VID SOLEN och dess [bländande] sken, (1) och vid månen, när den lånar dess ljus! (2) Vid dagen, när den gör [jorden] synlig, (3) och vid natten, när den sveper [världen] i mörker! (4) Vid himlen och Den som har rest dess [valv], (5) och vid jorden och Den som har brett ut dess [yta]! (6) Vid människans väsen och Den som har format henne [med sikte på den uppgift som hon skall fylla], (7) och nedlagt i henne både syndfullhet och gudsfruktan. (8) Helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ], (9) men den som begraver den [i synd och mörker] skall gå mot fördärvet. (10) I SITT trotsiga högmod förnekade [stammen] Thamud sanningen (11) och den uslaste bland dem störtade fram [för att utföra sin gemena handling], (12) trots att Guds sändebud sade till dem: "[Detta är] Guds kamelsto; vattna henne [och låt henne inte komma till skada]!" (13) Men de påstod att han ljög, och så slaktades kamelstoet på det grymma sättet - varpå deras Herre lät straffet drabba dem och förgjorde dem till sista man på grund av deras synd; (14) ingen [av dem] fruktade nämligen följderna [av dådet]. (15)