sin lit till Gud!" (12) Men de som förnekade sanningen sade till sändebuden: "Vi kommer helt säkert att jaga bort er från vårt land, om ni inte återvänder till vår tro!" Deras Herre lät då sändebuden veta genom en uppenbarelse: "Vi skall förvisso förgöra de orättfärdiga människorna, (13) men er skall vi låta leva kvar på jorden när de är borta. Detta [lovar Jag] dem som bävar [vid tanken att de skall] föras fram inför Mig [för att dömas] och fruktar Min varning." (14) De bad till Gud om sanningens seger. [Och då] tvingades var övermodig fiende till sanningen på knä. (15) Hans mål är helvetet, och där måste han släcka sin törst med en [dryck av] blod och var, (16) som han läppjar på och måste tvinga sig att svälja. Döden lurar på honom från alla håll men han dör inte; ett tungt straff väntar honom. (17) De som förnekar sin Herre, deras handlingar kan liknas vid askan som sopas bort av vinden en stormig dag; inte ens [det goda] som de har gjort skall vara dem till nytta - [att förneka Gud] är att gå till syndens yttersta gräns. (18)


KAN DU inte se att Gud har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte? Om Han så vill, skall Han låta er gå under och sätta ett nytt släkte [i ert ställe]; (19) detta är ingen svårighet för Gud. (20) Alla skall träda fram inför Gud [på Domens dag] och de svaga kommer att säga till de högmodiga [som ansåg sig veta bäst]: "Det var er vi följde. Kan ni nu befria oss från någon del av Guds straff?" [Och de] skall svara: "Om Gud hade visat oss vägen [till tron] skulle vi helt säkert ha lett er [dit]. För oss ändrar det ingenting om vi klagar och jämrar oss eller om vi bär [vårt öde] med jämnmod; det finns ingen plats dit vi kan fly!" (21) Och när Guds dom har fallit skall Djävulen säga: "Gud gav er ett löfte och löftet var sant. Jag har också gett er löften, men jag har svikit dem. Jag hade ingen myndighet över er, men jag kunde kalla på er och [när jag kallade på er] besvarade ni min kallelse. Klandra då inte mig; klandra er själva. Jag kan inte hjälpa er och ni kan inte hjälpa mig. Jag tar avstånd från det [ni förr gjorde, då] ni gav mig en plats vid Guds sida." Ja, de som begår [sådan svår] orätt har ett plågsamt straff att vänta. (22) Men de som tror och lever ett rättskaffens liv skall föras till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid i enlighet med deras Herres vilja, och där [änglarna] skall välkomna dem med fredshälsningen. (23) HAR DU inte tänkt på den liknelse som Gud framställer om det goda ordet? [Det goda ordet] är som ett starkt och friskt träd, fast rotat, som sträcker sina grenar mot skyn - (24)


[ett träd] som enligt sin Herres vilja ständigt bär frukt. Gud framställer [Sina] liknelser för människorna för att [väcka dem till] eftertanke. (25) Men det usla ordet är som ett uselt, sjukt träd, som rycks upp med rötterna ur jorden - det saknar fäste. (26) Gud stärker de troende med det ord vars sanning står fast i denna värld och i evigheten; men de orättfärdiga låter Han gå vilse. - Gud gör vad Han vill. (27) VAD TÄNKER du om dem som har bytt bort Guds välgärningar mot förnekandet av sanningen och [på så sätt] har dragit sitt folk med sig ned i förintelsens boning, (28) helvetet, vars eld de skall få smaka? I sanning en fasansfull boning! (29) De satte medgudar vid Guds sida och ledde därigenom [andra] bort från Hans väg. Säg: "Gläds [åt livet medan ni kan]; målet för er färd är Elden!" (30) [Muhammad!] Säg till Mina tjänare som är sanna troende, att de inte skall förtröttas att förrätta bönen och ge av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning, i det tysta eller öppet, innan den Dag kommer då allt köpslående är förbi och ingen [kan ingripa till förmån för en] vän. (31) Det är Gud som har skapat himlarna och jorden och som låter regn falla från skyn för att därmed frambringa frukter för er försörjning; [det är Han] som har gett er skepp, som seglar över haven på Hans befallning, och som har skapat floderna till er nytta, (32) och [det är Han] som har gett er solen och månen, som löper [i sina banor] utan att förtröttas, och [Han] som har gett er natten och dagen för era behov. (33)


Han ger er något av allt det som ni ber Honom om, och om ni ville räkna Guds välgärningar, skulle ni aldrig kunna precisera deras antal. Men människan är sannerligen alltid beredd till förnekelse och synd och djupt otacksam! (34) OCH SE, Abraham [bad till Gud och] sade: "Herre! Gör detta land till en trygg tillflykt och bevara mig och mina söner från att återfalla i avgudadyrkan - (35) hur många människor, Herre, har inte dessa [avgudar] lett vilse! Jag skall därför [bara] räkna den som följer mig i tron till de mina; den som inte lyder mig [får hoppas på Din barmhärtighet], eftersom Du är ständigt förlåtande, barmhärtig. (36) Herre! Jag har låtit några av de mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt heliga hus, Herre, och där skall de förrätta regelbunden bön. Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem [och av längtan att besöka dem] så att de kan få [hjälp av dem till] sin försörjning och därför känna tacksamhet [mot Dig].